Sommar i P1 med Bertil Hult

Bertil Hult hade under sin egen skoltid svår dyslexi, ett handikapp som sedan ärvdes också av hans söner. Hans oförmåga att lära sig läsa och skriva hånades av hans lärarinna, och han placerades i hjälpklass. Sådana här erfarenheter kan knäcka de bästa – märk att dyslexi inte har något att göra med bristande begåvning – och Bertil Hults väg ut i livet blev ganska krokig. Han slutade skolan vid 16 års ålder.

Men han lyckades till slut ändå få jobb som postutdelare på Skandinaviska Enskilda Banken, och det var där han fick knuffar i rätt riktning. Först av en chef som sydde igen fickorna på hans ständigt säckiga byxor, sen genom att han uppmanades åka till England, vilket han så småningom gjorde men först efter att ha fått sparken. Han åkte till London och jobbade på ett skeppsmäkleri och lärde sig samtidigt engelska.

På den vägen är det. Den här unge mannen hade läs- och skrivsvårigheter, men med rätt knuffar och vägledning lyckades han inte bara försörja sig utan gradvis bli nästan ofattbart rik, ironiskt nog genom att bygga upp företag som främst är inriktade på utbildningsverksamhet. Han har, så småningom med flertalet av sönerna som nyckelpersoner i företaget, byggt upp verksamheter i vid det här laget 53 länder och med sammanlagt 43.000 anställda. I sitt Sommar-program i dag pratade han ganska mycket – alltför mycket – dels om alla dessa företag, dels om alla ställen/länder han och hans familj har bott på/i under årtiondenas lopp.

Det här senare blev ganska ytligt utom på en punkt, varför han och huvudkontoret till hans företag lämnade Sverige. Det här skedde på 1970-talet, och skälet till landsflykten var de av LO initierade löntagarfonderna. Det och det faktum att han också har engagerat sig i en svensk friskolekoncern vittnar om att han värderingsmässigt inte stod åtminstone dåtidens arbetarrörelse nära.

Fast för egen del tyckte jag, att det Bertil Hult hade att säga om dyslexi var betydligt mer intressant.

Eftersom Bertil Hult är 75 år gammal, tyckte jag till att börja med att hans musikval var förvånansvärt modernt. Han började till exempel med Carla Bruni och ”Raphael” och fortsatte sen med Ace Frehley och ”New York Groove”. Och sen spelade han i tur och ordning Bo Kaspers Orkester, Neil Young, Linda Ronstadt med flera, Lisa Ekdahl, Louis Armstrong, Pete Townsend, Alison Kraus med flera, Björk, Johnny Cash, Randy Newman och Tom Waits.

Men sen visade det sig, att Hult själv inte hade något förhållande till musiken han spelade. Han berättade att han hade fått hjälp av yngste sonen med att välja den.