Melodikrysset nummer 27 2016

9 juli 2016 12:42 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens kryss innehöll faktiskt en del som var lite knepigt, för mig i alla fall.

Och det har kanske sina skäl. Jag brukar till exempel inte följa TV4s ”Så mycket bättre”, så jag har aldrig hört/sett Miriam Bryant göra ”Sista morgonen”, i original av Niklas Strömstedt.

Alf Robetson har jag lyssnat på en hel del, men jag kan inte påminna mig att jag har hört hans svenska version av Kris Kristoffersons ”Jody and the Kid”, ”Lasse och Marie”.

Lena Ph har jag också lyssnat på en hel del, men just ”Jag är ingen älskling” hörde inte till det jag kände till.

Phil Collins är heller inte obekant för mig, men jag ska bekänna, att jag hade hjälp av hjälpbokstäverna för att få fram, att det var han som sjöng ”You Can’t Hurry Love”.

Lättare var det då att känna igen Supremes-låten ”Stop In the Name of Love”, i dag dock i instrumental version. Här skulle vi översätta titelns begynnelseord till svenska, stopp.

Och resten klarade jag utan några svårigheter alls.

Krysset började i dag med ”Anthem” ur Björns och Bennys och Tim Rice’s ”Chess”. Tommy Körberg sjöng.

Därifrån är steget inte långt till ”Stars And Stripes Forever”, skriven 1897 av John Philip Sousa. Både upphovsmannen och marschen är mycket kända i USA.

Just nu ser man förresten åter bilder av uppblossande rasmotsättningar i USA till exempel i Rapport, vars signatur Eldeman spelade. Ska den amerikanska vapenlobbyn inte pressas till reträtt den här gången heller?

Kunde amerikanarna inte i stället ägna sig åt något annat som de obestridligen kan, att skapa bra musik? Ett exempel gavs av Bing Crosby och Count Basie’s orkester: ”Gonna Build a Mountin”, på svenska känd som ”Bygga upp ett stort berg”.

Just nu har emellertid Storbritannien också sänt en chockvåg genom Europa, även Sverige, genom att britterna har valt att utträda ur det heliga EU. Så frågan är vad det hade sänt för chockvågor genom landet, om Lasse Dahlquist i dag hade premiärsjungit ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, alltså ”Oh boy, oh boy, oh boy” från 1946.

För egen del är jag, så född i Estland jag än är, fast förankrad i Sverige och dess kultur.

Jag älskar ”Fjäriln vingad syns på Haga” ur Carl Michael Bellmans ”Fredmans sånger” från 1791.

Jag och våra barn känner oss hemma också i det Småland Astrid Lindgren skildrade i ”Alla vi barn i Bullerbyn” – i dag hörde vi sång ur Lasse Hallströms filmatisering.

Och en gång i världen, när främmande arméer under andra världskriget erövrade och våldtog mitt gamla fädernesland, kom vår familj och tusentals andra därifrån som flyktingar till Sverige och fick en fristad här. Sverige har efteråt beskyllts för att ha krupit för tidens diktaturer, men, som min nu döda yngsta moster sa i en dispyt med landsmän: ”Och vart skulle vi ha tagit vägen då, om inte svenskarna hade krupit?” Men svenskarna gjorde ju inte bara det – de var också beredda att med vapenmakt försvara sig och sitt land. 1940 var den stora svenska schlagern ”Min soldat” med Ulla Billquist. Jag har allt hon har gjort på skiva i en CD-box, och jag har givetvis sett Jolos, Jan-Olof Olssons, fina TV-serie ”Någonstans i Sverige” (1971), där den också förekommer. Eftersom jag är i den åldern att jag ofta har hört The Andrews Sisters i radio – jag har senare också skaffat dem på skiva – lyssnade jag i dag med glädje på deras version av ”Min soldat”, ”The Shrine of Saint Cecilia”.