Sommar i P1 med Edda Magnason

5 juli 2014 22:12 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Edda Magnason gjorde, fullkomligt lysande, titelrollen i långfilmen om Monica Zetterlund och belönades också med en guldbagge för den prestationen. Hon har också, ganska idiomatiskt, där tolkat en rad av Monicas sånger, så när man i dagens Sommar-program hörde henne tala sin naturliga skånska – hon är uppvuxen i Ystad – kunde man nästan inte tro, att det rörde sig om samma person.

Som hennes namn antyder, har hon emellertid isländskt påbrå: Hennes far kommer från Ísland, och hon berättade i sitt sommarprogram bland annat om ett besök i pappans Ísland. De här isländska rötterna markerades också med att hon spelade Björk.

Edda – jag följer här isländsk namnsed och använder förnamn – beskrev i stort sett sitt liv i kronologisk ordning, allt från barndomens diabetes till det genombrott rollen som Monica Zetterlund gav henne, men gjorde det oftast utan dramatik och känslostyrka.

Det enda som riktigt brände till var historien om när hon vid 22 års ålder vistades i New York en månad och då, efter en shoppingutflykt till Manhattan, på T-banan fick påhäng av en obehaglig man, som sen följde efter henne och också lyckades bryta sig in i hennes bostad i Brooklyn.

Om jag fattade hennes livsfilosofi rätt, handlar den om att vänta och se och sen gripa tillfället när det kommer. Hon verkade också anse att vi styrs mer av vårt undermedvetna än av vårt intellekt.

Ett och annat i hennes musikval kan relateras till händelser i hennes eget liv. Hon spelade till exempel ”Världen är full av violer” med Ulla Billquist, vilket säkert har sin bakgrund i att hon har fått Ulla Billquist-stipendiet.

En del de artister och grupper hon spelade – Joni Mitchell, Tom Waits, Bob Hund, Esbjörn Svensson – är välkända även för mig, men hon spelade ofta ovanliga artister med, faktiskt, spännande låtar. Skönt också när en sommarpratare vågar utmana lyssnarna med sådant som experimentell jazz.

Ibland fick jag intrycket att friheten att välja låtar betydde mer för henne än att få möjlighet att berätta som sitt eget liv.

Melodikrysset nummer 27 2014

5 juli 2014 12:27 | Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dagens kryss fanns det en del att bita i.

Ibland fastnar man också i det till synes lätta. Så var det med allra sista frågan i dag: Galenskaparna och After Shave och Claes Eriksson känner jag förstås till – men jag har faktiskt aldrig sett deras ”Leif” från 1987 om Rotums kanoner och krut. Wikipediavägen testade jag tänkbara filmer och hittade till slut rätt.

I andra filmfall finns det ofta någon melodi, som lever mycket längre än filmen själv. Jag gissar att inte särskilt många av dagens krysslösare har sett filmen ”Lyckans gullgossar” från 1932, men den innehöll en sång som har fortsatt att spelas, ”Det ordnar sig alltid”, signerad Fred Winter (som egentligen hette något mer töntigt svenskt, Sten Njurling).

Gamla Edvard Persson-filmer visas däremot så ofta i TV, att även yngre tittare (som över huvud taget är beredda att se gamla långfilmer) lär sig känna igen hans sångröst och skånska idiom. I dag inleddes krysset med sagde Persson och ”Min lilla hatt”.

Från filmvärlden är steget inte långt till TV-världen.

För egen del har jag kanske sett något enstaka avsnitt av ”Nord och Syd”, men jag minns den mycket vagt. Dock tillräckligt för att komma på de sökta orden i den svenska titeln.

Däremot var det ingen match för mig att identifiera dagens opera, George Bizets ”Carmen”. Den har jag sett på scen.

1970-talet var ett årtionde då jag jobbade oerhört hårt, och jag ägnade ofta sena kvällar – efter barnläggningen – åt att lyssna på all musik, till exempel proggmusik, jag recenserade i den tidskrift jag var redaktör för. Radiolyssnandet drog jag av dessa skäl ner till ett minimum, och det förekommer därför då och då att jag har svårt att placera mer kommersiell musik (inte menat som kvalitetsomdöme) från den här epoken. Själva låten som föranleder den här reflektionen, ”If You Leave Me Now”, mindes jag i alla fall vagt när jag nu åter hörde den, men vad hette gruppen som gjorde den? Jo, Chicago.

Men ”We Are the Champions”, också den från sent sjuttiotal, minns jag ögonblickligen, vet också att den gjordes av Queen.

ABBA var väl inte, för att hålla fast vid tidsperspektivet, riktigt älskade i proggkretsar, men så småningom bet sig deras hits, till exempel ”I do, I do, I do, I do, I do”, fast även i min skalle.

Däremot lyssnade jag nästan alltid på Svensktoppen – ofta som en ljudkuliss, men jag har haft stor nytta av det här i mitt mångåriga lösande av Melodikrysset. Det märkliga med Svensktoppen var också att lyssnarna genom sitt röstande premierade musik ur många olika genrer och av högst skiftande kvalitet. En artist och låtskapare som höjde sig högt över genomsnittet var Ted Gärdestad. I dag fick vi höra hans ”Jag vill ha en egen måne”.

”Beautiful”, för att låna en titel från en annan i dag spelad låt, sjungen av Kylie Minogue och Enrique Iglesisas.

Allra sist ett tack till Anders Eldeman för att han som kryssillustrationer använder musik från olika epoker.

I dag spelade han till exempel en gammal favorit, ”Rumba i Balders hage”, signerad Ulf Peder Olrog, och efter den ”Call My Name” med Tove Styrke, en redan stark sångerska som har alla chanser att bli ännu större.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^