I Tallparken

12 juli 2006 23:56 | Ur dagboken | 4 kommentarer

I eftermiddags ville Birgitta åka och bada. Vi packade badkläder, kaffe och kall Pepsi Max och förstås böcker och kvällstidningar, och så cyklade vi till Tallparken. Där har vi sedan årtionden vårt eget badberg.

När barnen var riktigt små och vi nya i Öregrund, brukade vi bada från klipporna som finns nedanför Societetshuset.

Sen, när ungarna lärde sig simma och tog simmärken, badade vi på Sunnanö camping, som också har fördelen av att ligga vid ett sund och alltid ha varmare vatten än ute i öppna havet.

Men åter till klipporna nedanför Societetshuset.

Hela den oändligt långa stranden därifrån och bort mot Tallparken är badbar; soliga dagar ligger det folk där, beroende på vind, i skrevor och på bergknallar. En liten bit från Floras café (åt kyrkan till) går det ner en promenadväg, som går längs stranden bort mot Tallparken. Den fanns redan under badortseran, och det fanns längs den här vägen eller stigen på den tiden ett herr- respektive dambad med plank emellan. När vi skaffade hus i Öregrund fanns fortfarande en länga omklädningshytter kvar där, men sen brände brandkåren ner de allt mer förfallna och allt mindre använda trärucklen.

Det finns naturligtvis också andra sätt att komma till Tallparksbadet.

Vi brukar för det mesta cykla dit och viker då av från infarten, där Hummelvägen ändar – där finns skylt till badet. Man åker eller går sen till höger om kyrkogården. En bit upp finns parkeringsplats för bilar, två tennisbanor, omklädningsrum med duschar, toaletter och en lekpark.

Därifrån leder två stigar ner till badet, den högra och bredare förbi en restaurerad musikpaviljong, som också går att använda som dansbana.

Tallparkens familjebad ligger vid en liten långgrund klippvik. Karaktären av barnbad förstärks av att där finns en anlagd sandstrand. Men de vuxna och de äldre barnen, förstås också ungdomarna, hålls gärna på bergen som finns på ömse sidor om badviken.

Om man står där (med näsan ut mot havet), kan man ta en stig åt vänster och hamnar då vid en spång över en liten bäck. Går man över den, befinner man sig i ett naturistbad. Det är ett kommunalt naturistbad, vilket markeras med en något svårtydd skylt; en gång har den föreställt människor utan badkläder.

Naturistbadet är beläget på en lång och mycket fin klippstrand, och det råder, framför allt på familjebadsidan, en kamp mellan textilbadarna och nakenbadarna om utrymmet. Tidigare nakenbadsskyltar har rivits ner, jag tror mig veta även med religiösa förtecken. Men på den bortre delen av naturistbadet härskar fortfarande nakenbadarna.

Jag har ingenting mot naturistbad; jag har själv provat det i Tallparken, även om det nu var länge sedan. Men jag har upplevt två problem med det, egentligen tre, men det tredje tar jag lite senare.

Det första är tittarna, som enligt en person, som har större erfarenhet av det här badet än jag, består av män, som lägger sig i närheten av nakensolande damer, så nära att de, om möjligt, kan se in i damernas skrev (detta är ett citat).

Det andra är bögarna, som jag personligen inte har något emot. Däremot är jag – med den sexuella läggning jag har – inte så trakterad av att män försöker ragga upp mig på badstranden.

Jag har alltså inte särskilt omfattande erfarenheter av att bada i naturistbadet; dessutom skulle det för Birgitta, som är ett känt ansikte, ha varit besvärligt att försöka bada där.

Redan i Tallparkens familjebad, som var vår tredje anhalt för bad, när vi fortfarande hade barn hos oss på somrarna, var det här besvärligt: Det är inte så rogivande – ens om folk på det hela taget är snälla och vänliga – att ständigt bli utpekad.

Så vi hittade till slut ett superställe, bortom naturistbadet.

Stigen bortom spången, som leder till naturistbadet, går i skogskanten bakom detta långsträckta bad. Längst bort och lite till höger finns något som, när barnen var små, gick under den spännande benämningen ”fästningen”, men som i själva verket är ett gammalt, numera rätt förfallet skyttevärn av betong och sten. Bakom det, på en bergknalle, hittade vi vårt bästa badställe. Berget ger lä, beroende på hur man lägger sig, och det ger ryggstöd när man läser. Det gamla skyttevärnet skärmar av mot naturistbadet. Få ids gå så långt för att hitta en badplats.

Under långa perioder var vi två familjer, som höll till där. Dels jag, Birgitta, Kerstin och Matti. Dels familjen Lundh, Lasse, Mary och deras två barn, Karin och Johan, de senare under ett antal år lekkamrater och sommarbästisar till våra barn.

Inte ens detta paradis saknade dock ormar. Birgitta har undvikit att gå dit ensam – då och då dök det vid såna tillfällen upp nakna karlar på det bergskrön, som ligger ytterligare högre upp, helt uppenbart med avsikt att visa upp sina manliga företräden. Och nakenbadarna försökte också då och då ockupera även vårt badberg, som alltså ligger utanför naturistbadet.

Både kommunen och Lasse Lundh försökte markera revir genom att sätta upp skyltar med texten NAKENBAD UPPHÖR. Nya revirstrider: skyltarna revs ner.

I dag, när vi för första gången i sommar tog oss till vårt älskade badberg, fanns texten NAKENBAD UPPHÖR åter igen där, nu målad i vitt på en lodrät stenvägg. Dessutom hade målaren förtydligat sig genom att under texten måla en bar kuk med ett rött förbudsdkryss över.

Hur som helst: på vårt badberg hade vi i dag en ljuvlig eftermiddag. Solen sken och brisen mojnade. Där uppifrån ser man hela Öregrundsgrepen, med öar till vänster, med först klockstapelsidan av Öregrund, sen Gräsö till höger, och så det öppna havet där emellan. Jag vet inte, hur många gånger jag har sett den där utsikten, men jag kan aldrig se mig mätt på den. Den är sommaren inkarnerad.

Här vid öppna havet är vattnet rent och klart, faktiskt också saltdoftande fast det är på Östkusten.

Nedanför berget ligger en liten udde, egentligen kanske mer en klipphäll än udde, och utanför den ytterligare ett antal flata klippor, som sticker upp ur vattnet en bit ut – hur många beror på vattenståndet, och i dag var de många, eftersom det var lågvatten. Mellan de här klipphällarna i havet simmade våra och Lundhs ungar. Vi också. Jag minns en gång, när jag stod på en av stenarna, som då låg under vattenytan, och en förbisimmade liten kille sa till sin kompis:

– Tira Jesus! Han går på vattnet.

Vi måste ju doppa oss också i dag. Som vanligt tog jag vattentemperaturen: 15 grader!

En kall bottenhavsström sveper ner här i Öregrundsgrepen; det är en av förklaringarna till att Forsmark ligger där det ligger. Det hindrar inte, att badtemperaturen kan vara mycket högre än i dag, ibland 22 grader. Men det beror på vindriktningen.

Ändå går vi i, både jag och Birgitta. Fast vi kommer upp snabbt igen.

Leszek Koŀakowski

12 juli 2006 14:14 | Politik | 2 kommentarer

Leszek Koŀakowski, född 1927, är en polsk filosof (professor i filosofi 1959-1968), som betydde mycket för det nymornade intresset för marxismen också här i Sverige. Det gjorde han framför allt genom att inifrån kritisera den marxism, som öststatskommunisterna hade bidragit till att dogmatisera – den som benämndes marixismen-leninismen.

Också Koŀakowski var till en början ortodox marxist av det vanliga östslaget, och han sändes 1950 mycket riktigt till Moskva av kommunistpartiet för vidareutbildning.

Efter oroligheterna i Poznan 1956 blev dock Koŀakowski känd som banerförare för den revisionistiska grenen av den polska marxismen. För att göra en lång historia kort: 1966 uteslöts han ur kommunistpartiet. 1969 flyttade han till Univesity of California, Berkley för att bli gästprofessor. Han fortsatte sedan sin akademiska karriär i USA.

När hans bok ”Människan utan alternativ” utkom 1965 i Sverige, var han alltså fortfarande partimedlem, om än mycket oppositionell. På kultursidan i Arbetarbladet. där jag medverkade (se Last chorus: Jacob Branting), publicerade jag den 30 april 1965 följande recension:

MARXISMEN – VETENSKAP OCH VÄRDERING

Leszek Koŀakowski har med ens kommit i centrum för den nymarxistiska debatten i Sverige och hela Västeuropa. Koŀakoski är polack, född 1927, och professor i filosofi vid universitetet i Warszawa. 1955-1957 var han redaktör för studenttidskriften Po Prostu, det ryktbaraste organet bakom den polska islossningen. Po Prostu tvingades upphöra men Kolakoski har förblivit kommunist. Att hans ”Människan utan alternativ” (Orion-serien, Bonniers) nu har kommit ut på svenska har emellertid ett intresse långt utöver att boken kan ses som ett dokument över de östeuropeiska oppositionsrörelserna.

Givetvis tas stalinismen upp till debatt. Opportunismen, benägenheten att i enlighet med dekret betrakta Lysenkos och andras vetenskapliga teorier som ofelbara och marxistiska, samt institutionalismen kritiseras.

Koŀakowski summerar: ”Marxismen blev till ett begrepp med institutionellt och inte intellektuellt innehåll – som det för övrigt går med alla kyrkliga läror. Ordet marxist betecknar inte en person som hyser den ena eller den andra uppfattningen om världen utan en person, som intar en viss attityd, en beredskap att acceptera de uppfattningar som blir stadfästade av vederbörande myndighet. Vilket innehåll marxismen för ögonblicket har, är från denna synpunkt utan betydelse – man blir marxist genom att man förklarar sig beredd att från fall till fall anamma det innehåll som myndigheterna meddelar.”

Egna kättarna farligast

De egna kättarna är dessutom alltid farligare än motståndarna. Medan trycket utifrån i viss mån gör att gruppen konsolideras, är de inre upplösningshärdarna alltid livsfarliga. Här rör Koŀakowski redan vid problem som sannerligen inte är enbart kommunistiska.

Koŀakowski strävar efter – och det är hans marxism – att förena en marxistiskt grundad ideologisk strävan med en seriös analys av ekonomiska och sociala förhållanden. Visserligen menar han, i enlighet med marxistisk doktrin, att samhällsutvecklingen styrs av ekonomiska förlopp. Men: ”Då kritiken av utopismen blir ett viktigt socialt problem eller åtminstone anses vara det, så visar detta att den utopiska doktrinen är ett faktum att ta på allvar i det sociala medvetandet.” Utopin, som delvis är en produkt av rådande samhällsförhållanden, bidrar själv till att aktivt omskapa dessa samhällsförhållanden.

Utifrån detta angriper Koŀakowski häftigt tendensen att tolka historiefilosofin normativt, ”försöket att härleda slutsatser om börat ur nödvändigheten att söka kriterierna för den moraliska bedömningen i den förmenta kunskapen om den historiska lagbundenheten”. Ingen är befriad från moraliskt ansvar om han understöder ett brott, därför att han intellektuellt har övertygats om att dess seger är oundviklig.

På samma sätt: den som går till strids för socialismen i bergfast tillförsikt om seger, han satsar helt enkelt på det nummer, som enligt hans mening kommer att utfalla med vinst på historiens roulett; hans handlingar är moraliskt värdelösa, menar Kolakowski. Här står Koŀakowski avgrunder från stalinismen, men han kan citera Marx: ”…människorna själva skapar sin historia men inte efter behag utan genom att underkasta sig trycket från de rådande betingelserna.”

Koŀakowski betonar således med emfas den enskildes moraliska ansvar: ”Det är inte sant att historiefilosofin bestämmer de väsentliga avgörandena i vårt liv: det är vår moraliska känsla som gör det. Vi är inte kommunister därför att vi inser att kommunismen är en historisk nödvändighet; vi är kommunister därför att vi står på de förtycktas sida mot förtryckarna, på de eländas sida mot deras herrar, på de förföljdas sida mot förföljarna.”

Tro på det ödesbestämda

Sen kan det ändå inte hjälpas, att Koŀakowski själv då och då offrar åt den marxistiska determinismen. I alltför hög grad ses historien som en process med bestämd riktning. ”Utopin är alltså det mystifierade medvetandet om den faktiska historiska tendensen”, säger Koŀakowski utan att bekymra sig om att historien i så fall parallellt skapar olika utopier.

Inte heller det följande, som i och för sig är dräpande och roligt, ger en korrekt bild av den politiskt-ideologiska skalan: Vänstern strävar efter att stödja sina perspektiv på historiens erfarenheter och dess utvecklingstendens, medan högern kapitulerar för nuläget. ”Därför kan vänstern ha en politisk ideologi men högern bara en taktik.”

Vänstern står för det rationella tänkandet. Därför, menar Koŀakowski, är inte heller påståendet att det alltid måste ligga i arbetarklassens intresse att ansluta sig till vänstern alltid obetingat riktigt. Nationalism, religiösa fördomar, fördelar av ett kolonialt system kan mycket väl fjärma arbetarklassen i ett land från vänsterns strävanden.

Därför kan inte vänstern definieras genom att man fastställer, att den hänsynslöst och i varje läge ska stödja arbetarklassens krav , alltså stå på majoritetens sida. Därför måste man definiera vänstern som en viss intellektuell hållning, vilket lämnar möjligheten öppen att den i många fall befinner sig i minoritet.

Trots att Koŀakowski i nästa andetag är beredd att hävda att denna minoritetsvänster i alla fall strider för arbetarklassens ”sanna” intressen, måste man medge att han här står snubblande nära ett vanligt demokratiskt-socialistiskt (inte nödvändigtvis marxistiskt) synsätt. Vad är till exempel följande om inte socialdemokratisk jämlikhetsideologi? ”I de kapitalistiska länderna är kampen för avskaffande av de sociala privilegierna vänsterns kamp. I de icke-kapitalistiska länderna är avskaffandet av de privilegier man uppnått på grundval av icke-kapitalistiska förhållanden ett vänsterkrav.”

Till inkonsekvensens lov

Till förtjänsterna med ”Människan utan alternativ” hör också att författaren inte bara är skarpsinnig utan också rolig. Den polska radion citeras till exmpel apropå Chrustjevs besök i Jugoslavien 1955: ”Största intrycket på de församlade gjorde Chrustjevs förklaring att Sovjetunionen beslutsamt försvarar freden i hela världen.”

Eller läs i kapitlet ”Till inkonsekvensens lov”: ”Med andra ord: vi har kommit fram till predikatantinomins klassiska form: den konsekventa inkonsekvensen är ingen konsekvent inkonsekvens ty inkonsekvensen utesluts från inkonsekvensprincipenen; den inkonsekventa inkonskvensen däremot är just en konsekvent inkonsekvens.”

Läs förresten hel boken om de möjliga och de omöjliga i att vara marxist.

Enn Kokk

***

Det enda jag i dag skulle vilja tillägga är, att jag vid ett tillfälle, under mellanrubriken ”Tro på det ödesbestämda”, faller in i mönstret att tolka marxismen som en ödestro. Senare och mer omfattande marxläsning har på den punkten nyanserat min uppfattning.

Men man måste komma ihåg, att den form av marxism – marxismen-leninismen – som Koŀakowski polemiserade mot var dominerande både i Polen och i de övriga dåtida öststatsdiktaturerna, dessutom omfattad också av deras eftersägare i Sverige och i den övriga västvärlden.

Fast socialdemokratin var inte heller oskyldig till den här tolkningen av marxismen. En av den tyska socialdemokratins främsta ideologier, Karl Kautsky, tolkar också Marx´ historiematerialism på det här, milt talat, ensidiga sättet,

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^