Sommar i P1 med Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzad citerade i sitt sommarprogram mängder av dikter, vilket knyter an till hennes värv som poet, litteraturkritiker och dramatiker. Men det var ändå programmets politiska innehåll – jag gissar att hon är vänsterpartist – som dominerade. Jag tror inte att jag någonsin har hört ett lika genompolitiskt sommarprogram.

Det fanns i och för sig i det här programmet några analyser och ställningstaganden som inte är mina, men det är inte där huvudproblemet med dagens Sommar finns. Som jag ser det, är Sommar ingen ledar- eller debattsida, och även om en del av det hon framförde var rotat i egna upplevelser, tyckte jag att det här programmet i allt för stor utsträckning utgjordes av principiella ställningstaganden.

Jag är som bekant en stor vän av politisk musik och hade därför, särskilt mot bakgrund av det talade programinnehållet, inga problem med hennes starkt politiskt betonade val av låtar – den som kan någonting om den genren vet också, att agiterande sångtexter kan ha många och varierande musikaliska uttryck.

Här var problemet i stället, att hon rätt igenom lät Ylva Karlsson och Maja Karlsson sjunga det hon hade valt ut. Det gjorde de för övrigt oftast mycket bra. Men varför kunde vi inte få höra ”Beväpna er” med Ebba Grön, ”Svarta tupp” med Jan-Olof Strandberg, ”9 To 5” med Dolly Parton och ”It Isn’t Nice” med Malvina Reynolds?

Förväxlingskomedi med viss charm

Weyler Hildebrands (regi) ”Kyss henne” hör väl inte till den svenska filmens höjdpunkter, men den har ändå en viss charm.

För manus står Hildebrand och Torsten Lundqvist, men handlingen bygger – med tillstånd – till stor del på två andra filmer, ”…und wer küsst mich?” och ”Paradise For Two”.

Den här svenska filmversionen kretsar kring uppsättningen av en komedi med sång- och dansinslag, ”S’il vous plaît, Mademoiselle”, på en konkursfärdig teater, driven av teaterdirektören Gravander (Thor Modéen). Han är på grund av de ständiga penningbekymren men kanske också av naturen en kolerisk person, som – när balettflickan Lisa Larsson (Annalisa Ericson) råkar komma för sent till repetitionen – avskedar henne.

Bland de övriga medverkande finner man en hel rad mycket kända namn som Hjördis Pettersson, John Botvid, Gustaf Lövås, Gaby Stenberg, Hugo Björne och så Arne Hülpers med orkester som revyorkestern. Samt inte minst Åke Söderblom som ställföreträdande bankir, Åke Brenner.

Filmens viktigaste musikstycke är Jules Sylvains ”Vi har så mycket att säga varandra”, framfört av Annalisa Ericson och Åke Söderblom, vilket är en antydan så god som någon om att det är mellan dem det, så småningom, uppstår kärlek.

Men vägen dit är en förväxlingskomedi. Balettflickan blir nedstänkt av en förbipasserande flott bil med Sigge Fürst i rollen som chaufför vid ratten. När så chauffören kör henne till teatern i Brenners bil, uppstår tanken, inte minst hos den bankruttmogne teaterdirektören Gravander, att Lisa och den stormrike Brenner är ett par, så hux flux återanställer han henne, den här gången som revyns primadonna, och inleder försök att få låna det kapital hans allt otåligare kreditorer kräver tillbaka. Brenner förstår till att börja med ingenting, men när han har mött Lisa Larsson, numera som primadonna omdöpt till Lisa Leje, och fallit för henne, öppnar han plånboken, till och mer mer generöst än Gravander hade väntat sig. Med Lisa har Brenner tagit kontakt under pseudonymen Palmquist, journalist, så inte heller hon förstår förrän mot slutet att det är han som är Brenner.

Filmslutet blir en ganska rolig röra, där Gravander om och om igen tappar checken på 100.000 kronor medan föreställningen, med sång, musik och dans, har sin premiär. Till höjdpunkterna hör när primadonnan blir ofrivilligt inlåst och på scenen ersätts av de spontant agerande Brenner och Gravander.

Det här leder till dubbel succé: Publiken applåderar hejdlöst. Och Åke och Lisa får varann.

Närmare hälften av de danska väljarna kan tänka sig att Dansk Folkeparti ingår i en regering

Populistiska Dansk Folkeparti, i dag med ett stöd på lite över 20 procent, har på relativt kort tid arbetat sig upp till ställningen som ett av Danmarks tre stora partier.

Det intressanta är att dubbelt så många danska röstberättigade, 44 procent, anser att DF är regeringsdugligt – 41 procent är av motsatt uppfattning. De här uppgifterna är hämtade ur TNS Gallups färska mätning (1158 tillfrågade) för kvällstidningen BT. 35 procent anser uttryckligen, att partiet heller inte ska försöka komma med i en regering.

78 procent av Dansk Folkepartis egna väljare menar, att partiet ska arbeta för att komma i regeringsställning. Detsamma menar 54 procent av borgerliga Venstres väljare. Också 52 procent av vänsterväljarna är av samma mening.