Sommar i P1 med Baker Karim

I Baker Karims Sommar i dag fanns inga av de propagandistiska överslag, i vissa fall mindre felaktigheter, som bidrog till det rabalder Aretha Farrokhzads sommarprogram här om dagen väckte, också här på bloggen.

Det han sa var detaljrikt och övertänkt, och man fick som lyssnare en god bild av hans långa filmerfarenhet: regissör, manusförfattare, fotograf med mera. Han har också arbetat för ett lågbudgetbolag i Hollywood – under den perioden mötte han bland annat Francis Ford Coppola. Och så berättade han förstås om sina egna filmer.

Bland det han har gjort finns en filmatisering för TV av Hjalmar Bergmans ”Swedenhielms”. Numera är han också filmkonsulent och bedömer således andras verk i vardande.

För somliga här i landet är emellertid meriter och prestationer inte nog – Baker Karim kom nämligen som ettåring till Sverige, som flykting från Idi Amins Uganda, och han är följaktligen mörkhyad. Om det senare berättade han för övrigt en kostlig historia, om hur en handläggare vid arbetsförmedlingen efter återkomsten från USA ville tvinga på honom en kurs i svenska för invandrare, detta trots att han – som lyssnarna själva kunde konstatera – talar svenska utan brytning.

Och det var om den här problemtiken, också om hur yrkeskarriärer automatiskt är svårare att göra för människor med hans bakgrund och hudfärg, han hade viktiga saker att säga.

Musiken i programmet var kongenial, knöt an till det Karim pratade om – jag kan som exempel nämna ”Människor som ingen vill se” med Ken. Vi fick höra så väl David Bowie och Neil Young som Blå Tåget och Kartellen & Timbuktu.

Sommar i P1 med Per Fritzell

Jämfört med Athena Farrokhzads sommarprogram i går var dagens Sommar med Per Fritzell från After Shave och dess samarbetspartner Galenskaparna mycket mindre konfrontationssökande, men säkert fanns det lyssnare som blev förbannade också på honom, till exempel för hans uppbrott från en vanekristendom och uppställning bakom Rikard Wolffs homosexualitet.

Men kanske räcker det för den konventionella radiopubliken, att sommarprataren berättar om sommarkryssningar i segelbåt och möjligen kryddar seglatsen med en nakensimning under Ölandsbron. Trivsamheten stod i högsätet i det här programmet, och för all del – inget ont i det.

Eftersom det här var ett havsnära program, spelade han så väl ”Så länge skutan kan gå” med Sven-Bertil Taube och ”Dans på Brännö brygga” med Lasse Dahlquist.

Men eftersom han, trots bristande egen erfarenhet, har haft stor succé med ”Husvagn”, spelade han den också (dock inte med sitt vanliga scengäng), och vi fick även höra ”King of the Road”.

”Wiggen” med Toradertrioen och ”In the Old Town Hall” med barbershopsång knöt an till hans och After Shaves egna vokala prestationer, och Christer Sjögrens insjungning av ”O store Gud” fick illustrera avsnittet om hans kamp mot de högre makterna.

”Cannelloni Macaroni” med Lasse Holm samt ”Imagine” med John Lennon och ”All You Need Is Love” med The Beratles är också värda att nämnas.

Sommar i P1 med Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzad citerade i sitt sommarprogram mängder av dikter, vilket knyter an till hennes värv som poet, litteraturkritiker och dramatiker. Men det var ändå programmets politiska innehåll – jag gissar att hon är vänsterpartist – som dominerade. Jag tror inte att jag någonsin har hört ett lika genompolitiskt sommarprogram.

Det fanns i och för sig i det här programmet några analyser och ställningstaganden som inte är mina, men det är inte där huvudproblemet med dagens Sommar finns. Som jag ser det, är Sommar ingen ledar- eller debattsida, och även om en del av det hon framförde var rotat i egna upplevelser, tyckte jag att det här programmet i allt för stor utsträckning utgjordes av principiella ställningstaganden.

Jag är som bekant en stor vän av politisk musik och hade därför, särskilt mot bakgrund av det talade programinnehållet, inga problem med hennes starkt politiskt betonade val av låtar – den som kan någonting om den genren vet också, att agiterande sångtexter kan ha många och varierande musikaliska uttryck.

Här var problemet i stället, att hon rätt igenom lät Ylva Karlsson och Maja Karlsson sjunga det hon hade valt ut. Det gjorde de för övrigt oftast mycket bra. Men varför kunde vi inte få höra ”Beväpna er” med Ebba Grön, ”Svarta tupp” med Jan-Olof Strandberg, ”9 To 5” med Dolly Parton och ”It Isn’t Nice” med Malvina Reynolds?

Förväxlingskomedi med viss charm

Weyler Hildebrands (regi) ”Kyss henne” hör väl inte till den svenska filmens höjdpunkter, men den har ändå en viss charm.

För manus står Hildebrand och Torsten Lundqvist, men handlingen bygger – med tillstånd – till stor del på två andra filmer, ”…und wer küsst mich?” och ”Paradise For Two”.

Den här svenska filmversionen kretsar kring uppsättningen av en komedi med sång- och dansinslag, ”S’il vous plaît, Mademoiselle”, på en konkursfärdig teater, driven av teaterdirektören Gravander (Thor Modéen). Han är på grund av de ständiga penningbekymren men kanske också av naturen en kolerisk person, som – när balettflickan Lisa Larsson (Annalisa Ericson) råkar komma för sent till repetitionen – avskedar henne.

Bland de övriga medverkande finner man en hel rad mycket kända namn som Hjördis Pettersson, John Botvid, Gustaf Lövås, Gaby Stenberg, Hugo Björne och så Arne Hülpers med orkester som revyorkestern. Samt inte minst Åke Söderblom som ställföreträdande bankir, Åke Brenner.

Filmens viktigaste musikstycke är Jules Sylvains ”Vi har så mycket att säga varandra”, framfört av Annalisa Ericson och Åke Söderblom, vilket är en antydan så god som någon om att det är mellan dem det, så småningom, uppstår kärlek.

Men vägen dit är en förväxlingskomedi. Balettflickan blir nedstänkt av en förbipasserande flott bil med Sigge Fürst i rollen som chaufför vid ratten. När så chauffören kör henne till teatern i Brenners bil, uppstår tanken, inte minst hos den bankruttmogne teaterdirektören Gravander, att Lisa och den stormrike Brenner är ett par, så hux flux återanställer han henne, den här gången som revyns primadonna, och inleder försök att få låna det kapital hans allt otåligare kreditorer kräver tillbaka. Brenner förstår till att börja med ingenting, men när han har mött Lisa Larsson, numera som primadonna omdöpt till Lisa Leje, och fallit för henne, öppnar han plånboken, till och mer mer generöst än Gravander hade väntat sig. Med Lisa har Brenner tagit kontakt under pseudonymen Palmquist, journalist, så inte heller hon förstår förrän mot slutet att det är han som är Brenner.

Filmslutet blir en ganska rolig röra, där Gravander om och om igen tappar checken på 100.000 kronor medan föreställningen, med sång, musik och dans, har sin premiär. Till höjdpunkterna hör när primadonnan blir ofrivilligt inlåst och på scenen ersätts av de spontant agerande Brenner och Gravander.

Det här leder till dubbel succé: Publiken applåderar hejdlöst. Och Åke och Lisa får varann.

Närmare hälften av de danska väljarna kan tänka sig att Dansk Folkeparti ingår i en regering

Populistiska Dansk Folkeparti, i dag med ett stöd på lite över 20 procent, har på relativt kort tid arbetat sig upp till ställningen som ett av Danmarks tre stora partier.

Det intressanta är att dubbelt så många danska röstberättigade, 44 procent, anser att DF är regeringsdugligt – 41 procent är av motsatt uppfattning. De här uppgifterna är hämtade ur TNS Gallups färska mätning (1158 tillfrågade) för kvällstidningen BT. 35 procent anser uttryckligen, att partiet heller inte ska försöka komma med i en regering.

78 procent av Dansk Folkepartis egna väljare menar, att partiet ska arbeta för att komma i regeringsställning. Detsamma menar 54 procent av borgerliga Venstres väljare. Också 52 procent av vänsterväljarna är av samma mening.

Sommar i P1 med Monika Ahlberg

Dagens sommarpratare, Monika Ahlberg, presenteras som kock, författare och dansare, och hennes Sommar-program lever, om man ute efter omväxling, upp till de förväntningar detta väcker. Fast själv skulle jag ha velat få veta mer om allt detta och mer därtill: Vad är det som har fått henne att byta miljö och män, och – för att ta något mer banalt – vad är det som har fått henne att ständigt byta förlag? Åtminstone det sista skulle jag kanske fråga min forne arbetskamrat Lars Hjalmarson om – han gav ut hennes succébok om Rosendals trädgårdscafé.

Ibland, som i den korta berättelsen om faderns självmord – han kastade sig framför ett tåg – släpper hon också ett dramatiskt ämne utan att svara på alla de varför som far igenom hjärnan på oss lyssnare.

Dramatiska händelser, som när hon själv undersöktes för bröstcancer, och förlopp i också för en bildad allmänhet känd miljö, Thielska galleriet, utgör även de ingredienser i hennes ”Sommar”.

Musikvalet i programmet verkade genomtänkt och knöt ibland an till det hon berättade om: Simon & Garfunkel (”The Sounds of Silence”), ABBA (”Take a Chance On Me”), Sven-Bertil Taube (”Så skimrande var aldrig havet”), The Rolling Stones (”Satisfaction”), Boney M, Aretha Franklin, Billie Holiday, Sara Zacharias (”Himlen är oskyldigt blå”), Kenta (”Just i dag är jag stark”) med flera.

First Aid Kit: Skickligt, men lite av en upprepning

Jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om systrarna Johanna och Klara Söderberg, och deras senaste CD, ”Stay Gold” (Columbia 88843066612, 2013, distribution Sony) får mig inte att ändra uppfattning om deras kapacitet. Deras känsla för stämsång och harmoni är fantastisk.

Ändå känns den här skivan som lite av en upprepning, detta utan att den innehåller något som har det där riktigt enastående. Men några av låtarna sticker ut och fastnar därför lättare i örat så väl som hjärnan: ”Master Pretender”, ”Cedar Lane”, ”Waitress Song” och kanske framför allt ”Heaven Knows” med sin häftiga rytm.

Producent är även den här gången Mike Mogis, som själv ger ett instrumentalt bidrag för att åstadkomma det sist nämnda. Men ofta tycker jag att det blir lite för mycket av stråkar och blåsinstrument.

Sommar i P1 med Jonas Eriksson

Om jag håller mig bara till den musik Jonas Eriksson spelade i sitt Sommar-program, fanns där ganska mycket som var värt att lyssna på, sådana som Guns N’ Roses, U2, Håkan Hellström, Kent, Peter Lemarc, Dixie Chicks, Ulf Lundell och Anna Ternheim. Bland det som spelades fanns rent av Astrid Lindgrens och Bengt Hallbergs ”Pilutta-visan” ur ”Madicken”.

Problemet är att musiken kunde ha utgjort ett separat musikprogram, helt avskilt från den talade delen av det här sommarprogrammet.

Men ett ännu viktigare problem med det här Sommar-programmet är att Jonas Eriksson inte visade sig ha något annat än idrott, speciellt fotboll, i bollen. Och där andra sommarpratare med idrottslig bakgrund har visat sig ha vidare vyer och erfarenheter och också gjort idrottsdelen av sitt liv intressant för mig, som aldrig läser sportsidor eller ser sportsändningar i TV, var Jonas Eriksson helt fixerad, insnöad.

Som det nu är, verkar ett antal personer med idrottsanknytning närmast vara inkvoterade bland sommarvärdarna. Men varken av det eller av att en sommarvärd har meriter på något annat område garanterar att de kan göra bra program, som genom både text- och musikinnehåll attraherar en stor radiopublik.

Melodikysset nummer 29 2014

Mitt under sommarens varmaste tid spelade Anders Eldeman i dagens melodikryss Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”.

Men som för att kompensera detta spelade han lite senare Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”.

Texterna till båda kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Själv tycker jag att båda texterna och även melodierna är mycket fina, men gäller det val av årstid, sjunger jag med Jan Malmsjö i ”La Cage aux folles” ”Vår bästa tid är nu”, den som i dagens kryss spelades instrumentalt och som skulle ge oss kryssordet tiden.

I det stora hela tyckte jag dagens kryss var lätt. Det var bara två frågor jag fick fundera lite över.

Brittisk Heavy Metal är inte riktigt mitt bord, men en bokstav i vartdera ordet i bandets namn fick mig att begripa att vi hörde något med Iron Maiden. Sen fick jag min gissning bekräftad både genom fler ledbokstäver och att Eldeman mot slutet nämnde låttiteln, ”Children of the Damned”.

Den danska gruppen Aqua hade jag först glömt namnet på, men sen fick jag två ledbokstäver och kunde hitta deras ”Barbie Girl” på nätet.

Två av dagens frågor hade anknytning till Österrike.

Dels ”Kleine Geige, sag adieu” med Zarah Leander.

Dels 2014 års vinnare av Eurovision Song Contest, Conchita Wurst, som representerade Österrike med ”Rise Like a Phoenix”.

Från 1988 års Eurovision Song Contest hörde vi Tommy Körberg i Py Bäckmans ”Stad i ljus”, i dag dock i engelsk version, ”Unchained Heart”.

Ytterligare ett inslag i dagens kryss var ett bidrag till Melodifestivalen respektive Eurovision Song Contest 2004, ”Det gör ont” (på engelska ”It Hurts”). Lena Ph vann den svenska uttagningen och kom sedan femma i den europeiska finalen.

Ja, det gör fortfarande av och till ont i min fot, men inte så ont att jag med Magnus Uggla är beredd att sjunga ”Jag mår illa”. De nya hårdbottnade sandalerna är helt uppenbart till hjälp.

Men fortfarande är jag inte, som förr i världen, redo att dansa till Glenn Miller och ”In the Mood”.

Hustrun får fortfarande dra ett tungt lass. Så till henne vänder jag mig avslutningsvis med Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”, i dag sjungen av Ove Engström.

Sommar i P1 med Martina Montelius

Martina Montelius är dotter till Kristina Lugn men i kultur-Sverige numera känd i egen kapacitet, som författare, dramatiker och teaterchef. Att jag ändå nämner Kristina Lugn vid namn beror på att det även hos dottern finns en oberäknelighet som verkar ha gått i arv.

Själv tycker jag att dagens Sommar-program med Martina Montelius i allt för hög grad präglades av den här oberäkneligheten. Det fanns ofta inte mer än den plötsliga associationens samband mellan de olika saker hon pratade om. Men sannolikt är hon mycket svår att tygla, av producenter och andra inblandade, som kan ha problem nog med att torka upp det kaffe hon berättar att hon just har spillt ut i studion – av vissa händelser och personer verkar hon rent av besatt.

Men ibland förde hennes plötsliga tankeutflykter vidare till sådant som var värt att höra, som det långa citatet ur Mare Kandres ”Bübins unge”.

Den musik hon har valt – Nat King Cole, Olle Adolphson (”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”), Ella Fitzgerald, Bob Dylan – gillar jag däremot i hög grad. Allra roligast var det att få höra ”Svantes lykkelige dag” med Povl Dissing:

Svantes lykkelige dag

Dansk text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel, snerle åkervinda. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.