Melodikrysset nummer 13 2014

29 mars 2014 12:10 | Film, Media, Musik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.