Två norska partier i djup kris

Arbeiderpartiets båda koalitionspartners i den förra norska regeringen befinner sig i djup kris.

Värst ute, åtminstone om man ser till resultat i opinionsmätningarna, är Sosialistisk Venstre. Partiet läcker väljare åt alla håll; i vissa mätningar kommer man bara upp i mellan två och tre procent i väljarstöd.

I valet i höstas fick SV 4,1 procent, 0,09 procent över spärrgränsen.

Partilojaliteten är rekordlåg. Bara 22 procent av dem som i valet 2009 röstade SV gjorde detsamma 2013.

Vid lokalvalet 2011 ställde SV upp i bara 274 av 430 kommuner, vilket är den lägsta andelen bland samtliga stortingspartier.

I en undersökning för TV 2 för ett år sen kände bara 17,7 procent av de tillfrågade till, att Audrun Lysbakken är partiledare i SV.

Förr röstade var fjärde förstagångsväljare på SV. 2013 var den andelen nere på åtta procent.

* * *

För Senterpartiets del ändade samregerandet med Arbiderpartiet och SV i en ledarkris.

Aftenposten avslöjar nu, att partiledaren Liv Signe Navarsetes beslut att avgå har ett samband med en manöver som kan knytas till en revolterande flygel i partiet. Det har tidigare varit känt att hon direkt har uppmanats att avgå, men nu kan Aftenposten visa dokument på att den som skrev det avgörande och mycket hårt formulerade brevet till Naversete var SP-ordföranden i Nord-Trøndelag, Ivar Vigdenes.

Det intressanta med detta är att Vigdenes står nära den vrenskande och fraktionsagerande viceordföranden i partiet, Ola Borten Moe.

Krafter i partiet vill ha bort Borten Moe från den posten, men han har själv inte anmält att han vill lämna sin post, och man räknar med att kanske hälften av partiet stöder honom inför kongressen.

Möss som människor

Samarbetsparet Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild) gav 1996 på Bonnier Carlsen ut den bilderbok, som nu – 2014 – föreligger i nyutgåva från En bok för alla, ”En dag med mössens brandkår”.

Som bilderbok med ett myller av detaljer känns den en smula ovanligt för att vara signerad Eva Eriksson. Men kanske är hon här lockad därhän av Ulf Nilssons ganska detaljspäckade text.

Trots sitt profetiska anslag (den profetiska musen Hesekiel) är den mycket konkret. Den här musbrandkåren (plus ambulansen, med Cecilia som ständig resurs) rycker ut i alla tänkbara nödfall: när mullvadsfamiljen – den ser ju så dåligt i dagsljus – inte hittar hem, när en fågelunge har fallit ur boet, när råttans ungar är hungriga. Och ibland, som när en skogsmusunge har blivit fångad av en katt, blir det riktigt farligt.

Men de muspampar som bestämmer i den här lilla staden tycker att brandkåren inte gör någon nytta, särskilt som det ju aldrig är några eldsvådor, så den enligt dem alldeles för dyra brandkåren läggs ner.

Varefter det förstås börjar brinna.

Så musen Tapper och hans brandkår (plus Cecilia med ambulansen) rycker ändå ut och får också bukt med elden,

Och då kommer de mäktiga musmännen, ett slags M-märkta makthavare vill jag tillägga (fast det står inte i boken), lomande och säger:
– Hm, vi har tänkt om, vi, liksom, har vi gjort. Så det får väl vara då, som man säger, en brandkår, liksom, här i vår dal.

Fyra historier om Lilla syster Kanin

Ulf Nilsson är en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare och Eva Eriksson en av landets främsta illustratörer i genren. Tillsammans gav de 1987 ut fyra bilderböcker om Lilla Syster Kanin, vilka 2013 samlades i en samlingsvolym, ”Min Lilla syster Kanin” (Bonnier Carlsen).

Den första av dem heter ”Lilla Syster kanin blir jagad av en räv” och handlar om vad som kan hända en liten kanin som är ute och skuttar på egen hand. Då kommer det förstås en räv, och ett ögonblick ser det mörkt ut för vår lilla kanin. Men hon springer så räven kroknar och lyckas undkomma. Kanske spelar det även en roll det som bara syns på en av Eva Erikssons bilder, att charkbilen råkar tappa några korvar, som räven nöjer sig med den här gången.

Nästa bok, ”Lilla syster Kanin går alldeles vilse”, handlar om sådant som också små människor råkar ut för: Man går frejdigt ut på egen hand, på en äventyrspromenad, och till att börja med är allting roligt, till exempel att utan konkurrens från storebror göra en massa saker, där han oftast vinner. Men sen, när man har hjulat och blivit yr i huvudet, är det inte längre så lätt att hitta hem. Så Lilla syster Kanin testar en massa hålor hon hittar, till slut även de hemska rävarnas. Men just när hon nästan är beredd att ge upp, hörs en bekant röst, storebrors.

”Lilla syster Kanin badar i stora havet” handlar om något som kaninfamiljer nog inte normalt ägnar sig åt, en badutflykt till havet. Fast problemet är välbekant: små varelser prövar gärna på även sådant som är farligt för dem, i det här fallet att bada i djupt vatten. Också i det här fallet löser storebror problemet: gräver en egen liten badsjö åt lillasyster i sanden på stranden.

Sista boken i den här utgåvan, ”Lilla syster Kanin och alla hennes vänner”, tar upp en problematik som också små människor ställs inför: alla vill inte, och kan inte, göra samma saker. Alla gillar inte att som grisen rulla sig i lera. Alla klarar inte att krypa igenom det lilla mushålet. Till slut löser Lilla syster Kanin och hennes vänner det här genom att tillsammans läsa en bok. Fast de skrattar åt helt olika saker.

Barnkammarens sångklassiker

”Mors lilla Olle och andra visor av A. T.” – det senare liktydigt med Alice Tegnér – ”med bilder av Elsa Beskow” är den fullständiga titeln på en sångbok från Rabén & Sjögren (2006). Och längst ner under omslagsbilden som avbildar Olle med sin bärkorg i en vitsippshage med björkhängen ovanför huvudet – vad kan det ha funnits för bär att plocka under den årstiden? – ser man Olle sitta på en sten.

Nej, realistiskt är det inte. Men mycket vackert.

Annat, som blåsippan som ute i backarna står och Maja med famnen full av gullvivor eller lilla vide ung som sover i ”Videvisan” hör till det vackraste som finns i svensk barnkulur, och jag avser då helheten: text och musik så väl som Alice Tegnérs illustration till.

I vissa fall, som när det gäller ”Sockerbagaren” och ”Majas visa”, har Alice Tegnér stått för både text och musik. Men ofta är det vi tillskriver henne tonsättningar av andras texter. Zacharias Topelius är till exempel textförfattare till ”Lasse liten” och ”Videvisan”. Anna Maria Roos skrev texten till ”Blåsippor”. Och ”Bä, bä, vita lamm” var ju ursprungligen engelsk.

Det är underbart att den här sångskatten fortlöpande görs tillgänglig för nya generationer av barn.