Nakenbadarna försöker erövra mark

I dag var jag och Birgitta och badade igen, i Tallparken förstås.

Jag har tidigare berättat om revirstriderna mellan nakenbadarna och textilbadarna. Bland annat berättade jag om den handmålade skylten på en flat stenyta: NAKENBAD UPPHÖR (och så en bar, med rött överkryssad kuk).

Nu har nakenbadarna slagit tillbaka. De har nämligen utplånat all text (och bild) utöver NAKENBAD. Alltså förefaller det som om vårt badberg, som ligger helt utanför naturistbadet, är just nakenbadet. Mycket riktigt låg det ett antal nakna människor på klipporna nedanför skyttevärnet, det som våra barn kallade för ”fästningen”.

Vi gick bakom skyttevärnet – och fann att vårt favoritställe uppe på bergskrönet var upptaget, fast av textilbadare. Men vi hittade ett bra ställe en bit nedanför och bredde ut oss för att sola och läsa.

I dag var det mellan 18 och 19 grader i vattnet, och det var skönt att doppa sig.

Men för att återvända till nakenbadarna: Varför kan de inte hålla sig inom sitt mycket vidsträckta och fina område? Och omvänt: kan inte textilbadarna, som alltför ofta placerar sig i den del av naturistbadet, som ligger närmast familjebadet, ge fan i nakenbadarnas område?

Kommunen kunde hjälpa till genom att ordna en tydlig skyltning av var naturistbadet börjar respektive slutar. Men då behövs bättre skyltar än pappskyltar, som blir nerrivna efter två dar av den ena eller den andra av de antagonistiska sidorna.

Litterär kanon

Den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström , gift med min kollega i kulturnämnden i Uppsala Jan-Erik Wikström (fp), pläderar för upprättande av en litterär kanon. För det har hon fått en del påhopp, men förslaget bör inte utan vidare avfärdas; jag har för övrigt själv tidigare varit inne på en liknande tanke.

På kulturnämndens i Uppsala blogg publicerades följande text:

Regeringen satsar på skolbibliotek

8 december beslutade regeringen att stärka skolbibliotekens roll, och sprida och lansera klassisk litteratur i de svenska skolorna. Myndigheten för skolutveckling får disponera sammanlagt 5 miljoner kronor till detta. Skolminister Ibrahim Baylan har länge lyft fram läsningen och skolbibliotekens roll. Nu kommer konkreta förslag på åtgärder.

Myndigheten ska stärka, stimulera och utveckla skolbiblioteken delvis tillsammans med lärarutbildningarna genom kompetensutveckling och lokala projekt. Kommunerna ansöker om att delta i projektet. 3 miljoner kronor disponerar myndigheten under 2006.

Moderna klassiker kommer att ges ut på nytt. 50 nya titlar modern litteratur anpassas till ungas läsvanor och intresse. Alla tiders klassiker kompletteras med dessa titlar.

Skolbiblioteken är inte kulturnämndens ansvar, men Kulturbloggen vill ändå lyfta fram denna nyhet, eftersom den är ganska unik. Stora nationella satsningar på skolbiblioteken står inte som spön i backen, så det är bara att tacka och ta emot den utsträckta handen.
2005-dec-14 @ 13:57:24 På gång i kulturpolitiken Permalink

——————————————————————————–

Kommentarer:
Postat av: Enn Kokk
När nu skolbiblioteken inte sorterar under kulturnämnden, önskar man, att det ändå funnes mer tvingande regler för skolorna att tillhandahålla böcker åt sina elever. Valfrihet är bra i många sammanhang – men dit hör inte friheten att välja bort skolbiblioteket.

De statliga stimulansåtgärder, som det berättas om här, är förvisso något att glädjas åt. Särskilt glad blir en bokvän som jag åt stödet för nyproduktion av klassiker för unga. Det må vara aldrig så svårt att fastställa en litterär kanon – vi kan säkert i det oändliga diskutera, vad som ska ingå i den – men vi borde icke desto mindre kunna vara överens om att det finns ett skönlitterärt kulturarv av svenska och översatta böcker, värt att föra över från generation till generation.

Enn Kokk (s), kulturnämnden

2005-dec-16 @ 17:27:37

***

Den litterära kanon jag föreställde mig ville jag skulle innehålla inte bara svenska klassiker utan också klassiker ur världslitteraturen, översatta till svenska.

För mig är det inte så viktigt, att det fastställs en exakt lista, av Svenska akademien eller vilka det nu ska vara. Hur man än gör, kommer det då att uppstå gränsdragningsproblem.

Två andra saker är då viktigare:

Klassikerna måste finnas tillgängliga. Där tar de stora förlagen i dag inte sitt ansvar; många av de viktiga skönlitterära böcker, som finns i deras backlist, finns inte i tryck. Kanske ska staten därför inte bara ge ett utgivningsstöd utan också ett lagerföringsstöd? Hjälper inget annat, får väl staten inrätta eller à la En bok för alla subventionera en klassikerserie av kanonkaraktär och då inte bara för unga.

Högstadiet och gymnasierna måste, à la den realskola och det gymnasium jag gick i på 1950-talet, i sin litteraturundervisning ha målsättningen, att alla elever ska ha läst ett antal skönlitterära verk. Själv minns jag från min egen gymnasietid, att vi fick läsa ett antal skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar: Eyvind Johnsons ”Romanen om Olof”, Hjalmar Söderbergs ”Martin Bircks ungdom”, Harry Martinsons ”Nässlorna blomma”, Lubbe Nordströms ”Tomas Lack”, Siegfrid Siewertz ”Mälarpirater”, Bertil Malmbergs ”Åke och hans värld” med flera.

Idrottsgatan 12

Vår dotter Kerstin har på sin blogg lagt ut bilder av vårt hus på Idrottsgatan, där hon växte upp. Liksom Kerstin tycker jag de här vita miljonprogramhusen är vackra.

Vi var de första som flyttade in på Idrottsgatan 12, när huset var alldeles nybyggt. Ja, inte ens helt färdigbyggt; det saknades bland annat balkongräcken – men vår lägenhet ligger på bottenvåningen.

Kerstin och jag är inte ensamma om att tycka, att de här sammanlagt fyra husen är speciella och vackra. När kulturkontoret för någon tid sedan ordnade en guidad rundtur runt Uppsala för att kulturnämndens ledamöter skulle få se bevaransvärd modern uppsalaarkitektur, gick färden också in på Idottsgatan, och stadsantikvarien Dan Thunman bad mig berätta om området och dess tillkomst på det gamla tegelbruksområdet.

Jag håller med Kerstin både om att exteriören är vacker och om att lägenheterna är funktionellt utformade.

Däremot tycker jag att den yttre miljön är en smula påver. Tänk vad man kunde åstadkomma, om ytorna mellan husen kunde göras mer som en lummig trädgård med fruktträd och vackra perennrabatter. Jag skulle inte ens ha något emot, om grannar, som inte har tillgång till sommarland som vårt, efter eget huvud fick odla kryddor och morötter och hallon där.

Varför måste allt vara så strikt planerat? Varför väljer bostadsrättsföreningens styrelse eller de som den anlitar alltid så gränslöst fula växter?