Sommar i P1 med Monika Ahlberg

Dagens sommarpratare, Monika Ahlberg, presenteras som kock, författare och dansare, och hennes Sommar-program lever, om man ute efter omväxling, upp till de förväntningar detta väcker. Fast själv skulle jag ha velat få veta mer om allt detta och mer därtill: Vad är det som har fått henne att byta miljö och män, och – för att ta något mer banalt – vad är det som har fått henne att ständigt byta förlag? Åtminstone det sista skulle jag kanske fråga min forne arbetskamrat Lars Hjalmarson om – han gav ut hennes succébok om Rosendals trädgårdscafé.

Ibland, som i den korta berättelsen om faderns självmord – han kastade sig framför ett tåg – släpper hon också ett dramatiskt ämne utan att svara på alla de varför som far igenom hjärnan på oss lyssnare.

Dramatiska händelser, som när hon själv undersöktes för bröstcancer, och förlopp i också för en bildad allmänhet känd miljö, Thielska galleriet, utgör även de ingredienser i hennes ”Sommar”.

Musikvalet i programmet verkade genomtänkt och knöt ibland an till det hon berättade om: Simon & Garfunkel (”The Sounds of Silence”), ABBA (”Take a Chance On Me”), Sven-Bertil Taube (”Så skimrande var aldrig havet”), The Rolling Stones (”Satisfaction”), Boney M, Aretha Franklin, Billie Holiday, Sara Zacharias (”Himlen är oskyldigt blå”), Kenta (”Just i dag är jag stark”) med flera.

First Aid Kit: Skickligt, men lite av en upprepning

Jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om systrarna Johanna och Klara Söderberg, och deras senaste CD, ”Stay Gold” (Columbia 88843066612, 2013, distribution Sony) får mig inte att ändra uppfattning om deras kapacitet. Deras känsla för stämsång och harmoni är fantastisk.

Ändå känns den här skivan som lite av en upprepning, detta utan att den innehåller något som har det där riktigt enastående. Men några av låtarna sticker ut och fastnar därför lättare i örat så väl som hjärnan: ”Master Pretender”, ”Cedar Lane”, ”Waitress Song” och kanske framför allt ”Heaven Knows” med sin häftiga rytm.

Producent är även den här gången Mike Mogis, som själv ger ett instrumentalt bidrag för att åstadkomma det sist nämnda. Men ofta tycker jag att det blir lite för mycket av stråkar och blåsinstrument.