På 80-årskalas hos en fortfarande rosigt ung flicka

Vår vän – framför allt Birgittas vän allt sedan ungdomsåren – Käthe Elmgren har kommit upp i den aktningsvärda åldern 80. Detta firades i går kväll, lördag kväll, med ett jättelikt kalas i det komplex på Östra Ågatan 73 där Käthe bor, formellt en bostadsrättsförening men med servicefunktioner och generöst tilltagna gemensamma utrymmen, bland annat den samlingssal där vi höll till.

Där stod långbord efter långbord uppdukade, och Käthe höll själv på med finjusteringarna, när vi anlände. Vid varje kuvert låg stora vackra namnlappar med akvarellillustrationer, i mitt fall gröna äpplen plus en liten, liten röd pepparfrukt.

På bussen från Svartbäcken till hållplatsen närmast festlokalen fick vi sällskap av Bengt och Inger, och allt efter som gästerna anlände, slogs jag av att de numera – några av dem har jag också träffat i yngre dar – är gamla och gråhåriga.

Ganska många av dem – jag har redan nämnt Birgitta, Bengt och Inger – träffade jag i början av 1960-talet på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem, beläget på Sturegatan 12. Rätt många av dem dricker numera alkohol – till måltidsdryck bjöds rött eller vitt vin. Jag och Birgitta är i det här fallet avvikare: av hälsoskäl har vi återgått till ungdomens helnykterhet. Men det serverades ett riktigt gott alkoholfritt vin också.

Och maten och brödet var mycket goda. Vi visste genom vår dotter Kerstin att Trillers, där hon jobbar, var leverantör, och när Birgitta senare i sitt tal till Käthe nämnde, att Kerstin hade bakat brödet, hördes ett uppskattande bifall från de församlade. Birgitta gjorde förresten en snygg inledning med att påminna om att Käthe och Ingvar Carlsson inte bara är jämngamla utan också båda kommer från Borås.

Talarna var många, flera av dem gamla vänner från arkaåren, men naturligtvis var inte alla lika ålderstigna som jubilaren. Hennes tre barn plus ett barnbarn höll fina tal, och denna yngre generation av elmgrenare sjöng också för familjens matriark. (Också den länge sjukdomsdrabbade och sedan tidigare döde maken, Hans, fick förresten komma till tals genom ett antal kvicka formuleringar som citerades.)

Bland gästerna stack ytterligare en person åldersmässigt ut, Birgittas och Bengts dotter Anna, som höll ett fint tal till Käthe om sina mycket unga år på Arken, däribland den gemensamma omsorg barnen där bestods, inte minst av Käthe.

Och så bröts raden av hyllningstal då och då av sång, oftast gemensamt framförda bordsvisor ledda av dottern Maja men faktiskt också solosånger och instrumentala inslag. De som samlades för fest i går hör i ordets bästa mening hemma i en bildad borgerlighet.

Jag fick ganska snart erfara också att ett antal av deltagarna i festen brukar läsa min blogg, somliga förstås främst för melodikrysskåseriernas skull – men en dam som kom fram till mig ville också hälsa från en man som har skrivit kommentar till min bloggtext om Sundsvall förr i världen.

När festen sedan, ganska sent, gick mot sitt slut, erbjöd sig en annan gammal arkabo, Lennart Källströmer, att skjutsa oss hem i sin bil.

Så efter att vi hade tackat Käthe och hennes barn för en trevlig fest, åkte de gamle hem. Alla gamla förresten.

Men också vi gamlingar har rätt att, efter vår förmåga, njuta av livets goda. Som det heter i första strofen i ”Biskop Franzéns bordsvisa”, den som Maja fick oss att sjunga på sin mors 80-årsfest:

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad; på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan,
just nu, då du kan, hav en lycklig minut
och tänk på den kommande sedan.

Danser och sviter

Torsdagskvällens konsert, under ledning av Paul Mägi, i Musikens hus började med ett verk av Maurice Ravel (1875-1937), ”Le Tombeau de Couperin” (1919). Verket, från början (1917) en pianosvit, tillägnades landsmannen François de Couperin, men dess olika satser tillägnades från början vänner som gick förlorade i första världskriget. Senare uteslöt Ravel ett par av de mest pianoinriktade satserna, och det var det bearbetade, mer orkestrala verket vi fick höra.

Före pausen fick vi också höra ett helt nytt (2014) orkesterverk, signerat Britta Byström (född 1977), ”Yankadi” för soloinstrument – inte mindre än sex solister medverkade – och orkester. Det är ett spännande verk i ovanlig takt men dess västfrikanska rötter föreföll åtminstone inte mig så tydliga.

Efter pausen hade ordningen i programmet kastats om, så först låg nu Ferruccio Busonis (1866-1924) ”Symfonisk svit” (1883). Det är således ett tidigt verk, men för egen del fann jag det intressant att lyssna till.

Sist i programmet låg nu Erich Wolfgang Korngolds (1897-1957) ”Tänzchen im alten Stil” (1919). Det här är ingen märkvärdig musik, men dess stilimitationer ger en påminnelse om att Korngold under sin tid i Hollywood skrev identitetsskapande filmmusik, bland annat till ett antal mycket kända äventyrsfilmer.

Konsertsalen i Musikens hus hade stora publika luckor den här kvällen, men jag har ingen aning om varför.

* * *

Före konserten åt vi som vanligt middag med Anna, och eftersom hon anlände per tåg, hade vi den här gången valt att äta på ”Stationen”, uppskattad av en stor publik inte bara på grund av sitt centrala läge. Damerna valde biff tartar, medan jag valde något mer genomstekt, parisare.

Den här måltiden avlöpte, i motsats till den före förra konserten, lyckligt, men i konsertpausen inträffade något liknande: Anna, som har ledbesvär, tappade sin stora kaffemugg i golvet, varvid den sprack och jag fick hett kaffe över båda fötterna. Som tur var hamnade det mesta på skorna.