Pippi Långstrump som serie

Astrid Lindgren (1907-2002) slog med sin första bok om Pippi Långstrum (1945) igenom stort som barnboksförfattare. Hon refuserades av Bonniers, men boken antogs av Rabén & Sjögren, där Lindgren sedan var anställd som redaktör 1946-1970. Hon bidrog starkt till att göra det KF-ägda Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barnboksförlag.

Den som gjorde omslag och illustrationer och därmed för all framtid präglade bilden av Pippi Långstrump var den danskfödda konstnären Ingrid Vang Nyman (1916-1959), Nyman efter konstnären och 40-talistpoeten Arne Nyman, som hon en kort tid var gift med.

Rabén & Sjögren gav 1955-1958 ut kvalitetstidningen för barn Klumpe Dumpe, och för den fick Ingrid Vang Nyman göra en serieversion av Pippi Långstrump-böckerna.

De här serieversionerna gavs runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal ut som böcker. Varje bok innehöll ett antal välkända episoder ur Pippi-böckerna.

De här serieversionerna av Pippi Långstrump läste jag för min dotter Kerstin, när hon var liten. Böckerna finns i vårt sommarhus i Öregrund, och när nu Kerstin med familj gjorde en flera dagar lång semestervisit hos oss, läste jag ett par kvällar Pippi Långstrump som serie för Viggo, drygt tre år. Viggo tyckte det var kul; han ville höra mer och mer.

Den första, ”Pippi flyttar in” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller episoderna ”Pippi Långstrump flyttar in”, ”Pippi Långstrump är sakletare”, ”Pippi leker kull med poliser”, ”Pippi går i skolan”, ”Pippi går på cirkus” och fortsättningen ”Pippi och starke Adolf”. Episoderna är väl, ibland nästan för ordagrant återgivna, men här märks det, att Ingrid Vang Nyman fortfarande är ovan vid seriemediet: de texter som förklarar innehållet i serierutan ligger längst ner, pratbubblepilar är ibland felvända, och det händer att pratbubblorna från serielogiska utgångspunkter ligger i fel ordning. Men jag korrigerade förstås det här vid högläsningen, och lille Viggo tyckte handlingen var rolig. (Han känner ju dessutom till den från video och TV.)

”Pippi ordnar allt” (Rabén & Sjögren, 1969) innehåller ”Pippi Långsrrump råkar i slagsmål”, ”Pippi och tjuvarna”, ”Pippi på kafferep”, ”Pippi och eldsvådan” och ”Pippi firar födelsedag”. Nu är Ingrid Vang Nyman mer formsäker.

I ”Pippi håller kalas” (Rabén & Sjögren, 1970) kommer pappa Efraim till Villa Villekulla för att ta med Pippi till Söderhavet (”Pippi får fint besök”) och försöker tävla med dottern om vem som är starkast (”Pippi har starka tänder”). Det ser ut som att Pippi ska följa med och flytta ut från Villa Villekulla (”Pippi håller avskedskalas”), men i ”Pippi går ombord” ångrar hon sig, när hon ser, hur ledsna Tommy och Annika är, och så blir allting lika galet och tryggt som förut igen: ”Pippi hittar en spunk”. Boken avslutas med den hjärteknipande historien ”Pippis julfrämmande”.

I ”Pippi vill inte bli stor” (Rabén & Sjögren, 1971) blir söderhavsresan ändå av, nu dock med också Tommy och Annika ombord: ”Pippi går i land”, ”Pippi tämjer vildsvin och hajar”, ”Pippi blir grottinnevåndare”, ”Pippi talar förstånd med Buck och Jim” och ”Pippi reser hem”. Boken avslutas med ”Pippi vill inte bli stor”, den där barnen tar krumelurpiller och säger:

Kära lilla krumelur,
jag vill aldrig bliva stur.

Det är nog det bästa avsnittet i boken. Inte så att jag tycker att det är så hemskt med kurrekurredutterna och hur de framställs – historien tillkom ju i Sverige på 1940-talet. Utan mer för att de olika episoderna känns lite för sammandraget och förstrött berättade.