Vad har hänt med Tord Oscarsson och hans blogg?

Tord Oscarsson, som har fungerat som moderator för S-bloggar och som framför allt har bidragit med massor av texter om aktuella opinionsmätningar, försvann plötsligt från S-bloggar. Gick man själv till hans blogg, stod där att bloggen för tillfället är stängd, dock inte varför.

Nu kommer det åter, som ett slags livstecken från Oscarsson, på S-bloggars skyltsida upp länkar till nya liknande inlägg på Oscarssons blogg, men klickar man på utlagd länk, får man åter igen budskapet att bloggen för tillfället är stängd. Det här blir inte mindre märkligt av att ett par av rubrikerna till de utlagda (och alltså inte åtkomliga) blogginläggen innehåller grova skrivfel.

Är Oscarsson sjuk och oförmögen, eller vad ligger bakom det här?

Hur som helst är det en märklig uthängning av en gammal och plikttrogen medarbetare.

Sommar i P1 med Sebastian Kirppu

Loppa heter på min barndoms estniska kirp, på finska kirppu. Det ovanliga familjenamnet Kirppu har jag i min barndom i Juniskär bara mött hos en ingermanländsk familj, som också bodde i Njurunda kommun, söder om Sundsvall.

Så när jag ser, att dagens sommarpratare heter Sebastian Kirppu, googlekollar jag hans efternamn och finner då, att det faktiskt finns ett antal Kirppu runt omkring i Sverige, rimligen inte alla släkt med varann.

När jag kollar uppgifter om just Sebastian Kirppu, ser jag bland annat, att han har kandiderat kommunalt för Vänsterpartiet. Trots sitt starka miljöengagemang – han är en förkämpe för naturskog och ekosystem – är han alltså inte miljöpartist, vilket är en nyttig påminnelse om att alla med miljöengagemang inte nödvändigtvis hör hemma i Miljöpartiet. Nu var det här sommarprogrammet verkligen inte något partipolitisk inlägg utan en ur hjärtat kommen plädering för den svenska urskogen och dess invånare. Mycket riktigt blev den här killen år 2011 av Världsnaturfonden utsedd till Årets miljöhjälte, och det är säkert detta som har lett till att han utsågs till Lyssnarnas sommarvärd 2014.

De miljöengagerade lyssnarna – och jag är en av dem – gillade säkert hans utdragna predikan i det här ämnet, men jag är rädd att vanliga radiolyssnare, de som behöver puffas i riktning mot ett större miljöengagemang, kanske stängde av radion. Det här sommarprogrammet var till sin inriktning för monotont.

Sebastian Kirppu spelade visserligen till exempel Ane Brun och Björn J:son Lindh och till och med – till sin mamma – ”Love Me Tender” med Elvis Presley, men också musikaliskt blev det här programmet lite för monotont. Det blev väldigt mycket fusion, som han själv gillar och tydligen spelar, och även om jag själv gillar den här grenen av jazz, inser jag, att det nog för väldigt många lyssnare blev lite för mycket av det goda.

Ramsor, visor och sagor för de yngsta

Katarina Kruusval är utmärkt både som illustratör och som barnboksförfattare. Jag har tidigare skrivit om några av hennes böcker – du hittar texterna ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Hennes ”Första sagoskatten. Ramsor, visor och sagor” (Rabén & Sjögren, 2013) är en antologi med tidigare publicerat material, från perioden 2004-2012. Av det som finns där har jag tidigare skrivit om ”Björnen sover”, ”Prästens lilla kråka” och ”Ellens äppelträd”, de båda första barnviseklassiker, illustrerade av henne, den sista en fin egenhändigt både skriven och illustrerad historia.

Av det förstnämnda slaget finns här mer att hämta, i förekommande fall också försett med leka-med-instruktion: ”Den lilla grisen”, ”Imse vimse spindel”, ”Små grodorna”, ”Blinka lilla stjärna” och ”I ett hus”. Flera av dem, inte minst den sist nämnda, är suveränt illustrerade.

Trevliga att läsa för de yngsta barnen är ”Ellen” och ”Ellen och Olle badar”.

Mitt i den här boken finns en pedagogisk avdelning, som jag inte riktigt tycker funkar för sitt syfte. Det finns bättre alternativ till ”Ellens ABC”, ”Ellens 123” och ”Ellens blommor”.

För barn som har börjat på dagis är ”Fia och djuren på dagis” en utmärkt historia.

Och så finns där, utöver den redan nämnda ”Ellens äppelträd”, några riktiga pärlor för högläsning: ”Törnrosa” (i en både bildmässigt och berättarmässigt personlig version) och så ”Egon och rävungen” och ”Sjömansdockorna”, som båda vittnar om att Katarina Kruusval inte bara är en suverän illustratör utan också en berättarbegåvning.