En japansk film i neorealistisk stil

Det händer att TV visar filmer som man gärna hade sett tidigare, men jag såg tyvärr aldrig japanen Yasujirō Ozus ”Föräldrarna”, när den visades på svenska biografer 1964. I original, från 1953, heter den (i transkriberad form) ”Tōkyō monogatari”, vilket ordagrant lär betyda ”Tokyohistoria”.

Det här är en historia om ett gammalt par – Shukishi och Tomi Hirayama (fint spelade av Chishu Ryo och Chieko Higashiyama) – som bor i ett hus i byn Onomichi men beslutar sig för att besöka sina vuxna barn och deras familjer, som de inte har träffat på mycket länge.

De behandlas, när de kommer fram, med all tänkbar vänlighet, men man förstår snart, av till exempel sonens/läkarens (Yamamura So) beteende och barnbarnens reaktioner, att de här plötsliga (och alltför långvariga) gästerna inte riktigt passar in i de här yngre familjernas livsmönster. Ensamma får de åka ut för att bese den stora staden på en guidad turisttur, de skyfflas, åtminstone mentalt, över till andra och blir till och med inbokade på ett hotell där de dock inte stannar mer än en natt på grund av den högludda musiken där, som gör att de inte kan sova.

En enda person ger dem ett vänligt bemötande, änkan till en son som dog under kriget.

Men även alla de här andra bemöter den här historiens gamla par med en artig vänlighet, som möjligen är kulturbetingad, åtminstone var det för en äldre generation i dåtidens japanska samhälle.

Men av annat mot slutet av den filmhistorien förstår man att de är mer berörda än de visar utåt eller ens för varann. Den äldre mannen träffar en kväll en gammal bekant, och på en restaurang dricker sig de som är med där halvt medvetslösa på sake. Han och hustrun beslutar sig för att åka hem till sig – de har sett nog av Tokyo (och av barnen och deras familjer, fast det säger de inte). Och på tåget hem får hustrun, som redan tidigare har visat tecken på något som ser ut som yrselanfall, en kollaps, som hon aldrig återhämtar sig från.

Mot filmens slut får barnen och deras respektive bud om att mamma är mycket illa däran, och sonen/läkaren noterar, för egen del påfallande oberörd, att de nog måste ha mörka begravningskläder med sig, nu när de dess värre är tvungna att åka hem till mamma. En son kommer till och med för sent till föräldrahemmet för att hinna träffa mamman innan hon har gett upp andan. Han står heller inte ut med begravningsmusiken under begravningen och är tvungen att gå ut en stund.

Vid måltiden där hemma efter begravningen börjar ett par av deltagarna paxa på den döda mammans ägodelar.

En mänsklig kontakt uppstår ändå, fast när de flesta redan har åkt hem.

Den döde sonens hustru är kvar, och den gamle änklingen och hon för ett samtal, främst om hennes framtid. Och så ger han henne som present sin döda hustrus gamla klocka. Jag ser den här gåvan symboliskt: Hon var, i motsats till hans egna barn, den enda som hade tid för honom och hans hustru.

Allt detta berättas utan ett uns av sentimentalitet, i en stil som står den italienska neorealismen nära.