Danmark: Venstre-regeringen har svagt stöd bland Dansk Folkepartis väljare

Wilke har för Jyllands-Posten gjort en ganska speciell undersökning bland Dansk Folkepartis väljare: Hur ser de på Venstres borgerliga minoritetsregering, den som för sin överlevnad är mycket beroende av hur DF röstar i Folketinget?

Färre än 20 procent av DF-väljarna tycker, att Venstre-regeringen har gjort ett gott jobb. Knappt 40 procent av dem tycker, att den sittande regeringen har gjort ett dåligt jobb.

Vice ordföranden i DF tror, att den viktigaste orsaken till det senare är att venstreregeringen är för positivt inställning till EU. DFs hållning till EU är kritisk. Dansk Folkeparti skulle kunna tänkas inträda i en koalitionsregering med Venstre efter nästa val, men ett av villkoren skulle då med all sannolikhet vara en folkomröstning om EU-politiken. Som grund för folkomröstningen vill man ha ett framförhandlat nytt avtal mellan Danmark och EU om villkoren för Danmarks fortsatta medlemskap i unionen.

Till missnöjet med Venstre-regeringen bland DF-väljarna bidrar också att just Lars Løkke Rasmussen är statsminister.

Norge: Åter en mätning där Arbeiderpartiet dyker

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti – det sist nämnda partiet har dock haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering.

I den ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Också Norfaktas opinionsmätning för Nationen och Klassekampen ger ett lågt utfall för Arbeiderpartiet, till och med lägre än i det senaste valet.

Høyre 25,9 procent (+ 2,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 15,1 procent (+ 0,2)
Venstre 4,7 procent (- 0,7)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (- 0,1)
Senterpartiet 7,7 procent (+ 0,9)
Arbeiderpartiet 30,4 procent (- 4,6)
Sosialistisk Venstreparti 3,6 procent (- 1,4)
Rødt 1,8 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (- 0,2)

MDG ligger även den här undersökningen under spärren, och där befinner sig även SV.

Senterpartiet gör ett rekordresultat.

Sommar i P1 med Malou von Sivers

Dagens Sommar gjordes av Malou von Sivers (som egentligen heter Marie-Louise i förnamn). Jag läste henne först, när hon en gång i världen jobbade på Aftonbladet, men sen har hon ju haft en framgångsrik karriär i andra media, framför allt TV.

Det här borde borga för att hon också kan göra ett hörvärt radioprogram, men det som framför allt gjorde dagens Sommar så hörvärt var att hon där grävde i sitt eget liv och då lyfte fram även dess mörka sidor.

Det här programmet började och slutade vid faderns dödsbädd, men det var inte främst inriktat på sorg eller sentimentalitet – det här handlade mer om ett knepigt förhållande till en knepig far och om varför han var som han var och om ”det djupa sår som har följt mig genom livet men kanske också har gjort mig till den jag är i dag”.

Som den skickliga journalist hon är arbetar Malou von Sivers först med att väcka lyssnarnas nyfikenhet på att få höra mera. Det börjar med att hon besöker fadern på hans dödsbädd, när han inte längre kan kommunicera, och sen får vi, lite i taget, reda på att han i åratal har avböjt personlig kontakt med sin dotter.

Gradvis får vi reda på att hans förhållande till Malous mamma var mycket knepigt och att det också fanns en märklig lynnighet i hans förhållande till barnen, alltså även Malou. Hon minns händer som smekte men också kroppsbestraffningar för förseelser som fotspår på en krattad gång eller skor som hade ställts i oordning i tamburen. Barnen fick inte ens gå på gräsmattan utanför huset i Täby som man flyttade till.

En nyckel till det här fanns enligt Malou von Sivers i faderns eget tidiga förflutna. Hans mamma, således Malous farmor, dog när hon födde hennes pappa, och farfar och hans familj kom medvetet eller omedvetet att lasta sonen, hennes då födde far, för moderns död. Farfar kom sedan att gifta om sig med en betydligt yngre kvinna, och även om hon till att börja med försökte etablera kontakt med hans barn från förra äktenskapet, fick hon snart tre egna barn att ta hand om.

Malous pappa och hans familj umgicks inte mycket med hans pappa och dennes nya familj, men de bjöds pliktskyldigt till julkalas hos dem. Malous pappa och också mamma våndades inför de här julkalasen, som de på grund av mammans illamående regelmässigt kom sist till. Men som Malous pappa sa: ”Vi räknas ändå inte.”

Äktenskapet mellan Malous pappa och mamma sprack sedan, och pappan hittade en ny kvinna. Men vad värre var: den här bortflydda pappan ville knappt mer träffa sina egna barn från förra äktenskapet. När Malou försökte, passade det aldrig. Malou fick inte ens uppvakta på hans 70-årsdag.

Vid ett tillfälle lyckades hon i alla fall locka den snickerihändige pappan att bygga en lekstuga åt hennes barn. Fast när hon sen försökte återuppta kontakten med honom, sa han som det var: ”Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för feg.”

Det här utgjorde stommen i Malou von Sivers sommarprogram.

Sen avrundade hon med en del annat på slutet, men åtminstone avsnittet om intervjun med Ingmar Bergman hade ett tematiskt samband med det ovanstående. Hon skildrade här Bergman som neurotisk kontrollfreak, och fick honom att, när han per limousin anlände till TV-studion, att erkänna: ”Jag är rädd”.

Malou von Sivers spelade låtar med Bruce Springsteen, Adele, Laleh, The Beatles, Seinabo Sey, Avicii, Jonas Gardell och Beyoncé, och eftersom hon uttryckligen förklarade, att rap hör till det hon gillar, förmodar jag, att det hon spelade speglade hennes egen musiksmak.

Jag hade för egen del inga problem med hennes musikval, men även i dag tyckte jag, att musiken gott kunde ha haft större bredd.

Sommar i P1 med Alexander Gustafsson

Om jag inte minns alldeles galet, har Alexander ”The Mauler” Gustafsson varit med i Skavlan, men jag minns inte mycket av det, och hans så kallade sport, mixed martial arts (MMA), vet jag egentligen inte ett piss om – å andra sidan finns det nästan ingenting, där man tävlar med fysiska prestanda, till exempel boxning som han också har utövat, som intresserar mig.

Sommar-programmen i radio – Gustafsson gjorde ett sådant i dag – är ju tänkta att avlyssnas av en bred publik, men så vitt jag kan bedöma gjorde Gustafsson ett så speciellt och avgränsat program, att rimligen bara en ganska liten publik kan tänkas ha varit intresserad av det. Det kunde ju ändå ha blivit intressant, om Gustafsson hade visat sig ha kunskaper och intressen på andra områden, men tji. Vi fick höra plattityder om hans tjej och en ännu plattare bekännelse till den kristna tro han tydligen också har. Han snuddade lite vid att han, innan han riktade in sina krafter på kampsport, hade en bana som ungdomsbrottsling bakom sig, men utöver att han hade straffats för det fick vi inte veta något om det heller. Numera använder han skjutvapen, fast till jakt.

Alexander Gustafssons musikval var faktiskt bättre än hans sommarprat. Jag uppskattade att han spelade ”The Lion’s Roar” med First Aid Kit och även Gasolins ”This Is My Life”. Bland de artister han spelade fanns Eminem, Avicii, Mauro Scocco och Petter plus Adolphson och Falk. Vi fick också höra ”Du gamla du fria” i Zlatan-version. Men i det stora hela sprängde det här programmet inga musikaliska ramar.

Melodikrysset nummer 27 2016

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.

Fredagskväll med tal i Almedalen och av Chaplin

Några av mina läsare undrar kanske över varför jag inte har skrivit något om Almedalen. Det beror helt enkelt på att ju så många andra gör det, ingalunda på att jag inte är intresserad av politikerveckan.

Jag har själv varit i Almedalen förr i världen, faktiskt haft seminarium där, men nu är det så många andra som skriver om det som händer där, så både via bloggar och tidningar och inte minst genom TVs direktsändningar av talen med åtföljande intervjuer och seminarieinslag – jag har hittills sett varenda sändning och tänker fortsätta med det – är jag à jour med det som äger rum i Visby.

Också i kväll såg vi alltså Miljöpartiets framträdande under den här gotländska sommarsamlingen.

Men efter att ha sett sena Aktuellt avslutade jag och hustrun TV-kvällen med att se, eller rättare sagt se om, Charlie Chaplins ”Diktatorn”. En ytterst sevärd film – läs gärna min tidigare, mycket detaljerade recension av den ovan under Kulturspegeln, Film.

Sommar i P1 med Ulrika Rogland

Ulrika Rogland är jurist och var som åklagare lagens arm i ett antal brott mot kvinnor och barn. Men efter 15 år bytte hon en smula inriktning och blev målsägarbiträde.

Det mest sympatiska med hennes Sommar-program i dag tyckte jag var hennes förståelse inte bara för brottsoffren utan, åtminstone i vissa fall, också för förövarna: Barn som själva regelbundet utsätts för våld och övergrepp kan även de lockas att ta till samma medel.

Men det här betyder självfallet inte, att hon accepterar det dessa utsatta utsätter andra för. Och det betyder heller inte, att de borde undgå de straffpåföljder lagen föreskriver, bara att samhället skulle bli mycket bättre, om vi tidigt lyckades få ett grepp om unga människors liv, innan det urartar.

Här var också hennes livserfarenhet den att barn inte gör som vi säger – barn gör som vi gör. Och det här reser förstås svåra frågor om vad vi övriga och samhällets institutioner bör och kan göra, när till exempel alkoholiserade fäder regelbundet slår och hotar sina egna barn.

Även mobbing hörde till det hon tog upp.

Helt naturligt uppehöll hon sig ganska mycket vid den så kallade Alexandramannen, han som via internet lockade in unga flickor i sin sexfälla och sen fick dem att tiga. Det hon talade om här var så kallad grooming, det vill säga att en vuxen tar sexuell kontakt med ett barn. Knepet kunde och kan vara att en vuxen man låtsas vara en jämnårig kille och fick flickan att klä av sig, vilket han filmade och sen kunde använda som utpressningsmedel för en sexuell kontakt på riktigt. Eller så kunde han, som i ett fall Ulrika Rogland berättade om, locka tjejen med modellfotografering. När den här flickan sen berättade för sin mamma vad som hade hänt och mamman tog kontakt med mannen, förklarade denne, att flickan bara hade hittat på alltsammans som hämnd för att han inte hade velat plåta henne, när han insåg, att hon var så ung.

Men Ulrika Rogland lyckades knäcka det här fallet, och den barnutnyttjande mannen fick tio års fängelse.

Nu innebär det yrke Ulrika Rogland har valt en del risker även för den agerande juristens egen del. Hon och hennes barn har utsatts för så allvarligt hot, att de har tvingats ha polisskydd.

Strandliv med barnen hörde till de få mer personliga saker Ulrika Rogland berättade om sig själv och sina egna barn.

När det gäller hennes musikval, uppskattade jag själv särskilt att hon spelade ”Both Sides Now” med Joni Mitchell. Hennes musikval omfattade också låtar med till exempel Sting, Patrik Isaksson, Adele och Peter Lemarc, men allt för mycket kändes också enahanda. Finns det numera inga presumtiva sommarpratare, som lyssnar på jazz, klassisk musik, blues, visor eller rent av schlager?

Norge: Stor rödgrön majoritet i Nordland

De regionala skillnaderna är, när det gäller partiernas styrka i Norge, ganska stora. Jag vill ge ett exempel från Nordland.

I valet 2013 blev utfallet det här:

Høyre 21,1 procent
Fremskrittspartiet 18,8 procent
Venstre 3,7 procent
Kristelig Folkeparti 3,7 procent
Senterpartiet 6,9 procent
Arbeiderpartiet 35,1 procent
Sosialistisk Venstreparti 5,2 procent
Rødt 1,6 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,0 procent

I den mätning som InFact nu har gjort för Norsk Rikskringkasting och tidningen Nordland fördelar sig partisympatierna så här:

Høyre 19,5 procent
Fremskrittspartiet 11,6 procent
Venstre 3,1 procent
Kristelig Folkeparti 4,1 procent
Senterpartiet 12,2 procent )
Arbeiderpartiet 37,3 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,9 procent
Rødt 2,2 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent

Sommar i P1 med Ove Skog

Under mina tidiga år i Sverige under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal var tatueringar ännu inte så vanliga. Dock praktiserade en del unga grabbar en tidig form av primitiv egentatuering i form av så kallade luffarprickar, en liten triangel placerad i vecket mellan tummen och pekfingret.

Själv kände jag inte någon dragning till det här, aldrig heller till att bli tatuerad, när det blev mer vanligt än bland män som hade jobbat som sjömän på trader på de stora haven.

Dagens Sommar-pratare, Ove Skog, också känd under namnet Doc Forest, gjorde sin första tatuering 1959. Han är, omisskännligt även när det gäller idiomet, en son av Midsommarkransen, men han tillbringade stor delar av sina unga år på sjön och kom då också i kontakt med tatueringskonsten, som han började praktisera även för egen del. Dess förinnan hade han som tidens unga växt upp med raggarbilar och rock ’n roll. Jobb fanns det på den tiden gott om även för lågutbildade killar ur arbetarklassen, men ville man då också se sig om i världen, fick man ta jobb på båtar som gick till hamnar i fjärran länder. Så våren 1961 gick Ove Skog till sjöss.

I sitt sommarprogram berättade han om hur han på det här sättet såg världen: rasförtrycket i Sydafrika, begäret efter allt västerländskt i Odessa (där han också tog en stor risk genom att tjuvlifta bakpå en militärbil, detta för att komma i tid till båten), den äventyrliga och farliga färden från San Diego över Stilla Havet och så besöket i tatueringens förlovade land, Japan, där hans egna bröstpiercingar väckte stor medial uppmärksamhet.

Men huvuddelen av sitt program ägnade han förstås åt det som blev både hans stora intresse och hans främsta verksamhet i livet, tatuering. Som vi alla vet, rymmer den här verksamheten så väl okunskap som slarv och ignorans, men Ove Skog har tillsammans med andra ansvarsfulla tatuerare bildat en organisation som de som anlitar deras tjänster ska kunna lita på – de har till och med arbetat för en skärpt reglering av branschen; Skog har till exempel på Sten Anderssons tid som socialminister uppvaktat hans biträdande minister, Gertrud Sigurdsen, i frågan.

För egen del har jag aldrig ens varit inne på tanken att låta tatuera mig, men jag gillar den här mannens mix av arbetarklassbakgrund, erfarenhet, livshållning och idiom.

Och så blev jag positivt överraskad av hans musikval, inte bara för att han spelade en del rock som jag minns från mina egna unga år – han inledde med Little Richard och ”Good Golly Miss Molly”. Men vi fick höra ett spektrum av artister, sådana som Wanda Jackson. Etta James (två låtar), Rodriguez, Ola Magnell och två av mina gamla favoriter, Brownie McGhee och Sonny Terry.

Sommar i P1 med Bertil Hult

Bertil Hult hade under sin egen skoltid svår dyslexi, ett handikapp som sedan ärvdes också av hans söner. Hans oförmåga att lära sig läsa och skriva hånades av hans lärarinna, och han placerades i hjälpklass. Sådana här erfarenheter kan knäcka de bästa – märk att dyslexi inte har något att göra med bristande begåvning – och Bertil Hults väg ut i livet blev ganska krokig. Han slutade skolan vid 16 års ålder.

Men han lyckades till slut ändå få jobb som postutdelare på Skandinaviska Enskilda Banken, och det var där han fick knuffar i rätt riktning. Först av en chef som sydde igen fickorna på hans ständigt säckiga byxor, sen genom att han uppmanades åka till England, vilket han så småningom gjorde men först efter att ha fått sparken. Han åkte till London och jobbade på ett skeppsmäkleri och lärde sig samtidigt engelska.

På den vägen är det. Den här unge mannen hade läs- och skrivsvårigheter, men med rätt knuffar och vägledning lyckades han inte bara försörja sig utan gradvis bli nästan ofattbart rik, ironiskt nog genom att bygga upp företag som främst är inriktade på utbildningsverksamhet. Han har, så småningom med flertalet av sönerna som nyckelpersoner i företaget, byggt upp verksamheter i vid det här laget 53 länder och med sammanlagt 43.000 anställda. I sitt Sommar-program i dag pratade han ganska mycket – alltför mycket – dels om alla dessa företag, dels om alla ställen/länder han och hans familj har bott på/i under årtiondenas lopp.

Det här senare blev ganska ytligt utom på en punkt, varför han och huvudkontoret till hans företag lämnade Sverige. Det här skedde på 1970-talet, och skälet till landsflykten var de av LO initierade löntagarfonderna. Det och det faktum att han också har engagerat sig i en svensk friskolekoncern vittnar om att han värderingsmässigt inte stod åtminstone dåtidens arbetarrörelse nära.

Fast för egen del tyckte jag, att det Bertil Hult hade att säga om dyslexi var betydligt mer intressant.

Eftersom Bertil Hult är 75 år gammal, tyckte jag till att börja med att hans musikval var förvånansvärt modernt. Han började till exempel med Carla Bruni och ”Raphael” och fortsatte sen med Ace Frehley och ”New York Groove”. Och sen spelade han i tur och ordning Bo Kaspers Orkester, Neil Young, Linda Ronstadt med flera, Lisa Ekdahl, Louis Armstrong, Pete Townsend, Alison Kraus med flera, Björk, Johnny Cash, Randy Newman och Tom Waits.

Men sen visade det sig, att Hult själv inte hade något förhållande till musiken han spelade. Han berättade att han hade fått hjälp av yngste sonen med att välja den.