Sommar i P1 med Ove Skog

Under mina tidiga år i Sverige under sent fyrtiotal och tidigt femtiotal var tatueringar ännu inte så vanliga. Dock praktiserade en del unga grabbar en tidig form av primitiv egentatuering i form av så kallade luffarprickar, en liten triangel placerad i vecket mellan tummen och pekfingret.

Själv kände jag inte någon dragning till det här, aldrig heller till att bli tatuerad, när det blev mer vanligt än bland män som hade jobbat som sjömän på trader på de stora haven.

Dagens Sommar-pratare, Ove Skog, också känd under namnet Doc Forest, gjorde sin första tatuering 1959. Han är, omisskännligt även när det gäller idiomet, en son av Midsommarkransen, men han tillbringade stor delar av sina unga år på sjön och kom då också i kontakt med tatueringskonsten, som han började praktisera även för egen del. Dess förinnan hade han som tidens unga växt upp med raggarbilar och rock ’n roll. Jobb fanns det på den tiden gott om även för lågutbildade killar ur arbetarklassen, men ville man då också se sig om i världen, fick man ta jobb på båtar som gick till hamnar i fjärran länder. Så våren 1961 gick Ove Skog till sjöss.

I sitt sommarprogram berättade han om hur han på det här sättet såg världen: rasförtrycket i Sydafrika, begäret efter allt västerländskt i Odessa (där han också tog en stor risk genom att tjuvlifta bakpå en militärbil, detta för att komma i tid till båten), den äventyrliga och farliga färden från San Diego över Stilla Havet och så besöket i tatueringens förlovade land, Japan, där hans egna bröstpiercingar väckte stor medial uppmärksamhet.

Men huvuddelen av sitt program ägnade han förstås åt det som blev både hans stora intresse och hans främsta verksamhet i livet, tatuering. Som vi alla vet, rymmer den här verksamheten så väl okunskap som slarv och ignorans, men Ove Skog har tillsammans med andra ansvarsfulla tatuerare bildat en organisation som de som anlitar deras tjänster ska kunna lita på – de har till och med arbetat för en skärpt reglering av branschen; Skog har till exempel på Sten Anderssons tid som socialminister uppvaktat hans biträdande minister, Gertrud Sigurdsen, i frågan.

För egen del har jag aldrig ens varit inne på tanken att låta tatuera mig, men jag gillar den här mannens mix av arbetarklassbakgrund, erfarenhet, livshållning och idiom.

Och så blev jag positivt överraskad av hans musikval, inte bara för att han spelade en del rock som jag minns från mina egna unga år – han inledde med Little Richard och ”Good Golly Miss Molly”. Men vi fick höra ett spektrum av artister, sådana som Wanda Jackson. Etta James (två låtar), Rodriguez, Ola Magnell och två av mina gamla favoriter, Brownie McGhee och Sonny Terry.