Vi på Saltkråkan

31 juli 2006 16:30 | Barnkultur, Film | 1 kommentar

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – ”Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, ”Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

”Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara `den blomsterkorg i havet´ som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – ”Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle med farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – ”Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)

Är Paul skyldig?

31 juli 2006 12:43 | Barnkultur, Politik | Kommentering avstängd

Jag har tidigare skrivit om min favoritförfattare i pojkåren, Lisa Tetzner, och hennes bokserie om barnen från 67an i Berlin.

Nu har jag på Tradera fått tag på ytterligare en bok i den serien, ”Är Paul skyldig?” (översättning Arne Holmström, Axel Holmströms bokförlag, 1945).

Förläggaren, Axel Holmström (1881-1947), är också värd några rader på en blogg, som ofta handlar om arbetarrörelsens historia. Holmström var i unga år med i Stockholms arbetarekommuns styrelse, men hans revolutionära kynne förde honom till ungsocialisterna, en anarkiserande gren av den unga svenska arbetarrörelsen. Han var expeditör på tidningen Brand och en av dem som grundlade Bokförlaget Brand. 1910 startade han dock ett bokförlag under eget namn. Detta förlags utgivning var förnämlig: bland de översatta författarna fanns, förutom Lisa Tetzner, till exempel Upton Sinclair och den gåtfulle B Traven. Men också flera av de mycket betydande svenska arbetarförfattarna debuterade hos Axel Holmström: Gustav Hedenvind-Eriksson, Harry Blomberg och Ivan Oljelund. Efter Axel Holmströms död togs många av de författare och titlar, som hade funnits på hans förlag, över av socialdemokratiska Tidens förlag, och många av de arbetarförfattare, som hade debuterat hos Holmström, utgavs i Folket i Bilds – ett dotterföretag till Tiden – folkbokserie.

När jag under folkskoleåren läste Lisa Tetzners böcker, var det alltså i nyutgåvor från Tidens förlag.

När ”Är Paul skyldig?” börjar, har händelserna i flera andra böcker av Tetzner – ”Erwin i Lappland”, ”Skepp utan hamn” och ”De skeppsbrutnas ö” – redan ägt rum.

Den schweiziske violinisten Fritz Suter och hans fru är på väg hem, via ett Frankrike, som håller på att intas av tyska trupper. Med sig har de sonen Hans och hans två vänner, Pascal Pagnol, en föräldralös fransk pojke, och Lukas Gellert, en också föräldralös, dessutom handikappad judisk pojke, som redan en gång har undsluppit nazisterna (i hemlandet Tyskland).

Färden genom Frankrike, först i bil som havererar, sen per tåg – alltsammans i en växande malström av flyktingar och under tyskt bombardemang – blir en mardröm. Pascals farmor, till vilken han skulle, visar sig också ha flytt, och så slår Pascal även fortsättningsvis följe med de andra. I kaoset efter bilhaveriet kommer pojkarna ifrån föräldrarna Suter; dessutom såras Pascal i huvudet vid en bombkrevad. Men Hans Suter kommer på en lösning: de ska ta sig till Nanna, hans gamla barnsköterska, som bor nära gränsen till Schweiz för att därifrån försöka ta sig över till neutral mark. Och efter ytterligare äventyr och umbäranden lyckas de faktiskt ta sig över till den schweiziska sidan.

Bokens andra avdelning handlar om Paul, som blev kvar i 67an i Berlin. Handlingen omspänner andra halvan av andra världskriget, den då Pauls syskon undan för undan tvingas flytta tillbaka de nålar, med vilka de på en karta märker ut den tyska fronten. Engelsmännen bombar Berlin, och Paul, som är med i Hitlerjugend, har ständiga nattpass som hjälpreda under de nattliga bombräderna.

Paul är en pojke som, liksom i de tidigare böckerna om barnen i 67an, ofta vacklar mellan det han innerst inne vet är rätt och det som andra prackar på honom. Han sviker sin gamle hygglige lärare magister Köwel, kallad Brummel, när han drivs till att ange Brummel för politisk opålitlighet, med påföljd att Brummel tvingas avgå från sin lärartjänst – men han försöker också be om förlåtelse. Paul framställs inte, av den skarpt antinazistiska författarinnan Lisa Tezner, som ett monster; till Tetzners förtjänster som författarinna hör, att hon försöker se också orsakerna bakom ett skeende.

Sen drabbas Paul av den fullständiga katastrofen. 67an och husen runt om bombas och brinner. Paul lyckas ta sig ur skyddsrummet och börjar leta efter sin familj, som fanns i ett angränsande skyddsrum. Han hittar sin mamma död med krossade lemmar, och räddningspersonalen konstaterar, att alla som blev kvar nere i skyddsrummet antingen har krossats eller drunknat av vatten från söndersprängda rör. Där fanns resten av hans familj: pappan och samtliga syskon.

Både den här skildringen av det brinnande Berlin och krigsskildringen från Frankrike i första delen av boken är knappast något att sätta i händerna på läsomogna barn. Hos mig väcker det här minnen från min egen barndom: först ryska, sen tyska militärer på bygatan i Juminda, tyskt artilleri som skjuter över hustaken ut mot mål ute på Finska viken, flygstrid mellan ett tyskt och ett ryskt plan på himlen ovanför gårdsplan (det ena planet störtar med en rökpelare efter sig), pappa som gömmer sig på farstuvinden för att inte bli inkallad till Röda armén, flykten i pappas fiskebåt över Finska viken en februarinatt 1944, bomberna som föll över isen när vi en tid bodde på en liten ö utanför Helsingfors, skakningarna i skyddsrummet inne i Helsingfors, när de ryska bomberna föll över stan…

Men tillbaka till Paul: ensam, släpandes på sina två kaniner, Mi och Ewi (döpta efter barndomskamraterna Mirjam och Erwin), ger han sig i väg på en irrfärd genom det brinnande Berlin. Han träffar en störtad engelsk flygare, som ger honom choklad, och i en hölada, där han sover på väg till ett uppsamlingsläger för ungdomar, som ska skickas till fronten, träffar han en förrymd rysk krigsfånge, Sergejevitsj, en pojke i hans egen ålder. Paul gör inget för att ange rymlingen och blir, först motvilligt, vän med honom.

De beslutar sig för att tillsammans rymma fältet. Som fripassagerare på tåg åker de en natt mot Strassburg – hoppar av och börjar en mödosam vandring mot schweiziska gränsen. Och de lyckas ta sig över.

Sen kommer ett slut som ter sig föga sannolikt – men vad kan inte hända i ungdomsböcker? Den som hittar de båda flyktingarna i snön är Hans Suter. Och Paul får genom honom och hans kompisar Pascal och Lucas veta, att de här tre pojkarna har befunnit sig på De skeppsbrutnas ö tillsammans med Mirjam och att Mirjam, på väg från USA till Schweiz, tills vidare har fastnat i London.

På så sätt knyts bokens två separata handlingar, om än något krystat, ihop på slutet.

Ytterligare en anmärkning: Den unge ryske flyktingens – han är för övrigt från Stalingrad – skildring av livet i Sovjetunionen är mycket för ljus. Givetvis i historiens ljus. Men vi var många som redan då hade helt andra erfarenheter av vad en sovjetregim innebar.