Dagar med Viggo och Klara

Kerstin och Bo har semester och tillbringar några dar här hos oss i Öregrund; Viggo, drygt tre, och Klara, drygt ett, är förstås med och hälsar på morfar och mormor.

Viggo har varit här så många gånger, att han är hemma i huset och på tomten. Utanför tomten också. Han säger åt morfar, att han vill gå ut i skogen – Floraparken utanför vår tallgrind – och där tar han genast befälet: går stigen bort mot den stora sten, som en gång var en del av vår tomt, klättrar upp på den och kastar respektive rullar pinnar.

Klara är fortfarande mer avvaktande, mer mammig och pappig. Men morfar och mormor får busa och leka med henne, till och med bära henne runt trädgården.

På eftermiddagarna går vi hela den ganska långa vägen till Sunnanö camping för att bada. Där finns en långgrund sandstrand, och vattnet är, eftersom badet ligger vid ett sund, mycket varmare än i Tallparken, som ligger vid öppna havet. Efter ett par dars badande är ungarna helt orädda för vatten. Viggo låter sig doppas av mamma, och mormor håller honom under magen, så att han kan ”simma”. Han bygger, med visst vuxenbistånd, en kanal i sanden att hälla vatten i. Men mest går han omkring i strandkanten och drar en stor plastbåt, som den tokiga morfar – Viggo skrattar! – hävdar är hans sko. (Båten är nämligen så stor, att morfar kan trä den på foten.) Klara håller mest till i vattenbrynet, där hon gräver i sanden och i vattnet; då och då försöker hon också äta en sten.

Vid läggdags får mormor och morfar turas om att läsa saga för Viggo.

I morse var Viggo lässugen igen. Han gav morfar Astrid Lindgrens (text) och Pija Lindenbaums (illustrationer) ”Mirabell” (Rabén & Sjögren, 2002) och ville, att morfar skulle läsa den för honom. Vi gick ut till trädgårsbordet och satte oss bredvid varann – det var svalare och skönare där ute.

”Mirabell” är en av många lindgrensagor, där ensamma eller fattiga – eller som här bådadera – barn på ett magiskt vis får sällskap och något de hett åtrår. Bokens Britta-Kajsa får av en egendomlig förbipasserande gubbe i stället för grindslant ett frö, som ute i flickans land växer upp till en docka. Och inte nog med det: dockan lever och visar sig kunna tala; hon talar själv om, att hon heter Mirabell. Men det senare är en hemlighet mellan Britta-Kajsa och Mirabell; Britta-Kajsas föräldrar får förstås ingenting veta.

”Mirabell” har aldrig tidigare gjorts som bilderbok. Pija Lindenbaums illustrationer är således ett förstlingsverk. Hennes bilder är inte så insmickrande, som ämnet kunde locka många andra tecknare att göra dem, men de är både vackra och fantasieggande – märk det rosalila skymningsljuset i episoden med den egendomlige gubbens ”grindslant”. Ett gott betyg är, att bilderna innehåller så många intresseväckande detaljer, att de håller en treårings nyfikenhet vid liv genom hela den ganska långa och inte helt okomplicerade texten.