Sommar i P1 med Martina Montelius

18 juli 2014 15:48 | Media, Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Martina Montelius är dotter till Kristina Lugn men i kultur-Sverige numera känd i egen kapacitet, som författare, dramatiker och teaterchef. Att jag ändå nämner Kristina Lugn vid namn beror på att det även hos dottern finns en oberäknelighet som verkar ha gått i arv.

Själv tycker jag att dagens Sommar-program med Martina Montelius i allt för hög grad präglades av den här oberäkneligheten. Det fanns ofta inte mer än den plötsliga associationens samband mellan de olika saker hon pratade om. Men sannolikt är hon mycket svår att tygla, av producenter och andra inblandade, som kan ha problem nog med att torka upp det kaffe hon berättar att hon just har spillt ut i studion – av vissa händelser och personer verkar hon rent av besatt.

Men ibland förde hennes plötsliga tankeutflykter vidare till sådant som var värt att höra, som det långa citatet ur Mare KandresBübins unge”.

Den musik hon har valt – Nat King Cole, Olle Adolphson (”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”), Ella Fitzgerald, Bob Dylan – gillar jag däremot i hög grad. Allra roligast var det att få höra ”Svantes lykkelige dag” med Povl Dissing:

Svantes lykkelige dag

Dansk text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel, snerle åkervinda. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

På födelsedagskalas i Rinkeby

18 juli 2014 14:48 | Deckare, Film, Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

Två av Annas barn, Sara och Amanda, fyller år med en dags mellanrum, 22 respektive 20. Och eftersom deras mamma fyllde år före midsommar men detta inte firades då, åkte vi i går till Rinkeby för att fira alla tre.

Från Uppsala C fick vi skjuts i bil till Rinkeby av Annas pappa Bengt och hans fru IngerBirgitta, som är Annas mamma, var i unga år gift med Bengt. Numera ser vi oss alla som delar av en stor, utvidgad familjekrets.

Jag hade som så ofta köpt en försvarlig packe böcker och spelfilmer till Anna: deckare, kokböcker, en bok av Mo Yan eftersom Anna för inte så länge sen åter var i Kina, den här gången med dottern Amanda. Döttrarna får pengar.

Amanda har stor musikalisk begåvning – hon är violinist. Snart åker hon till Ingesund för vidare studier. Därmed flyttar hon också hemifrån som den första i syskonraden. Sara bor med sin flickvän Carro i Annas hus i Rinkeby, men man vet ju inte hur länge hon vill bo så här. Och på vägen hem, i bilen, nämnde Bengt, att han har försökt locka Annas yngsta dotter Ella att plugga i Uppsala och då bo i den lägenhet han och Inger nu bor i.

Så möjligen är det snart slut på de här födelsedagssamlingarna i Rinkeby.

Det är annars roligt att ha sådana som anledning att träffas. I det här kalaset deltog också Kerstin med barnen Viggo och Klara, Amandas pojkvän Fritiof och Annas och Kerstins kusin Anna-Karin med sina barn, Martin och Cecilia. Och så Annas förre man, Cai, far till de båda födelsedagsbarnen.

Birgitta och jag fick skjuts också till Uppsala med Bengt och Inger. Birgitta slank in på stationen i Uppsala och inhandlade två portioner sushi – det blev vår middag när vi sent på kvällen återvände till Uppsala.

Och därefter hann jag på nätet lyssna på dagens sommarprogram. Skrivandet sköt jag däremot över till i dag.

Sommar i P1 med Navid Modiri

18 juli 2014 12:32 | Media, Musik, Politik | 2 kommentarer

Navid Modiri kom 1985, vid två års ålder, till Sverige. Föräldrarna var flyktingar från Iran.

I sitt Sommar-program berättade han redan inledningsvis, att han därefter alltid har fortsatt att fly. Till det spelade han ”Runaway” med Kanye West.

Flykt kan, vilket han var inne på, befrämja kreativitet, men för den skull måste man inte fly om och om igen. Också jag har en erfarenhet av flyktingskap – jag kom vid sju års ålder till Sverige, och vår familj hade dess förinnan flytt från Estland till Finland – men jag rotade mig tidigt i det svenska samhället. Modiri har däremot fortsatt att leva sitt liv med ryggsäcken ständigt packad och rör sig inte bara ständigt mellan olika orter i Sverige utan också mellan högst olika länder.

I detta hans liv ser jag inget annat mönster än test av ständigt nya saker och sedan flykt till nya mål. Modiris sommarprogram handlade följaktligen om så vitt skilda saker som poetry slam och programledarskap i ett filmprogram i TV (avsnittet om hur han på nolltid såg alla Ingmar Bergmans filmer, eftersom han aldrig tidigare hade sett någon bergmanfilm, var kostligt) och även mer tvivelaktiga saker som meditation i Italien respektive Indien. Mitt problem med hans program var inte bara det senare och rörigheten utan att bärande avsnitt, som det om golfrundan med Jimmie Åkesson, liksom inte ledde någon vart.

Programmet blev inte bättre av att det musikaliskt var så enahanda. Jag har inga problem med att lyssna på hip hop – flera av de låtar han spelade var dessutom utmärkta – men jag är ganska säker på att greppet att spela bara låtar i den genren fick många radiolyssnare att slå av apparaten.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^