Musikens hus

20 juli 2006 22:40 | Musik, Politik, Teater | Kommentering avstängd

I dag var jag och Birgitta på Akademiska sjukhuset och hälsade på min lillebror Mikko. Han har opererats, fått ny hjärtklaff. Det anses i dag vara ett ganska enkelt ingrepp, och Mikko såg mycket riktigt efter omständigheterna relativt pigg ut. Birgitta lämnade över hallon, som hon plockade i trädgården i morse. Däremot var det inte möjligt att lämna över den rosenbukett hon också hade plockat i trädgården; blommor är förbjudna av hälsoskäl. Vi pratade om att vi ville se Mikko och Eva i Öregrund, när han väl är ordentligt på fötter igen – möjligen åker vi också upp till dem i Skutskär.

I bussen på väg till och från Uppsala passerar man Vaksala torg och Musikens hus-bygget, som växer på höjden. Jag blir lika glad varje gång jag ser huset.

Alldeles i början av året skrev jag på Kerstins blogg en kommentar till hennes familjs på bloggen redovisade nyårsfirande. Mycket i min text är alldeles malplacerat så här i mitten av juli – om man inte ser det som ett svalkande inslag i värmeböljan. Men det finns ett skäl till att jag nu återpublicerar texten. Senare delen av den handlar om Musikens hus, som jag är en varm anhängare av. Det är val i höst, och jag är omnominerad till kulturnämnden.

Så här skrev jag:

När jag läser om ert nyårsfirande med vänner men framför allt barn, slås jag av de mycket olika villkor ni som barnfamilj och vi som pensionärer lever under.

Vi söker lugnet och ensamheten. På nyårsafton, från middag till midnatt, besvärjer vi mörkret med levande ljus och, runt stugan, ett tiotal marschaller, som långsamt sjunker ner i snön och bildar skimrande snölyktor.

(De mer fyrverkerisprakande nyårsaftnar du säkert minns, Kerstin, berättar jag om på Bos blogg, som det ju finns länk till ovan.)

Vi har också tid och möjlighet att odla våra kulturintressen, till och med under den hektiska jul- och nyårsperioden. I onsdags (28 december) åkte vi till exempel till Stockholm och såg en utmärkt version av Strindbergs “Erik XIV” på Stadsteatern. Och i går, på nyårsdagen, gjorde vi en bussutflykt till Uppsala för att gå på nyårskonsert i universitetsaulan.

Först kände jag mig inte riktigt i form, men mamma bjöd på en dubbel espresso på Ofvandals, och då vaknade livsandarna.

Konserten visade sig vara mer än väl värd den omständliga bussresan från och tillbaka till Öregrund. Uppsala Akademiska Kammarkör sjöng och Drottningholms Barockensemble spelade, båda under ledning av Stefan Parkman (bland annat professor vid Körcentrum och en av de stora i Uppsalas vitala körliv; jag har haft förmånen att träffa honom några gånger, till exempel vid en middag på Domtrappkällaren för medlemmarna i juryn för en nordisk körkompositörstävling, där mamma Birgitta var ordförande under sin tid som ordförande i Körförbundet). Sångsolister var Karin Roman, sopran (som vi träffade och berömde under mottagningen efter konserten), Annika Hudak, alt, Johan Christensson, tenor, och Ove Pettersson, bas. Konsertmästare och violinsolist (i Mozarts Adagio i E-dur för violin och orkester) var den skicklige Nils-Erik Sparf.

Första avdelningen bjöd på en intressant kontrast: först Johan Sebastian Bachs klassiska “Magnificat i Ess-dur”, sedan en helt modern “Magnificat” av Sven-David Sandström.

Efter pausen framfördes W A Mozarts “Mässa i C-dur”, den så kallade “Kröningsmässan”, och, insprängd i denna, Nils-Erik Sparfs ovan nämnda violinsolo.

En intressant iakttagelse från många musikevenemang i universitetsaulan, föreställningar på Uppsala Stadsteater och andra offentliga tillställningar på kulturområdet (till exempel invigningen av Dag Hammarskjöld-bysten i Slottsbacken fredagen den 16 december och invigningen av Fredsmuseet i Uppsala slott samma dag) är att samma personer i så hög utsträckning tenderar att vara närvarande.

När vi kom till universitetet på nyårsdagen, sprang vi till exempel nästan omedelbart på kulturnämndens ordförande Kees Geurtsen (s) och oppositionsledaren där Jan-Erik Wikström (fp). Framför oss inne i aulan satt en annan körbekant, ODs suveräne Robert Sundh. Bakom och till höger om oss satt en rad representanter för universitetet: rektor Bo Sundkvist, Tore Frängsmyr, Johnny Andersson samt Peter och Lena Wallensteen.

De här (och många andra här inte nämnda) stöter man ständigt på vid kulturevenemang i Uppsala, och de gör verkligen inte bara något slags ämbetsvärnplikt. De är genuint kulturintresserade och bildar tillsammans med större delen av den övriga publiken Uppsalas kulturintresserade offentlighet. Om inte uttrycket vore så partipolitiskt infekterat, skulle jag skriva “kulturintresserade borgerlighet”. I marxistisk, klassmässig mening tillhör de ju alla (även jag) en bildad borgerlighet. Men partipolitiskt är bilden mycket mer brokig. Peter, Lena och Johnny är alla gamla kompisar till mig och mamma från Laboremus-tiden.

Och de här människorna går verkligen inte på konserter och andra kulturevenemang för att visa upp sig eller för att de måste. Johnny är till exempel ordförande i Uppsala Akademiska Kammarkörs vänner. Den avgående rektorn, Bo Sundkvist, hyllades innerligt vid den efterföljande mottagningen av UAK för sina insatser för kulturlivet, särskilt körsången. Det skedde med en parafras på “Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?” – till ackompanjemang på dragspel av Robert Sundh!

***

Som (s)-ledamot i kulturnämnden har jag förstås inte kunnat undgå att ta del av kritiken mot det Musikens hus, som nu som bäst växer upp vid Vaksala torg. Moderaternas med fleras motstånd är ett röstfiske i grumliga populistiska vatten – som dock knappast kommer att ge utdelning i den bildade borgerlighet, som jag försöker ringa in ovan. (Heder åt folkpartiet, som har ställt upp för bygget.) Men det finns naturligtvis även ett folkligt motstånd, som går rakt in också i socialdemokratins egna led.

Delvis handlar motståndet om missförstånd, underblåsta av moderater och andra som borde veta bättre. Man tror, eller inbillar folk, att det stora investeringsbeloppet i stället skulle kunna användas för driftändamål. Men det här är lånade pengar, och kommunen bör bara i yttersta nödfall använda lånade pengar för barn- och äldreomsorg, skola och liknande. Tanken är att investeringen i Musikens hus (inklusive dess kongressdel) på ett antal år ska betala sina kostnader. Ett helt försumbart driftunderskott är planerat i form av ett årligt anslag till kulturnämnden för att användas till att subventionera till exempel föreställningar för ungdomar.

Kostnadsinvändningen går ändå att bemöta rationellt. Värre är det med det mörka, irrationella klasshat som vänds mot just den bildade borgerlighet jag ovan försöker definiera: nu får de där jävlarna ytterligare ett ställe för att lyssna på sin konstiga och onjutbara musik. Dom borde inte få ett öre!

Till det har jag två saker att säga.

För det första, lugn! Det program Magnus Bäckström har för Musikens hus kommer att tillfredsställa alla smakriktningar: seriös konstmusik, ja, men också rockmusik, jazz, folkmusik, till och med dansband (som jag personligen anser att man inte ens kan dansa till). Jag hade kontakt med Magnus redan på den tiden han jobbade med sitt nystartade folkmusikskivbolag, Giga, vars plattor jag recenserade i Aktuellt i politiken (s); Magnus är för övrigt en av drivkrafterna bakom Falu folkmusikfestival. När han kom till sitt nya jobb i Uppsala, fann vi varann genast i just bredden i programmet. Magnus är själv övertygad om att opinionen i Uppsala kommer att svänga, när Musikens hus väl finns på plats, liksom den gjorde i Gävle, där han närmast var bas för ett liknande hus.

Och sen ett arbetarrörelseperspektiv: När jag spred tidningar och böcker i Folket i Bilds gamla ombudskår, var det en självklar uppfattning, att varje förtroendevald, om så i Vatten- och avloppsnämnden, blev en bättre människa, om han eller hon regelbundet läste bra skönlitterära böcker. Kom i håg, att dagens kommunala bibliotek till icke oväsentlig del har sin bakgrund i ABFs och nykterhetsrörelsens bibliotek, alltså i gamla hederliga folkbildningsideal.

Själv kommer jag från ett hem, som på mammas sida var mycket boksynt, detta trots att varken hon eller hennes föräldrar hade gått mer än i folkskola. Med musiken, i varje fall den seriösa konstmusiken, var det knepigare. Jag var total novis, när jag började i realskolan i Sundsvall. Men jag minns fortfarande en ganska stökig lektion, då vår musiklärare, Music kallad, övertrumfade larmet i musiksalen genom att spela Bela Bartok på grammofon. Jag fick en aha-upplevelse: Jaha. Så här kunde musik också låta.

Och på den vägen är det.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-01-02 17:01 #