Sommar i P1 med Po Tidholm

Thomas Tidholm har jag en gång i världen träffat, när jag på sextitalet var ledarskribent på Örebro-Kuriren, utgiven i hans födelsestad Örebro. Jag har aldrig träffat men läst barnböcker av Anna-Clara Tidholm, som innan hon gifte sig med Thomas hette Tjerneld i efternamn efter sin far, Staffan Tjerneld, förr en mycket känd journalist. Att jag nämner det här beror på att jag vill sätta in dagens sommarpratare, deras son Po Tidholm i ett sammanhang, av betydelse också för inriktningen på hans Sommar.

Det nämnda föräldraparet hörde nämligen till de stadsbor som under det gryende sjuttiotalets gröna våg startade ett nytt liv som småbrukare på landsbygden, i deras fall i Arbrå i Hälsingland.

Sonen, Po Tidholm, gjorde en utflykt till Stockholm och lyckades också etablera sig som skribent i en rad tidningar och tidskrifter, under en tid som medarbetare på ekoredaktionen i radion. Men sen återvände han till Hälsingland, varifrån han medarbetar både i Dagens Nyheter (som skivrecensent och musikskribent) och på Aftonbladets kultursidor (med debattartiklar). Vidare har han skrivit artiklar om glesbygdsproblematik, vilket har resulterat i en bok om Norrland och mängder av föreläsningar i den norra delen av landet.

Vad gäller en norrlandsfrämjande politik, fann han den egentligen inte hos något politiskt parti. Självklart inte hos den klassiska borgerligheten men inte heller hos Centerpartiet. Miljöpartiet fanns han för storstadsinriktat, och inte heller Socialdemokraterna och Vänstern fann – trots att han helt uppenbart har vänstervärderingar – nåd inför hans ögon: när tillväxt blir det snart sagt enda saliggörande, tappar man lätt blicken för värdet av mer stillsamma och småskaliga sätt att leva sitt liv.

De orättvisor som följer av detta såg han också som en grogrund för den främlingsfientlighet som breder ut sig också i de mer glest befolkade delarna av Sverige.

Också musikaliskt gillade jag det här programmet: ända fram till den avslutande ”Nothin’ On Me” med Shawn Colvin hade Po Tidholm valt mycket personlig musik, väl värd att lyssna på. Och retade det någon att han försvarade Athena Farrokhzad och spelade ”Noff nöff” med Mattias Alkberg och ”There Is Power In a Union” med Billy Bragg, gjorde han en försvarbar politisk markering.