Mer mysdeckare än thriller

Det som främst intresserar mig och får mig att se den svenska deckarfilmen ”Tärningen är kastad” från 1960 är manusförfattarna: dels en nestor bland de svenska deckarförfattarna, Vic Suneson, dels Kerstin Ekman, som ju i yngre dagar skrev en del egna deckare. Hur det kom sig att de här båda i det här fallet kopplades ihop vet jag inte – regissören, Rolf Husberg, var ju heller inte känd för deckarfilmer.

Nå, det blev en välspelad om än inte ohyggligt spännande film av det här.

På sätt och vis är grundkonstruktionen i den metalitterär. Jerk Domare (Åke Falck) gör en populär deckarserie för TV, ”Tärningen är kastad”, och testar en rad uppslag på hur man kan få mord att se ut som självmord.

När sedan TV-teknikern Leif Hagman (Jan Malmsjö) hittas död – hängd – i TV-studion, faller polisens misstankar på Domare, eftersom han dagen före har presenterat en snarlik mord/självmordsteori. En smula kul för oss som är bekanta med Kalle Blomkvist är det att undersökningen leds av kriminalkommissarie Björk, mittåt: Odd, i skepnad av Sigge Fürst.

På klassiskt deckarmanér riktas sökljuset på den ena efter den andre i TV-teamet. Framför allt är det den först misstänkte, den i deckarintriger förfarne Åke Domare, som känner de övriga på pulsen och därmed för utredningen framåt.

Samtidigt fortsätter han att testa nya intriger och mordmetoder för sin TV-serie. Ett av de senare är förgiftade cigarretter – alla rökte kopiöst på den här tiden – och då passar någon på att placera två sådana, som Domare har testpreparerat (varför begriper jag inte riktigt), i ett glas vid hans arbetsplats. En sådan bjuder han intet ont anande en besökande poet, Dag Serén (Allan Edwall) på, men genom att snabbt tillkalla ambulans lyckas han ändå rädda poeten.

Samtidigt hittar man ett riktigt lik i källaren, den sedan sommaren försvunna Inger Brett. På klassiskt sätt testas flera agerande som tänkbara mördare, men sen visar det sig, att den skyldige är hennes make, skådespelaren Leonard Brett, spelad av Gunnar Sjöberg.

För övrigt är skådespelarprestationerna genomgående goda, vilket säkert har att göra med att rollerna görs av rutinerade skådespelare, utöver de nämnda sådana som Anita Björk, Sven Lindberg, Gio Petré, Sif Ruud, Toivo Pawlo och Olof Thunberg.

En historia om skelett utan att tändena skallrar

Skelett är ett fascinerande ämne, som man kan skriva om för barn utan att deras tänder börjar skallra. Särskilt Gunilla Kvarnströms illustrationer i ”Alla tycker om skelett” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 2005) är fantasieggande men inte skrämmande.

Helen Rundgrens text är mångsidig och informativ men innehåller också ord som är svåra att förstå för yngre läsare. Vad en doktor är vet nog de flesta barn. Men vad är en biolog, en arkeolog, en paleontolog? Det hade ju varit lätt att ge ordförklaringar.

Texten följer heller inte någon solklar linje. Mellan texterna om Alla helgons dag/Halloween respektive om mexikanska De dödas dag ligger recept på amerikansk pumpapaj och på köttfärsfylld pumpa.

En mycket liten raggare

Ulf Sindt (text) och Eva Lindström (bild) har gjort boken ”Raggar-råttan Roger” (En bok för alla, 2014, utgiven i original 2005 av Alfabeta).

Roger är en snäll och söt liten råtta, älskad inte bara av sin mamma. Men det där som de tuffa grabbarna gör, som att cykla på bakhjulet och spotta mellan framtänderna, klarar han inte.

Fast tillvaron förändras när han av sin pappa lockas att bygga en lådbil. Kompisarna börjar kalla honom för raggarråtta. Och då gör han till och med försök att se ut som en raggare. (Men så långt som till att ragga rått-tjejer går han inte.)

Den här historiens dramatik inträffar, när några stora grabbar lånar Rogers fina bil och sen försvinner med den.

Men Roger och hans kompisar hittar den till slut i en annan del av stan, ommålad till röd mot att i Rogers ägo ha varit blå. Och nu visar Roger både mod och civilkurage och tar tillbaka sin bil.

Så på eftermiddagen målar Roger och hans kompisar bilen blå igen.