Beatles möter Monty Pythons flygande cirkus

14 mars 2014 13:43 | Mat & dryck, Musik, Politik, Teater | Kommentering avstängd

I går kväll såg och hörde vi Beatles-föreställningen ”Come Together” i den nybyggda delen av Fyrishov, som för övrigt ligger på promenadavstånd från vår bostad på Idrottsgatan.

I fokus stod förstås musik, signerad John Lennon och Paul McCartney, och eftersom jag har allt Beatles har gett ut på skiva, är jag väl förtrogen med de låtar, sammanlagt 30, som förekom i föreställningen.

I den första akten hade jag svårt att ta till mig framför allt melodiska och långsamma låtar som ”Yesterday” och ”Norvegian Wood” i den här tappningen, men min entusiasm över den här danska uppsättningen ökade gradvis, och när jag före mellanakten hade hört ”Help”, ”Hello Goodbye”, ”All You Need Is Love” och ”Get Back” var jag helt fångad.

Kanske spelade det här en roll för att jag sen gillade andra akten ännu bättre. Ska jag där peka ut någon enskild låt, är det kanske framför allt ”Back In the U.S.S.R” med Louise Hart och den svenska gästartisten Pernilla Andersson som solister.

Sångarrangemangen och kompet, som klokt nog inte försökte kopiera The Beatles, var nästan genomgående bra och kompetent utförda.

Dräkterna och det teatraliska scenframförandet med rent akrobatiska inslag – flygeln lyfter till exempel tillsammans med pianist och sångerska – är knappast förklarande eller sammanbindande men ger ett slags Monty Python-dimension åt den här föreställningen. Det här förstärks av att de medverkande då och då byter kön.

* * *

Före föreställningen och under pausen såg vi många av dem som regelbundet ses på kulturevenemang i vår stad, till exempel Sten Bernhardsson från Kulturnämnden och landstingsrådet (s) Börje Wennberg. Bakom oss satt Lena Redin, som gör musikprogram för Sveriges Radio, och framför oss Magnus Bäckström, som vi har lärt känna och uppskatta som chef för Musikens hus.

Han kom fram och pratade en stund med oss i pausen, och jag fick klart för mig, att han hade läst det jag hade skrivit med anledning av hans avgång, läst med uppskattning. Vi pratade en stund om det här och om vad som kommer att hända med Musikens hus, men eftersom det var ett privat samtal, avstår jag från referat.

Mot slutet av det här samtalet hände något, som tycks drabba mig varje gång jag är på konsert – jag har tidigare berättat om ölen på byxorna och om hett kaffe över fötterna. Den här gången stod vi nära ett serveringsbord med attiraljer för varm korv, och trots att jag inte så mycket som snuddade vid det där bordet föll det samman – två av benen var tydligen inte ordentligt fastskruvade – och det stänkte ut ketchup och senap över golvet. Help!

Fast den här gången klarade jag mig faktiskt torrskodd.

The End, som en av Lennon-McCartney-låtarna heter.

I min ålder

14 mars 2014 12:26 | Serier, Varia | 3 kommentarer

Sven-Bertil Bärnarp gör för Dagens Nyheter serien ”Medelålders plus”, en höjdare i sitt slag.

I dagens (14 mars 2014) avsnitt filosoferar den äldre mannen i serien om livet:

Man är ganska erfaren i den här åldern.
Vis.

Jag vet hur det är att vara grabb, att vara ungdom, att vara kär. Jag vet hur det

är att vara gift, vara far. Vara anställd…
Nu vet jag hur det är att vara medelålders plus.

Men hur det är att vara död, det vet jag inte.
Inte mycket att stå efter heller vad jag förstår.

Märklig regeringskarusell i Estland

13 mars 2014 14:22 | Politik | Kommentering avstängd

Oppositionspartierna i Estland – Keskerakond (Centerpartiet) och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) – har nu länge haft ett opinionsmässigt övertag över regeringspartierna, Reformierakond (Reformpartiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), det förra med nyliberal anstrykning och det senare ett socialkonservativt, kristet och nationellt parti.

Eftersom Centerpartiet har en del lätt vänsterpopulistiska drag, borde man ju kunna tro att Socialdemokraterna inte skulle ha något emot att samregera med detta parti, men Socialdemokraterna misstror, liksom de övriga partierna, Centern och då framför allt dess partiledare, Edgar Savisaar, en slug taktiker.

Socialdemokraternas partiledare, Sven Mikser, var förr själv centerpartist, och hans olust inför Savisaar – särskilt om Centern i nästa val skulle bli största parti och därmed kunna göra anspråk på premiärministerposten – har säkert bidragit till att han har låtit sig nomineras till en plats på Socialdemokraternas kandidatlista i EU-valet senare i vår.

Reformpartiets låga siffror i opinionsmätningarna är utan tvekan den främsta grunden till att dess ordförande, som också innehar statsministerposten, har meddelat att han ska avgå. Som ny ordförande och statsminister lanserade då Reformpartiet ett av sina gamla ess, Siim Kallas, som antog utmaningen, återkom från Bryssel och började den obligatoriska förhandlingsrundan i parlamentet.

Det märkliga och intressanta var att Kallas’ förhandlingar med Socialdemokraterna pågick så länge, att man förstod att en överenskommelse låg inom möjligheternas gräns. Mycket tyder på att Kallas var inne på att byta ut IRL mot SDE som ny regeringspartner.

Men så plötsligt hände något, som tog alla med överraskning: Kallas lämnade plötsligt, förebärande att man i media hade kastat skit på honom i en gammal fråga, regeringsförhandlingarna och åkte tillbaka till Bryssel.

Just nu ser det ut att bli en betydligt yngre reformpartist, den nuvarande socialministern Taavi Rõivas, som får uppdraget att bli ny regeringsbildare.

Socialdemokraterna hoppas uppenbarligen att detta inte innebär, att de nu är tillbaka på ruta ett utan att förhandlingarna kan fortsätta där de avbröts.

Hur det här går kan man inte veta, men skulle det bli en koalition mellan Reformpartiet och Socialdemokraterna, kan man spekulera i åtminstone tre följder för Socialdemokraterna: I regeringsställning skulle partiet hamna mer i rampljuset. Bedömningen av dem skulle vara avhängig av hur de lyckades i för deras väljare viktiga frågor, inte bara ökat stöd till barnfamiljerna. Och Edgar Savisaars och Centerns nästan monopolartade grepp över de ryska väljarna skulle befästas.

Björn Arahb 1943-2014

12 mars 2014 16:22 | Last chorus, Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag ska inte skriva något formellt Last Chorus över Björn Arahb – så väl kände jag honom inte, trots att han åtminstone under senare delen av sitt liv bodde i Uppsala. Men under decennieskiftet 1970-tal/1980-tal hade jag ett musikaliskt samarbete med honom.

Till socialedmokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 redigerade jag och Leif Karlsson dubbel-LPn ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc 790304, distribution Brevkolan, 1979) med Palle Budtz från a disc som producent. Ur arkiven vaskade vi fram representativa röster ur arbetarrörelsens historia, och varje tidavsnitt introducerades av Gunnar Sträng, en gudabenådad berättare. Och i varje avsnitt la vi också in musik, typisk för rörelsen under just denna tid.

I övergången mellan 1960-tal och 1970-tal valde vi som musik ”Släggan”, Jacob Brantings svenska version av Lee Hayes‘ och Pete SeegersIf I Had a Hammer”. Den sjöngs för det här ändamålet in av Björn Arahb och Monica Nielsen, och i Thomas Frykbergs arrangemang och med medverkan av ypperliga jazzmusiker blev den ett stycke svensk gospel. Att Socialdemokraterna i dag inte längre tillhandahåller den här skivan är faktiskt en skandal.

1979 gav a disc ut en hel skiva med Björn Arahb och Monica Nielsen, ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, distribution Brevskolan). Den är producerad av Björn Arahb och Palle Budtz, och i det här fallet kom jag att bli konkret inblandad: Björn Arahb och Monica Nielsen kom nämligen upp till mig på Aktuellt i politikens (s) redaktion och bad mig dels om goda råd, dels att skriva mapptext till skivan, vilket jag också gjorde:

”Rabulist. Publicist. Diktare. Versmakare. Sångförfattare.

Allt detta och mer därtill duger som etikett på Ture Nerman (1886-1969). Skriftställare tror jag att det stod i telefonkatalogen.

Han kom från Norrköping, där pappan var bokhandlare. 1906, när han studerade i Uppsala, anslöt han sig till Socialdemokratiska ungdomsförbundet och till Laboremus, socialdemokratisk förening av studenter och arbetare. 1910-1915 var han redaktör för Nya Samhället i Sundsvall, 1916-1917 för Folkets Dagblad Politiken. Han hörde till de radikala intellektuella som 1917 i samband med partisprängningen gick över till vänstersocialdemokratiska partiet, som sedan blev kommunistiska partiet. När SKP sprängdes 1929 på frågan om Kominterns ultravänsterlinje gick Ture Nerman med i Karl Kilboms parti. 1930-1937 satt han i riksdagen för kilbommarna. 1939 återvände han till socialdemokratin. 1946-1953 satt han åter igen i riksdagen, nu som socialdemokrat. Dess förinnan hade han under krigsåren gjort en stor, opinionsbildande insats mot nazismen, bland annat som redaktör för tidskriften Trots allt (1939-1946).

Som diktare debuterade Ture Nerman 1909 med ”Nidvisor och solsalmer”. Redan av den titeln framgår ett av hans särmärken, den djärva, förenklade nystavningen. Hans diktning rymmer både kampdikten med stark social indignation och erotiska dikter. Hans vers, med inslag av talspråk, är påverkad av Heine, som han med stor framgång har tolkat.

Till det kommer ett stort antal historiska, kulturhistoriska, litteraturhistoriska och politiska skrifter, till exempel ”Svensk arbetarrörelse i hundra år” och ett par böcker om Hjalmar Branting.

Steget mellan kamplyrik och kampsång är inte långt, särskilt inte om man som Ture Nerman skriver rytmisk och rimmad vers. Ture Nerman deklamerades mycket i arbetarrörelsen under de stormiga åren kring och efter partisprängningen. Också i den socialdemokratiska ”Tidens sångbok” av år 1925 förekommer han med fyra sånger, däribland ”Under röda fanor” och ”Första maj”.

Ture Nerman skrev, förutom sång och dikt av mer traditionellt arbetarrörelseslag, också satiriska verser om kända figurer i dåtidens politik. Det skedde ofta på någon känd melodi; dessa inte precis snälla porträtt gick att sjunga. ”Biskop Billing” går på ”Ett litet fattigt barn jag är”, och ”Sång efter bondetåget” på ”Här dansar Fridolin”.

Det här vetter åt revyn.

Under kommuniståren skrev Ture Nerman ett par revyer för de amatörgrupper som gick under namnet Blå blusen. Medförfattare var Gustav Johansson, signaturen Hjorvard. Revyerna hette ”Pansarkryssaren Paralbin” (1927) och ”Hoppla va’ dom lever” (1928).

Men Ture Nerman skrev faktiskt också texter åt Ernst Rolf! Det exempel som finns på den här skivan, ”Mamma e’ inte hemma”, kan man ha en del ideologiska invändningar mot, men sången kan ju ses som en dokumentation av hur raljant jämställdhetsdebatten dess värre behandlades också inom den tidiga arbetarrörelsen. Visan sjöngs av Katie Rolfsen i Rolfs revy 1926.

Ska någon hedras för att ha introducerat svensken Joe Hill (det vill säga Joel Emanuel Hägglund från Gävle) i Sverige så är det nog Ture Nerman. Hans ”Arbetarsångaren Joe Hill. Mördare eller martyr?” (1951) är biografi och sångbok i ett. Hans översättningar, till exempel ”Trampen”, ”Världens alla slavar vakna”, ”Casey Jones – strejkbrytaren”, ”Mr Block” och ”Min sista vilja”, är i dag inte lika kända som Jacob Brantings och Rune Lindströms (som har spritts genom min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”). Men visst har flera av dem både must och egenart – hör till exempel på ”Svarta präster”!

Den här skivan skulle inte ge en helhetsbild av Ture Nerman om den inte också rymde några exempel på hans erotiskt betonade kärlekslyrik (”Mars”) och på annat mer lättfärdigt gods (”I Sjöbloms eka”).

Till den här gruppen av Ture Nerman-visor får man väl också hänföra en verklig kändis (så känd att den har varit på Svensktoppen), nämligen ”Skeppar Sjöstrands farväl”, visan om den vackra Marousja.

Men vad ni kanske inte visste var att Ture Nerman står för en regelrätt schlagertext, ”Små nära ting”. Eller att dess originaltext i sin tur är skriven av Arne Paasche Aasen, norrmannen som skrev den närmaste förlagan till vår ”Vi bygger landet”.

Ture Nermans mest kända sång är väl ändå ”Den vackraste visan”, i tonsättning av Lille Bror Söderlundh. Den är ett exempel på den starka antimilitaristiska strömning, som fanns inom arbetarrörelsen runt första världskriget (och som bröts först av nazisternas och fascisternas härjartåg i Europa och av erfarenheterna under andra världskriget). I samma tradition ingår ”Soldatsång” (sataniskt nog skriven på ”Den tappre landssoldat”) med dess plädering för myteri, från 1918.

Den här skivan är ett bevis på att Ture Nermans sånger lever.

Dessutom innebär den en viktig påminnelse och därmed en sporre: Arbetarrörelsens sångtradition har haft (och bör ha!) en bredd och ett djup långt bortom de enkla, rimmade kampparollernas.”

* * *

Björn Arahb drogs också till udda projekt, litterärt och kulturellt intressanta men musikaliskt svåra. Ett sådant var hans tonsättningar av Ivar Lo-Johansson. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1981 (28 maj) skrev jag om den här skivan, som hade kommit redan året före, 1980:

Ivar Lo-Johansson är kanske inte någon av de författare som man i första hand väntar sig ska bli tonsatt. Få känner väl över huvud taget till att han har gett ut en diktsamling, ”Ur klyvnadens tid”, 1931. (Själv kom jag för första gången i kontakt med den 1958, då FiBs lyrikklubb gav ut en nyutgåva.) Utöver den samlingen finns ytterligare några dikter av Ivar Lo, som dock inte har skrivit lyrik sen 1943. En bunt av de här dikterna har Björn Arahb tonsatt och sjungit in på LPn ”Visor ur klyvnadens tid” (a disc BS 801120, distribution Brevskolan). Han kompas av skickliga studiomusiker med Thomas Frykberg i spetsen; den senare har även arrangerat. Ivar Lo, 80 i år, berättar i ett avslutande talinslag själv om sina dikter. Gunnar Sträng, Ivar Los gamle vän, bidrar med mapptext.

Själva anslaget, att tonsätta den lite kantige Ivar Lo, är värt beundran, speciellt som de små stycken lyrik han har skrivit inte hör till den mest sångbara dikt man kan hitta. Som oftast är fallet med tonsatt dikt är resultatet inte genomgående lysande – det är långt ifrån alltid musik lägger något värdefullt till texten. Den här LPn rymmer dock fyra kompositioner värda bestående uppmärksamhet (ursprungstexten i samtliga fyra fall hämtad från diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”). Titeldikten och ”Min älskades land” är utmärkta. ”En liter brännvin”, med fint arr och rik sättning, är ännu ett strå vassare. Och ”Själen söker sig husrum”, med melodi à la fransk vals, är snudd på perfekt.

Liza Marklund-filmatisering

11 mars 2014 18:16 | Deckare, Film | 1 kommentar

Jag är deckarläsare och läste också Liza Marklunds första deckare i kvällstidningsmiljö med Annika Bengtzon som inte bara journalist utan också brottsutredare. Men jag la snart av, ”Nobels testamente” från 2006 har jag till exempel inte läst.

Däremot har jag sett ”Nobels testamente” som film (2012) med Peter Flinth som regissör.

I den här historien har Annika Bengtzon (spelad av Malin Crépin) fått i uppdrag att bevaka nobelfesten, och eftersom jag själv genom egen erfarenhet kan den miljön, tycker jag att det är kul att se autentiska bilder mixade med filminslag. Mordet i den här historien äger rum under dansen, som följer middagen, och ganska snart fylls jag av tvivel om att den här mycket välbevakade miljön skulle vara någon riktigt väl vald plats för ett planerat mord med skjutvapen, även om det är en spännande plats för ett morddrama. I början verkar en israelisk nobelpristagare vara mördarens mål – vilket alltså skulle motivera den märkligt valda platsen för mordet – men Annika kommer på att mördarens mål egentligen var pristagarens danspartner, en kvinna ur den akademiska jurykretsen. Fast ändå verkar konstruktionen ihålig: Sedan borden har brutits vid en nobelfest, håller pristagarna och de andra höjdarna tillsammans med kungligheterna främst till i ett eget galleri, och man kan inte tvärsäkert veta, om en speciell pristagare tillsammans med sin bordsdam verkligen ger sig ut i dansen i lokaliteterna intill.

Nå, kontentan är att mordet i själva verket har sin bakgrund i vetenskapliga oegentligheter och konkurrens i den krets som utser nobelpristagare i just det här ämnet. Helt glasklar är dock inte intrigen.

Estland: Socialdemokraterna verkar gärna vilja regera med borgerliga Reformpartiet, men väljarna verkar inte gilla en sådan lösning

11 mars 2014 17:08 | Politik | Kommentering avstängd

I Estland har bytet av ordförande i nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) och därmed också av statsminister lett till konsultationer om en eventuell regeringsombildning. Mitt intryck är att Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, visserligen ställer en rad politiska krav för regeringsmedverkan men i grunden är lockade av tanken att äntligen få regera. I det här sammanhanget diskuteras förstås också det socialkonservativa och kristna IRLs (Isamaa ja Res Publika Liit, Förbundet Fosterlandet och Res Publika) fortsatta medverkan i regeringen.

Förhandlingarna verkar inte vara bara en formalitet. De har fortsatt i flera dagar, vilket indikerar att man faktiskt förhandlar om olika sakfrågor. Men det här är ingen lätt match, eftersom de förhandlande partierna prioriterar olika sakfrågor. Högst på Socialdemokraternas önskelista står ökat stöd till barnfamiljerna, medan Reformpartiet vill fortsätta sänka statsskatten.

Socialdemokraterna visar alltså tecken på att vara mycket lockade av tanken att komma i regeringsställning, men tanken på en sådan regeringsombildning verkar inte entusiasmera medborgarna.

TNS Emor har tillfrågat 550 personer om hur de ser på olika regeringsalternativ, och det här är resultatet:

25 procent av de tillfrågade vill att den hittillsvarande koalitionen mellan Reformpartiet och IRL fortsätter. 17 procent skulle vilja se den nuvarande koalitionen utökad också med Socialdemokraterna.

Bara 13 procent förordade en koalition mellan bara Reformpartiet och Socialdemokraterna. 10 procent ville se en regering bestående av IRL, Socialdemokraterna och Centerpartiet, Keskerakond, där alltså Reformpartiet skulle hamna i opposition. 7 procent ville ha en regering där Centern och IRL samregerade.

Icke-esterna (läs landets ryssar) vill se Centerpartiet i regeringsställning, och de vill försätta Reformpartiet i opposition.

Av dem stödde 21 procent en koalition bestående av Centerpartiet, Socialdemokraterna och IRL. Bara 8 procent ville ha en koalition mellan Reformpartiet och Socialdemokraterna. Men om Centerpartiet lades till den kombinationen, kunde 19 procent tänka sig en sådan koalition.

29 procent av esterna vill att den nuvarande koalitionen (Reformpartiet + IRL) fortsätter. 21 procent föredarar en trepartikoalition, bestående av Reformpartiet, IRL och Socialdemokraterna. Och 14 procent gillar tanken på en koalition mellan Reformpartiet och Socialdemokraterna.

Melodifesivalen: Det kunde ha gått värre

10 mars 2014 17:25 | Media, Musik | 2 kommentarer

Jag har sett alla deltävlingarna i Melodifestivalen, och efter att nu – i dagens reprissändning – ha sett även finalen, konstaterar jag att det kunde ha gått mycket värre.

I slutomgången stod det till slut och vägde mellan Sanna Nielsen och Ace Wilder, och de svenska röstarnas – många den här gången – röster vägde över för Sanna, så hon vann med knapp marginal, 212-210. Hennes låt är inte perfekt, men hon gör den bra, så jag önskar henne lycka till.

Om man alltså bortser från Ace Wilder, var det de mest rutinerade artisterna som i finalen placerade sig i topp. Både de europeiska jurygrupperna och de röstande svenska tittarna rankade Alcazar högt (tredje plats). Tidigare Eurovision Song Contest-vinnaren Helena Paparitzou fick inte riktigt lika många röster – hon kom i alla fall fyra – men jag noterar att de europeiska juryerna rankade henne högre än de röstande i Sverige gjorde. Man kan undra varför.

Dansk Folkeparti Danmarks näst största parti. Socialistisk Folkeparti håller på att återhämta sig

10 mars 2014 16:46 | Politik | 2 kommentarer

I Gallups opinionsmätning för Berlingske Tidende är populistiska Dansk Folkeparti med 21,8 procent landets näst största parti, att jämföra med 12,3 i folketingsvalet 2011.

Därmed är det större än Socialdemokaterne, som får 19,2 procent (24,8 procent i valet 2011).

Enligt den analys tidningen gör, är de främst två saker som har ökat stödet för Dansk Folkeparti och minskat stödet till det ledande regeringspartiet Socialdemokreterne: dels ogillar danskarna regeringens försäljning av aktier i energibolaget DONG till amerikanska Goldman Sachs, dels rätt för EU-medborgare till børnecheck, pengar som kan sändas vidare till familj i hemlandet.

Bra går det också för rödgröna yttervänsterpartiet Enhedslisten, som i den här mätningen får 10,9 procent (6,7 procent i valet).

Etta ligger fortfarande borgerliga Venstre (trots namnet rätt långt till höger) med 27,0 procent (26,7 procent i valet 2011).

Socialdemokratiet kvarvarande regeringspartner Radikale Venstre får enligt den här mätningen 8,6 procent (9,5 i valet).

Konservative får i den här mätningen blygsamma 3,7 procent (4,9 procent i valet) och lever fortsatt ett farligt liv.

Liberal Alliance får också endast 3,5 procent (5,0 procent i valet).

Socialistisk Folkeparti, som nyligen lämnade regeringen och i den kris som har drabbat partiet både har tappat förutvarande ministrar till andra partier och samtidigt förlorat stöd, får i den här mätningen 4,8 procent (9,2 procent i valet).

Också enligt en annan undersökning, gjord av Voxmeter för Ritzau, har det krisande Socialistisk Folkeparti, som alltså nyligen lämnade regeringskoalitionen, lyckats hejda blodflödet och kravlar sig nu upp på nivån 4,7 procent. SF ligger dock fortfarande långt under valresultatet från 2011, 9,2 procent.

Enligt den här undersökningen ligger dock Socialdemokratiet, med 19,2 procent, fortfarande över Dansk Folkeparti, som stöds av 18,4 procent.

Venstre är med 27,7 procent fortsatt Danmarks ohotat största parti.

Konservative får 4,4 procent och Liberal Alliance 4,5.

Vilda vänstern, Enhedslisten, ligger kvar på en hög nivå, 10,8 procent.

På 80-årskalas hos en fortfarande rosigt ung flicka

9 mars 2014 14:58 | Mat & dryck, Ur dagboken | 2 kommentarer

Vår vän – framför allt Birgittas vän allt sedan ungdomsåren – Käthe Elmgren har kommit upp i den aktningsvärda åldern 80. Detta firades i går kväll, lördag kväll, med ett jättelikt kalas i det komplex på Östra Ågatan 73 där Käthe bor, formellt en bostadsrättsförening men med servicefunktioner och generöst tilltagna gemensamma utrymmen, bland annat den samlingssal där vi höll till.

Där stod långbord efter långbord uppdukade, och Käthe höll själv på med finjusteringarna, när vi anlände. Vid varje kuvert låg stora vackra namnlappar med akvarellillustrationer, i mitt fall gröna äpplen plus en liten, liten röd pepparfrukt.

På bussen från Svartbäcken till hållplatsen närmast festlokalen fick vi sällskap av Bengt och Inger, och allt efter som gästerna anlände, slogs jag av att de numera – några av dem har jag också träffat i yngre dar – är gamla och gråhåriga.

Ganska många av dem – jag har redan nämnt Birgitta, Bengt och Inger – träffade jag i början av 1960-talet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, beläget på Sturegatan 12. Rätt många av dem dricker numera alkohol – till måltidsdryck bjöds rött eller vitt vin. Jag och Birgitta är i det här fallet avvikare: av hälsoskäl har vi återgått till ungdomens helnykterhet. Men det serverades ett riktigt gott alkoholfritt vin också.

Och maten och brödet var mycket goda. Vi visste genom vår dotter Kerstin att Trillers, där hon jobbar, var leverantör, och när Birgitta senare i sitt tal till Käthe nämnde, att Kerstin hade bakat brödet, hördes ett uppskattande bifall från de församlade. Birgitta gjorde förresten en snygg inledning med att påminna om att Käthe och Ingvar Carlsson inte bara är jämngamla utan också båda kommer från Borås.

Talarna var många, flera av dem gamla vänner från arkaåren, men naturligtvis var inte alla lika ålderstigna som jubilaren. Hennes tre barn plus ett barnbarn höll fina tal, och denna yngre generation av elmgrenare sjöng också för familjens matriark. (Också den länge sjukdomsdrabbade och sedan tidigare döde maken, Hans, fick förresten komma till tals genom ett antal kvicka formuleringar som citerades.)

Bland gästerna stack ytterligare en person åldersmässigt ut, Birgittas och Bengts dotter Anna, som höll ett fint tal till Käthe om sina mycket unga år på Arken, däribland den gemensamma omsorg barnen där bestods, inte minst av Käthe.

Och så bröts raden av hyllningstal då och då av sång, oftast gemensamt framförda bordsvisor ledda av dottern Maja men faktiskt också solosånger och instrumentala inslag. De som samlades för fest i går hör i ordets bästa mening hemma i en bildad borgerlighet.

Jag fick ganska snart erfara också att ett antal av deltagarna i festen brukar läsa min blogg, somliga förstås främst för melodikrysskåseriernas skull – men en dam som kom fram till mig ville också hälsa från en man som har skrivit kommentar till min bloggtext om Sundsvall förr i världen.

När festen sedan, ganska sent, gick mot sitt slut, erbjöd sig en annan gammal arkabo, Lennart Källströmer, att skjutsa oss hem i sin bil.

Så efter att vi hade tackat Käthe och hennes barn för en trevlig fest, åkte de gamle hem. Alla gamla förresten.

Men också vi gamlingar har rätt att, efter vår förmåga, njuta av livets goda. Som det heter i första strofen i ”Biskop Franzéns bordsvisa”, den som Maja fick oss att sjunga på sin mors 80-årsfest:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad; på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Danser och sviter

9 mars 2014 13:00 | Mat & dryck, Media | 1 kommentar

Torsdagskvällens konsert, under ledning av Paul Mägi, i Musikens hus började med ett verk av Maurice Ravel (1875-1937), ”Le Tombeau de Couperin” (1919). Verket, från början (1917) en pianosvit, tillägnades landsmannen François de Couperin, men dess olika satser tillägnades från början vänner som gick förlorade i första världskriget. Senare uteslöt Ravel ett par av de mest pianoinriktade satserna, och det var det bearbetade, mer orkestrala verket vi fick höra.

Före pausen fick vi också höra ett helt nytt (2014) orkesterverk, signerat Britta Byström (född 1977), ”Yankadi” för soloinstrument – inte mindre än sex solister medverkade – och orkester. Det är ett spännande verk i ovanlig takt men dess västfrikanska rötter föreföll åtminstone inte mig så tydliga.

Efter pausen hade ordningen i programmet kastats om, så först låg nu Ferruccio Busonis (1866-1924) ”Symfonisk svit” (1883). Det är således ett tidigt verk, men för egen del fann jag det intressant att lyssna till.

Sist i programmet låg nu Erich Wolfgang Korngolds (1897-1957) ”Tänzchen im alten Stil” (1919). Det här är ingen märkvärdig musik, men dess stilimitationer ger en påminnelse om att Korngold under sin tid i Hollywood skrev identitetsskapande filmmusik, bland annat till ett antal mycket kända äventyrsfilmer.

Konsertsalen i Musikens hus hade stora publika luckor den här kvällen, men jag har ingen aning om varför.

* * *

Före konserten åt vi som vanligt middag med Anna, och eftersom hon anlände per tåg, hade vi den här gången valt att äta på ”Stationen”, uppskattad av en stor publik inte bara på grund av sitt centrala läge. Damerna valde biff tartar, medan jag valde något mer genomstekt, parisare.

Den här måltiden avlöpte, i motsats till den före förra konserten, lyckligt, men i konsertpausen inträffade något liknande: Anna, som har ledbesvär, tappade sin stora kaffemugg i golvet, varvid den sprack och jag fick hett kaffe över båda fötterna. Som tur var hamnade det mesta på skorna.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^