Sommar i P1 med Lars Palmgren

Jag känner förstås till Lars Palmgren i hans förutvarande värv som Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika, men jag har veterligen aldrig träffat honom personligen. Det senare kan ha att göra med att han ända sen mitten av 1970-talet har varit verksam i Latinamerika, bland annat som korrespondent för radion, och att han även nu efter pensioneringen är bosatt i Chile.

Det här är säkert en del av förklaringen till att man bland hans relativt få svenska låtar i dagens Sommar hittar sådant som Kjell Höglunds ”Lugnare vatten” (genombrottslåt för Marie Bergman) och Bernt Stafs ”Familjelycka”. Men han har inte helt tappat kontakten med musiklivet här hemma, vilket en låt med Bo Kaspers Orkester vittnar om.

Fast också mycket av det i hans övriga musikval som jag kan relatera till – Miles Davis, The Doors, Procol Harum – hör ju hemma i en lite tidigare musikepok.

De många latinamerikanska skivor han spelade kan jag inte relatera till, eftersom jag saknar kunskap. Men åtminstone virtuosen Astor Piazolla finns också i våra skivhyllor.

Lars Palmgrens berättelse om sitt liv som latinamerikakorrespondent sträcker sig över vida områden och många länder, men med den skicklige journalistens sinne för detaljer som ger liv och must kryssar han från det ena till det andra utan att helheten blir lidande. Och mycket av det han berättar är också värt att lyssna på. Sådant som historien om ponchomannen som sätter sig bredvid honom i en i övrigt folktom buss och där bestjäl honom (visar det sig senare) på hans under kläderna gömda reskassa samt, ännu mer skrämmande, följer efter honom till hans skraltiga hotell, där rumsdörren inte går att låsa. Eller historien om hur han, ovetandes, luras att smuggla vapen, gömda under bilgolvet, från Nicaragua till El Salvador.

Också historien om hur han till slut i Chile får en hustru blir snäppet bättre genom sin början och sitt slut. Den som först av allt verkar ha förstått att de här två måste få varann är den blivande hustruns hund, som börjar vistas även hos sin blivande husse men sen släpar i väg honom till matte. Och så, som den här historiens clou, vigseln, som får sin fullbordan först när den här hundrackan lyckas komma in genom kyrkporten och sen, när den har konstaterat faktum, nöjd går ut igen.