Danser och sviter

Torsdagskvällens konsert, under ledning av Paul Mägi, i Musikens hus började med ett verk av Maurice Ravel (1875-1937), ”Le Tombeau de Couperin” (1919). Verket, från början (1917) en pianosvit, tillägnades landsmannen François de Couperin, men dess olika satser tillägnades från början vänner som gick förlorade i första världskriget. Senare uteslöt Ravel ett par av de mest pianoinriktade satserna, och det var det bearbetade, mer orkestrala verket vi fick höra.

Före pausen fick vi också höra ett helt nytt (2014) orkesterverk, signerat Britta Byström (född 1977), ”Yankadi” för soloinstrument – inte mindre än sex solister medverkade – och orkester. Det är ett spännande verk i ovanlig takt men dess västfrikanska rötter föreföll åtminstone inte mig så tydliga.

Efter pausen hade ordningen i programmet kastats om, så först låg nu Ferruccio Busonis (1866-1924) ”Symfonisk svit” (1883). Det är således ett tidigt verk, men för egen del fann jag det intressant att lyssna till.

Sist i programmet låg nu Erich Wolfgang Korngolds (1897-1957) ”Tänzchen im alten Stil” (1919). Det här är ingen märkvärdig musik, men dess stilimitationer ger en påminnelse om att Korngold under sin tid i Hollywood skrev identitetsskapande filmmusik, bland annat till ett antal mycket kända äventyrsfilmer.

Konsertsalen i Musikens hus hade stora publika luckor den här kvällen, men jag har ingen aning om varför.

* * *

Före konserten åt vi som vanligt middag med Anna, och eftersom hon anlände per tåg, hade vi den här gången valt att äta på ”Stationen”, uppskattad av en stor publik inte bara på grund av sitt centrala läge. Damerna valde biff tartar, medan jag valde något mer genomstekt, parisare.

Den här måltiden avlöpte, i motsats till den före förra konserten, lyckligt, men i konsertpausen inträffade något liknande: Anna, som har ledbesvär, tappade sin stora kaffemugg i golvet, varvid den sprack och jag fick hett kaffe över båda fötterna. Som tur var hamnade det mesta på skorna.