Sofia Karlsson och Dan Andersson

4 juli 2006 22:51 | Helga Henschens Vänner, Musik, Politik | 5 kommentarer

I kväll medverkade Sofia Karlsson i Allsång på Skansen. Hon är en ung favorit. Dan Andesson, vars ”Jag väntar…” hon sjöng, är en ädre favorit.

JAG VÄNTAR…

Text: Dan Andersson
Musik: Gunnar Turesson

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarna en snötung natt.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
Välkommen du, som väntats i ensamma år!

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunger och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå.

(Ur ”Kolvaktarens visor”, 1915)

Text och noter finns i ”Dan Anderssons vackraste visor” (red Gösta Åberg, Prisma, 1971).

Sofia Karlsson slog igenom med dunder och brak, när hon gav ut CDn ”Svarta ballader. Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson” (Amigo 756). Skivan var ett tag totalt slut i skivaffärerna i Stockholm.

Dunder och brak är nog alldeles fel ordval, om man ska karaktärisera sången och musiken på den här skivan. De är skönt svenskt folkmusikaliska, har genom inslaget av bouzouki och en del andra instrument inslag av world music och även irländsk folkmusik. Åtminstone en stor svensk föregångare, Thorstein Bergman, medverkar också med lite sång.

Låtarna är, förutom ”Jag väntar…”, ”Vaggvisa”, ”Jag har drömt…”, ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt”, ”Du liv…”, ”Till min syster”, ”Helgdagskväll i timmerkojan”, ”Mot ljuset” och ”Minnet”. Några av de mest kända Dan Andersson-tolkningarna således – men också mindre känt material. Skaffa och lyssna!

När jag 1970 gav ut min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” på Prisma – Dan Andersson-boken ingår i samma serie av originalsångböcker i pocket – var det självklart för mig att ta med en sång också av Dan Andersson. Jag valde ”Helgdagskväll i timmerkojan” (som även den nu finns med på Sofia Karlssons CD). I sångingressen skrev jag så här:

”Dan Anderssons visa är mer en bild av svenskt arbetsliv än en `kampsång´ av det slag som de flesta sångerna i den här antologin är. Men ingen antologi med anspråk på att ge åtminstone någon inblick i svensk arbetarrörelses sångtradition kan undvara Dan Andersson (1888-1920). Otaliga är de möten där Dan Andersson har sjungits eller reciterats. ”Helgdagskväll i timmerkojan” publicerades första gången i ”Kolvaktarens visor”, 1915. Musiken skrev Sven Scholander på tåget 3.2 1923.”

HELGDAGSKVÄLL I TIMMERKOJAN

Text: Dan Andersson, 1915
Musik: Sven Scholander, 1923

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer, ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

Sjung, Björnbergs-Jon, ur din fullaste hals
om kärlek och rosor och vår!
Stäm fiolen, Brogren, och spela en vals
för spökblåa, månlysta snår!

Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.

Du är fager, Brogren, i eldglans röd,
där du gnider din vackra fiol,
för mat och för brännvin du glömt all nöd,
och din panna är ljus som en sol.

Och Jon, där du sitter vid grytan din,
en baron i din mollskinnsskrud,
se, fast åren ha garvat ditt sega skinn,
i ditt sot är du ung som en gud!

Och Vargfors-Fredrik, du skrattande man,
som vill alla uslingar väl –
kom, sjung om din ungdoms synd, om du kan,
och en skål för din gossesjäl!

Och när morgonens stjärnor blekna och dö
och när ångorna stelna till is,
och när dagningen skälver på myr och sjö
vi sova på doftande ris.

Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och tungt,
medan elden falnar och dör.

Även den här sången finns naturligtvis med text och noter i Gösta Åbergs (red) ”Dan Anderssons vackraste visor”. Där finns, för att ta sångerna på Sofia Karlssons CD, också ”Omkring tiggarn från Luossa”, ”Julvisa i Finnmarken”, ”Vaknatt” och ”Till min syster”.

Dan Andersson är alltså, som jag skrev 1970, djupt förankrad i den svenska arbetarrörelsens sång- och diktläsningstradition. Också Sofia Karlsson har det här med sig, allt sedan barndomen. Hennes far är Leif Karlsson, som har jobbat tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen, som sen följde med Sten Andersson till departementsvärlden och som nu är drivande kraft i PRO; han är dessutom valberedare i Helga Henschens Vänner. I hemmet spelades mycket Dan Andersson, bland annat med Thorstein Bergman. Jag såg Leif tillsammans med Sofias mor, Anne-Marie Wohlin, i TV-utsändningen från Skansen. (De har förresten också varit och hälsat på oss här i Öregrund. Vår ölöppnare, en fin krumelur i svart gjutjärn, formgiven på ett av de uppländska bruken, minner dagligen om deras besök här.)

Den som är intresserad av att läsa fler av Dan Anderssons dikter, många av dem alltså tonsatta av olika kompositörer, några även av Dan Andersson själv, kan gärna låna eller på antikvariat skaffa Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” i urval och med förord av Nils Ferlin och utsökt illustrerad av Mats Nilsson (FiBs lyrikklubb, 1054).

Ett större urval finns i ”Visor och ballader” (Tidens förlag, 1971) med teckningar av Einar Forseth. Där finns ”Kolvaktarens visor”, några saker ur ”Det kallas vidskepelse”, ”Svarta ballader”, ett antal efterlämnade dikter och så några Baudelaire-översättningar.

Rapport från Donau: Turnu Severin 4/6, Giurgiu och Bukarest 6/6

4 juli 2006 0:08 | Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

När vi besöker Vidin i Bulgarien, har vi redan gjort en landstigning i Rumänien, i Turnu Severin.

Romarna kallade ursprungligen staden för Drobetae, men den fick sen namnet Turnu Severin efter ett torn som på 200-talet byggdes av kejsaren Septimius Severus. I Turnu Severin finns också resterna av kejsar Trajanus´ bro (från år 103) över Donau, 1 200 meter lång och den längsta bron i romarriket; dess arkitekt var Appodorus från Damaskus.

Staden kom så småningom att lyda under Ungern men hamnade 1524 under det ottomanska väldet.

Efter befrielsen från turkarna 1829 fattade man 1836 beslut om att anlägga den nuvarande staden, 1858 också hamnen. Staden har sen dess växt kraftigt och har i dag över 100 000 invånare; 1992 fick den dubbelnamnet Drobeta-Turnu Severin. Hamnens betydelse har ökat efter det att slussarna vid Järnporten i Donau kom till.

Vi får åka buss upp till Järnportsmuseet. På området utanför finns romerska ruiner, och man ser också resterna av det gamla romerska brofästet. Museet omges av en stor rosenträdgård.

Inne i det mycket stora museet finns bland annat en modell av Trajanus´ bro, etnografiska översikter, arkeologiska fynd och kartor över hur dagens Rumänien kom till. Jag lägger märke till att vår rumänske guide, när han nämner svårigheterna med att till slut förena Transsylvanien med de andra två områden, Valakiet och Moldova, som bildar Rumänien, glider över det faktum, att Ungern inte bara på 1000-talet lade Transsylvanien under sig utan också under 1100- och 1200-talen koloniserade området med ungrare och även tyskar.

Men låt oss börja längre bakåt i tiden.

Romarna kallade det område, som i stort sett motsvarar nuvarande Rumänien, för Dacia. Detta Dakien hade 60 före Kristus enats till ett kungarike under kung Decebalus. Området intogs av romarna (kejsarna Domitianus, 85-88, och Trajanus, 101-102 samt 105-106) och blev den romerska provinsen Dacia med huvudstaden Apulum, dagens Alba Iulia.

Området var rikt på resurser, guld, silver och andra metaller, även salt. Dessutom var det bördigt. Romare slog sig ner här i stor skala: byggde befästningar, samhällen, städer, blev också jordbrukare; de flesta av Dakiens städer, till exempel Drobetae/Turnu Severin och Napoca, dagens Cluj, växte fram ur härläger. Latinet blev dominerande språk.

Både invaderande folk och upproriska daker hotade ständigt romarväldet, och romarna tvingades 271 överge Dakien – dock behöll romarna länge en försvarslinje längs Donau.

Bland dem som invaderade det dakiska området fanns goter, hunner, bulgarer och slaver. Senare tillkom ungrare och turkar. I Moldavien fanns även grekisk befolkning. Men de romerska dakernas språk förblev dominerande. Ur deras latin utvecklades, med många inlån från alla de här nämnda språken, rumänskan. Rumänskan – româna – blev skriftspråk på 1500-talet. Huvudspråk fram till dess var bulgariska, som förstås också skrevs med kyrilliska tecken. Även rumänskan använde sig länge av kyrilliska tecken, men språket latiniserades under 1800-talet med italienskan och franskan som modell.

Men låt oss åter gå tillbaka i tiden.

Vi har redan behandlat Transsylvanien, som alltså koloniserades av ungrare och tyskar.

Öster och söder om Karpaterna uppstod en rumänsk, om man så vill dakisk, godsägarklass. Där utvecklades under början av 1300-talet furstendömena Valakiet och Moldova. Under 1400-talet fick rumänerna svårigheter att värja sig mot de ottomanska turkarna, och från början av 1500-talet var både Valakiet och Moldova turkiska lydstater. Dock kom de allra flesta, som bodde i de här områdena, att behålla sin ortodoxa kristendom.

1526 besegrade turkarna ungrarna, och från 1541 blev även Transsylvanien (fortfarande med en stor andel ungersk och tysk befolkning) en del av det ottomanska riket. På 1680-talet hamnade Transsylvanien åter under Österrike-Ungern.

Turkarnas välde även i de övriga områdena försvagades gradvis, nu framför allt genom tryck från Ryssland. Först fick Turkiet, år 1775, avträda nordvästra Moldova (Bukovina) till Österrike-Ungern. År 1812 avträdde Turkiet östra och norra Moldova (Bessarabien) till Ryssland.

Under Krimkriget 1853-1856 försvagades den turkiska makten över de områden turkarna fortfarande hade kvar i området. I praktiken förenades de övriga delarna av Moldova och Valakiet 1859, då de valde samma furste, Alexandru Ioan Cuza. 1861-1881 var de ett förenat furstendöme, i något slags formell mening underställt Turkiet men i praktiken självstyrande.

I rysk-turkiska kriget 1877-1878 ställde sig Rumänien på Rysslands sida, och efter Berlinkongressen 1878 erkändes Rumänien år 1880 som självständigt kungadöme, från 1881 med Carol I (egentligen den tyske prinsen Karl av Hohenzollern-Sigmaringen) som kung.

Kring och efter sekelskiftet moderniserades Rumänien; bland annat gav den växande oljeindustrin inkomster. Men det växande jordproletariatet gav samtidigt landet nya problem. Godsägare och storbönder ägde hälften av åkerjorden och hade dessutom, med hjälp av graderad rösträtt, en orimligt stor politisk makt. Ett bondeuppror år 1907 resulterade i 12 000 döda. Industrin var sammantaget liten och industriarbetarna därmed få; Rumänien var därför ett land med en svag socialdemokrati.

Med ett tryck mot sig från dels Ungern, dels Bulgarien under första världskriget gick Rumänien 1916 in i kriget på ententens sida. Kriget var inte framgångsrikt, men efter kriget fick Rumänien som tack Transsylvanien, Bessarabien, Bukovina och södra Dobrogea. I detta nya Storrumänien hörde 30 procent av befolkningen till olika minoriteter.

Under tiden efter första världskriget reformerades valsystemet och genomfördes en del agrarreformer. Men också fascismen var på marsch. Det så kallade Järngardet under Corneliu Codreanu genomförde antisemitiska kampanjer i bland annat Bessarabien. När rörelsen förbjöds år 1933, mördades premiärminstern. I valet 1937 blev Järngardet, nu under namnet Allt för fosterlandet, tredje största parti. Kung Carol II grep själv makten 1938 och upplöste partierna.

Under andra världskriget närmade sig Rumänien Tyskland, som man bland annat försåg med olja – även om man till att börja med försökte behålla goda förbindelser även med västmakterna. 1940 ockuperade Ryssland Bessarabien och norra Bukovina. Genom detta plus avträdelser till Ungern av en stor del av Transsylvanien och till Bulgarien av södra Dobrogea förlorade Rumänien 40 procent av sin landyta.

Carol II tvingades abdikera till förmån för sonen Mikael, men general Ion Antonescu blev landets verklige ledare; 1941 startade han krig mot Sovjetunionen, varvid Bukovina och Bessarabien återtogs och Transistrien erövrades. Nu inleddes också omfattande judeförföljelser; koncentrationsläger inrättades i de erövrade områdena.

Efter allierade bombningar ryckte sovjetiska trupper in i Rumänien i början av 1944 och tog bland annat igen Bessarabien. Antonescu störtades i en statskupp, och Rumänien förklarade nu Tyskland krig.

I fredsslutet fick Rumänien behålla Transsylvanien; Ungern hade varit på fel sida under kriget.

1947 tvingades kung Mikael abdikera, och omvandlingen till kommuniststat påbörjades av generalsekreteraren i rumänska arbetarpartiet (från 1965 kommunistpartiet) Gheorghe Gheorghiu-Dej. Redan från början visade Rumänien dock tecken på självständighet gent emot Sovjetunionen. Det här blev ännu tydligare under den nye (från 1961) generalsekreteraren, från 1965 presidenten (conducator) Nicolae Ceausescu. Det uppskattades i västvärlden, även i Sverige. Dock stärkte Ceausescu sin personliga makt och höll med hjälp av den enorma säkerhetspolisen, Securitate, det ibland halvsvältande folket i schack.

Under de stora förändringarnas år, 1989, växte ändå kritiken mot Ceausescu, även inom kommunistpartiet. En av de tändande gnistorna blev de oroligheter som bröt ut, när myndigheterna i december 1989 försökte tysta den ungerske prästen och regimkritikern László Tökés och öppnade eld mot en folkmassa i Timisoara i Transsylvanien.

Ceausescu försökte blidka kritikerna genom att (försöka) hålla ett tal till folket från en balkong i centrala Bukarest men insåg snart, att läget var ohållbart; tillsammans med hustrun gav han sig upp på taket och flydde i helikopter.

Även helikopterbesättningen drog dock åt sig öronen: landet var i uppror och Ceausescu en jagad man – här gällde det att inte hålla på fel häst. Genom en liten undanmanöver tvingade de paret Ceausescu att fortsätta fly på marken, där de snart hanns i kapp och fängslades. Efter en summarisk rättegång sköts de.

En ledande kommunist, dock i onåd sedan 1987, Ion Iliescu, utsågs till ny president, och hans Nationella räddningsfronten vann valet 1990. Året därpå antogs en demokratisk författning.

Nationella räddningsfronten sprack 1992, och Iliescu ställde sig i spetsen för ett parti, som förklarade sig vara socialdemokratiskt (men som naturligtvis hade många gamla kommunister i ledningen och bland medlemmarna). Detta parti samarbetade dessutom med kommunistpartiet och med extrema nationalister. 1996 besegrades denna koalition av en center-högerallians.

***

Via hamnstaden Giurgiu, slutpunkten för vår donauresa, förs vi per buss till huvudstaden Bukarest. Bukarest finns nämnt för första gången år 1459. Huvudstad i Rumänien blev staden 1862. Storbukarest har i dag 2,5 miljoner invånare.

Redan på väg in genom den vidsträckta staden slås man av kontrasterna. Bredvid bussen och alla bilarna ser man fullt av foror med häst och vagn. Modern (delvis förfallen) höghusbebyggelse av sedvanlig öststatsmodell växlar med gamla flerfamiljshus, villor och gröna lungor. Vi får utpekade för oss enklaver, som bebos av romska klaner.

Zigenarna utgör, mer än i något annat land vi har besökt under vår donauresa, ett olöst problem: inte integrerade, diskriminerade, fattiga, oräkneliga. Av landets drygt 22 miljoner invånare påstås 2,5 procent vara romer, men ingen vet egentligen hur många de är. 500 000? En miljon? En och en halv miljon? Nära tre miljoner, står det i konvolutet till CDn ”Balkan Gypsies” från amerikanska Rogh Guide, inköpt i Budapest. Nationalencyklopedin gör ungefär samma bedömning, två till tre miljoner.

Redan under vårt besök i Turnu Severin mötte vi zigenarna. Efter besöket i Järnportsmuseet släpptes vi fria på stan – och fick genast tiggande zigenska barn efter oss. När vi satte oss i en uteservering i solen för att ta ett glas vitt vin, fick jag använda all min envishet och energi för att bli av med en ung man, som försökte sälja en hel portföljliknande väska med fula köksknivar och bestick till mig. Hade jag försökt ta med dem på planet hem, hade jag blivit gripen som terrorist.

Jag står personligen ut med det här – vad ska dom ta sig till egentligen? Men den här delen av befolkningen måste ju få hjälp, massiv hjälp, att bli rumäner (eller slovaker eller ungrare eller bulgarer, beroende på vilket land vi talar om).

Det där EU, som Rumänien så gärna vill bli medlem i, kunde ju stå för fiolerna.

Själva har rumänerna inte råd, ens om de skulle vilja göra något. I det kommersiella centrum i Bukarest ser vi mängder av människor, många av dem gamla eller invalider, stå och tiggga. Guiden förklarar, att några trygghetssystem att tala om inte existerar utanför familjen – om man nu alltså har någon.

Ni minns väl fortfarande TV-reportagen om de rumänska barnhemsbarnen? Spädbarnsdödligheten i Rumänien är 22 procent. Det säger ganska mycket.

Jag upprepar det jag skrev om Bulgarien och dess EU-aspirationer: Inlemmandet av länder som dessa i EU kommer att sätta de hittillsvarande EU-ländernas, framför allt de välbeställda EU-ländernas solidaritet på hårda prov.

Utsugningen av befolkningen, som fortfarande har effekter, började med Ceausescu, bland annat hans vansinnesmastodontbygge till parlament, som bara slås av Pentagon i storlek. Fult som stryk är det också.

Och den jätteboulevard, som utgår därifrån och som väl ska minna om Bukarest gamla benämning Österns Paris, kan inte tävla med de franska boulevarderna i skönhet. Även om man försöker imitera: Vi hittade faktiskt, efter idogt letande, en fin uterestaurang inbäddad i lummig grönska, där vi åt en god lunch och till det drack ett gott rumänskt öl, Ursus.

Fast rumänskt och rumänskt – bryggeriet ägs numera (liksom för övrigt tjeckiska Pilsner Urquell) av sydafrikanska SAB Miller.

Och något slags hopp gav det till slut också, att vi med egna ögon fick se den där balkongen, varifrån Ceausescu – förgäves – försökte tala folket till rätta.

På platsen framför har folket – eller vem det nu är – sedan rest ett frihetsmonument.