Sommar i P1 med Isabella Lundgren

Jag brukar ha koll på svenska jazzsångerskor, men Isabella Lundgren kände jag inte till före dagens Sommar. Förklaringen är nog i det här fallet att det hon har gjort på skiva har gjorts i sen tid, efter det att hon kom hem från USA. Fast hur hon är som jazzsångerska fick jag inte veta heller genom att lyssna på Sommar – hon spelade nämligen inget med sig själv.

Hennes musikval var dock av bästa slag: Billie Holiday, Edith Piaf, Bob Dylan, Frank Sinatra, Odetta, Nina Ramsby, John Coltrane, Joni Mitchell med flera. Min enda invändning gäller att hon spelade en så liten stump av ett av Arvo Pärts verk.

Men personen bakom det här urvalet, Isabella Lundgren, tyckte jag inte att jag, trots att hon var mycket självutlämnande, riktigt förstod mig på.

Någon riktig förklaring till hennes ångest och sömnlöshet i unga år fick man aldrig, inte heller till varför hon flydde verkligheten och började fantisera och ljuga, det senare i allt större omfattning.

Att hon, med sin gryende musikaliska talang, efter studenten ville till New York för att utvecklas till skicklig musiker föreföll också vara ett rationellt val, men väl i New York blev hennes liv något som ändade i rent kaos och personligt sammanbrott. Hon stack från ett boende hos en släkting och hamnade med kappsäckarna på en krog i Harlem, där en anställd under de närmaste månaderna lät henne bo hemma hos sig. Hon sögs in i ett uteliv med droger och ständigt nya män (män som hon inte ens visste vilka de var, på slutet med totala blackouts som följd). Hon drack och ljög. Musikstudierna hade hon då för länge sedan tvingats avsluta.

Det kunde ha ändat i en ren katastrof, men hon kom till ett slags besinning. Så hon reste hem.

Och där vände hon sig, för att få hjälp, till Anonyma Alkoholister.

De hjälpte henne på fötter, och hon blev drogfri. Och så långt är allt gott och väl.

Anonyma Alkoholister predikar ingen ideologi att ty sig till i stället för till drogerna, men de ser – om jag får tro Isabella Lundgren – gärna att den drogberoende själv söker sig till något som ger hans/hennes liv en mening (annan än alltså drogerna).

Och i Isabella Lundgrens fall blev detta något ett slags kristen tro.

Nästan vad som helst är bättre än det liv hon levde, men jag som ända sen mycket unga år har varit aktivt icketroende och dessutom efter att i unga år ha varit absolutist sedan har använt alkohol för att på gamla dar åter, nu av allmänna hälsoskäl, avstå från alkohol, förstår egentligen inte behovet av det här trosstödet.

Men det finns också annat hos Isabella Lundgren som jag inte förstår och som hon egentligen inte rationellt förklarar. Ett exempel är att hon som älskade att äta kött nu är vegan. Men vad ska hon göra åt att vargar och björnar och tigrar fortsätter att döda andra djur och aldrig kommer att bli veganer?

Fast hennes mer allmänt formulerade princip, att man måste få ihop sina värderingar och sitt eget agerande, är också jag för.