Björn Arahb 1943-2014

12 mars 2014 16:22 | Last chorus, Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag ska inte skriva något formellt Last Chorus över Björn Arahb – så väl kände jag honom inte, trots att han åtminstone under senare delen av sitt liv bodde i Uppsala. Men under decennieskiftet 1970-tal/1980-tal hade jag ett musikaliskt samarbete med honom.

Till socialedmokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 redigerade jag och Leif Karlsson dubbel-LPn ”Till seger. Röster och sånger i arbetarrörelsen” (a disc 790304, distribution Brevkolan, 1979) med Palle Budtz från a disc som producent. Ur arkiven vaskade vi fram representativa röster ur arbetarrörelsens historia, och varje tidavsnitt introducerades av Gunnar Sträng, en gudabenådad berättare. Och i varje avsnitt la vi också in musik, typisk för rörelsen under just denna tid.

I övergången mellan 1960-tal och 1970-tal valde vi som musik ”Släggan”, Jacob Brantings svenska version av Lee Hayes’ och Pete Seegers ”If I Had a Hammer”. Den sjöngs för det här ändamålet in av Björn Arahb och Monica Nielsen, och i Thomas Frykbergs arrangemang och med medverkan av ypperliga jazzmusiker blev den ett stycke svensk gospel. Att Socialdemokraterna i dag inte längre tillhandahåller den här skivan är faktiskt en skandal.

1979 gav a disc ut en hel skiva med Björn Arahb och Monica Nielsen, ”Björn Arahb och Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, distribution Brevskolan). Den är producerad av Björn Arahb och Palle Budtz, och i det här fallet kom jag att bli konkret inblandad: Björn Arahb och Monica Nielsen kom nämligen upp till mig på Aktuellt i politikens (s) redaktion och bad mig dels om goda råd, dels att skriva mapptext till skivan, vilket jag också gjorde:

”Rabulist. Publicist. Diktare. Versmakare. Sångförfattare.

Allt detta och mer därtill duger som etikett på Ture Nerman (1886-1969). Skriftställare tror jag att det stod i telefonkatalogen.

Han kom från Norrköping, där pappan var bokhandlare. 1906, när han studerade i Uppsala, anslöt han sig till Socialdemokratiska ungdomsförbundet och till Laboremus, socialdemokratisk förening av studenter och arbetare. 1910-1915 var han redaktör för Nya Samhället i Sundsvall, 1916-1917 för Folkets Dagblad Politiken. Han hörde till de radikala intellektuella som 1917 i samband med partisprängningen gick över till vänstersocialdemokratiska partiet, som sedan blev kommunistiska partiet. När SKP sprängdes 1929 på frågan om Kominterns ultravänsterlinje gick Ture Nerman med i Karl Kilboms parti. 1930-1937 satt han i riksdagen för kilbommarna. 1939 återvände han till socialdemokratin. 1946-1953 satt han åter igen i riksdagen, nu som socialdemokrat. Dess förinnan hade han under krigsåren gjort en stor, opinionsbildande insats mot nazismen, bland annat som redaktör för tidskriften Trots allt (1939-1946).

Som diktare debuterade Ture Nerman 1909 med ”Nidvisor och solsalmer”. Redan av den titeln framgår ett av hans särmärken, den djärva, förenklade nystavningen. Hans diktning rymmer både kampdikten med stark social indignation och erotiska dikter. Hans vers, med inslag av talspråk, är påverkad av Heine, som han med stor framgång har tolkat.

Till det kommer ett stort antal historiska, kulturhistoriska, litteraturhistoriska och politiska skrifter, till exempel ”Svensk arbetarrörelse i hundra år” och ett par böcker om Hjalmar Branting.

Steget mellan kamplyrik och kampsång är inte långt, särskilt inte om man som Ture Nerman skriver rytmisk och rimmad vers. Ture Nerman deklamerades mycket i arbetarrörelsen under de stormiga åren kring och efter partisprängningen. Också i den socialdemokratiska ”Tidens sångbok” av år 1925 förekommer han med fyra sånger, däribland ”Under röda fanor” och ”Första maj”.

Ture Nerman skrev, förutom sång och dikt av mer traditionellt arbetarrörelseslag, också satiriska verser om kända figurer i dåtidens politik. Det skedde ofta på någon känd melodi; dessa inte precis snälla porträtt gick att sjunga. ”Biskop Billing” går på ”Ett litet fattigt barn jag är”, och ”Sång efter bondetåget” på ”Här dansar Fridolin”.

Det här vetter åt revyn.

Under kommuniståren skrev Ture Nerman ett par revyer för de amatörgrupper som gick under namnet Blå blusen. Medförfattare var Gustav Johansson, signaturen Hjorvard. Revyerna hette ”Pansarkryssaren Paralbin” (1927) och ”Hoppla va’ dom lever” (1928).

Men Ture Nerman skrev faktiskt också texter åt Ernst Rolf! Det exempel som finns på den här skivan, ”Mamma e’ inte hemma”, kan man ha en del ideologiska invändningar mot, men sången kan ju ses som en dokumentation av hur raljant jämställdhetsdebatten dess värre behandlades också inom den tidiga arbetarrörelsen. Visan sjöngs av Katie Rolfsen i Rolfs revy 1926.

Ska någon hedras för att ha introducerat svensken Joe Hill (det vill säga Joel Emanuel Hägglund från Gävle) i Sverige så är det nog Ture Nerman. Hans ”Arbetarsångaren Joe Hill. Mördare eller martyr?” (1951) är biografi och sångbok i ett. Hans översättningar, till exempel ”Trampen”, ”Världens alla slavar vakna”, ”Casey Jones – strejkbrytaren”, ”Mr Block” och ”Min sista vilja”, är i dag inte lika kända som Jacob Brantings och Rune Lindströms (som har spritts genom min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger”). Men visst har flera av dem både must och egenart – hör till exempel på ”Svarta präster”!

Den här skivan skulle inte ge en helhetsbild av Ture Nerman om den inte också rymde några exempel på hans erotiskt betonade kärlekslyrik (”Mars”) och på annat mer lättfärdigt gods (”I Sjöbloms eka”).

Till den här gruppen av Ture Nerman-visor får man väl också hänföra en verklig kändis (så känd att den har varit på Svensktoppen), nämligen ”Skeppar Sjöstrands farväl”, visan om den vackra Marousja.

Men vad ni kanske inte visste var att Ture Nerman står för en regelrätt schlagertext, ”Små nära ting”. Eller att dess originaltext i sin tur är skriven av Arne Paasche Aasen, norrmannen som skrev den närmaste förlagan till vår ”Vi bygger landet”.

Ture Nermans mest kända sång är väl ändå ”Den vackraste visan”, i tonsättning av Lille Bror Söderlundh. Den är ett exempel på den starka antimilitaristiska strömning, som fanns inom arbetarrörelsen runt första världskriget (och som bröts först av nazisternas och fascisternas härjartåg i Europa och av erfarenheterna under andra världskriget). I samma tradition ingår ”Soldatsång” (sataniskt nog skriven på ”Den tappre landssoldat”) med dess plädering för myteri, från 1918.

Den här skivan är ett bevis på att Ture Nermans sånger lever.

Dessutom innebär den en viktig påminnelse och därmed en sporre: Arbetarrörelsens sångtradition har haft (och bör ha!) en bredd och ett djup långt bortom de enkla, rimmade kampparollernas.”

* * *

Björn Arahb drogs också till udda projekt, litterärt och kulturellt intressanta men musikaliskt svåra. Ett sådant var hans tonsättningar av Ivar Lo-Johansson. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1981 (28 maj) skrev jag om den här skivan, som hade kommit redan året före, 1980:

Ivar Lo-Johansson är kanske inte någon av de författare som man i första hand väntar sig ska bli tonsatt. Få känner väl över huvud taget till att han har gett ut en diktsamling, ”Ur klyvnadens tid”, 1931. (Själv kom jag för första gången i kontakt med den 1958, då FiBs lyrikklubb gav ut en nyutgåva.) Utöver den samlingen finns ytterligare några dikter av Ivar Lo, som dock inte har skrivit lyrik sen 1943. En bunt av de här dikterna har Björn Arahb tonsatt och sjungit in på LPn ”Visor ur klyvnadens tid” (a disc BS 801120, distribution Brevskolan). Han kompas av skickliga studiomusiker med Thomas Frykberg i spetsen; den senare har även arrangerat. Ivar Lo, 80 i år, berättar i ett avslutande talinslag själv om sina dikter. Gunnar Sträng, Ivar Los gamle vän, bidrar med mapptext.

Själva anslaget, att tonsätta den lite kantige Ivar Lo, är värt beundran, speciellt som de små stycken lyrik han har skrivit inte hör till den mest sångbara dikt man kan hitta. Som oftast är fallet med tonsatt dikt är resultatet inte genomgående lysande – det är långt ifrån alltid musik lägger något värdefullt till texten. Den här LPn rymmer dock fyra kompositioner värda bestående uppmärksamhet (ursprungstexten i samtliga fyra fall hämtad från diktsamlingen ”Ur klyvnadens tid”). Titeldikten och ”Min älskades land” är utmärkta. ”En liter brännvin”, med fint arr och rik sättning, är ännu ett strå vassare. Och ”Själen söker sig husrum”, med melodi à la fransk vals, är snudd på perfekt.