Hemingways roman från spanska inbördeskriget som film

10 juli 2014 21:47 | Film, Politik, Prosa & lyrik | 3 kommentarer

Ernest Hemingway fick nobelpriset i litteratur 1956. Vid det laget var jag mycket hyggligt beläst på de stora amerikanska berättarna, bland dem Hemingway, och när han fick sitt nobelpris, skaffade jag och läste också det nyöversatta och de böcker av honom som fanns på svenska och som jag ännu inte hade läst. På det här området tror jag att jag var en mycket välorienterad gymnasist, och när jag i samband med att priset tillkännagavs erbjöd min svensklärare att hålla ett föredrag om Hemingway, sa han genast ja.

Jag talade i en hel lektionstimme, och jag tror faktiskt att mina klasskamrater fick en både engagerad och sakkunnig lektion om den aktuelle Hemingways samlade författarskap och plats i den amerikanska skönlitteraturen. Jag har senare ångrat, att jag inte har sparat mitt manus till den här hemingwayföreläsningen.

I min ägo har jag en dåtida utgåva av Hemingways ”Klockan klämtar för dig” (Bonniers Folkbibliotek, i Thorsten Jonssons mästerliga översättning ursprungligen utgiven 1942). I amerikanskt original, ”For Whom the Bell Tolls”, kom den ut 1940, alltså tidigt under andra världskriget, då USA så småningom skulle sälla sig till den front, som skulle komma att besegra det fascistiska Italien och det nazistiska Tyskland, stämningar som säkert bidrog till bokens stora framgång i Hemingways hemland. Men Francos fascistiska regim i Spanien, som bland andra amerikaner även Hemingway hade bekämpat på plats, kom att bestå, eftersom den spanska diktaturen hade hållit sig utanför andra världskriget.

Den engelska titeln, en fras ur en dikt av den engelske poeten John Donne, är titeln också på den film Sam Wood gjorde 1943 – filmen är 170 minuter lång och i det stora hela en bra sammanfattning av den ganska långa romanen. ”Klockan klämtar för dig” visades som film i Sverige året därpå, 1944.

Som man kan ana av filmens tillkomstår, har den inte gjorts i Spanien. Men Kalifornien erbjuder snarlik natur och faktiskt många spanskpräglade miljöer.

Trots filmens längd är det relativt lätt att sammanfatta handlingen i den. Robert Jordan (Gary Cooper), spelar en amerikansk universitetslärare i spanska, sprängämnesexpert och frivillig på den republikanska sidan i inbördeskrigets Spanien. Han har av sin överordnade fått i uppdrag att spränga en bro, detta dels för att förhindra fascisternas fortsatta framryckning, dels för att underlätta för den republikanska sidan att flytta fram sina positioner.

I bergen sammanstrålar han med den republikanska motståndsgrupp, i vilken för övrigt också ingår zigenare, som förväntas hjälpa honom med det här uppdraget. Bland dem Jordan möter på det här sättet finns gerillagruppens försupne och demoraliserade chef Pablo (Akim Tamiroff) och den kraftfulla spåkvinnan med mera Pilar (Katina Paxinou). Och så har gruppen i sin grotta som kökshjälp med mera den unga kvinnan Maria (Ingrid Bergman), vars kortklippta, ursprungligen bortklippta hår vittnar om vad hon utsattes för av de fascisttrupper, som intog den stad där hennes far var borgmästare – fadern och modern mördades bestialiskt av fascisterna som intog staden.

Till den här filmens styrka bidrar för övrigt att inte bara fascisternas utan också den republikanska sidans grymheter skildras utan skygglappar – inbördeskrig är på den här punkten inte mer ädla än ”normala” krig. Tvärt om kan hat mellan grupper i samma folk leda till att all moral sätts på undantag.

Robert Jordans och gerillagruppens planerade operation i fiendebehärskat land blir gradvis nästan outhärdligt spännande, också genom att den äger rum mot bakgrund av den relation som uppstår mellan Maria och Robert. Förstulna blickar övergår i dels kyssar och famntag, dels hans nyktra konstateranden att det här kanske inte är någon lämplig situation för kärlek.

I filmens slut äger också just det rum som Pilar har spått om men inte velat berätta. I slutstriden kring sprängningen av bron träffas Jordan och tvingar Maria att på hästrygg följa med det som återstår av gerillagruppen. Själv inväntar han bakom sin kulspruta den oundvikliga döden.

Sommar i P1 med Fredrik ”Benke” Rydman

10 juli 2014 19:25 | Media, Musik, Teater, Ur dagboken | Inga kommentarer

Fredrik ”Benke” Rydman spelade i inledningen av sitt Sommar-program några även för mig kända artister som Michael Jackson och Boney M och fortsatte sen med något som lät ännu bättre: ”Sing Sing Sing” med Benny Goodman. Sen följde, lite senare, Judy Garland i ”Get Happy”, och i avslutningen, Arvo PärtsSpiegel im Spiegel”, ett stycke som jag använde vid min bror Mattis begravning – Pärt är en av vår tids största tonsättare. Mycket av det andra han spelade ingår inte alls i det jag normalt lyssnar på, men det har obestridligen ett starkt samband med den dans Rydman har ägnat sig åt.

Som radiopratare var Rydman så snabb, att jag ibland undrade, om han rabblade ur ett manus – men kanske speglade hans sätt att prata den snabba dans han har kommit att ägna sig åt, främst efter avhoppet från juridikstudierna i Uppsala. Inom dansen har han, fastän han har genomgått vanlig dansutbildning på Balettakademien, ägnat sig åt vitt skilda dansstilar som jazzdans, breakdance, lindy hop och stepp, men han är mest ägnat sig åt streetdance och varit framgångsrik ledare för danskompaniet Bounce.

Senare har han breddat sig ytterligare, bland annat genom annorlunda uppsättningar av Pjotr Tjakovskijs balett ”Svansjön”, ”Svansjön – Reloaded” och William ShakespearesMacBeth”.

Fast Fredrik Rydman själv har tvingats övergå från dans till regi. Hans kropp håller inte längre för det han som dansare har utsatt den för – diskbråck i nacken bidrar till att hindra honom från att dansa som förr.

Mot slutet av programmet bad han sin hustru och barnen om ursäkt för att det myckna jobbandet har tagit tid från hans tid med dem. Och lovade bättring.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^