Strandsatta

1 mars 2014 17:01 | Barnkultur, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Vad händer med människor som strandsätts på en öde ö?

Daniel Defoe (1660-1731) var med sin ”The Life And Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe” (1719) – i Sverige också känd som ”Robinson Kruse” – först med att litterärt gestalta den här problematiken. Mitt exemplar i bokhyllan bär titeln ”Robinson Crusoe” (svensk översättning Harry Lundin, Klassikerförlaget/Rabén & Sjögren) och anges vara en något förkortad upplaga, vilket inte förvånar mig: varken den här utgåvan från 1990-talet eller några andra – jag läste den först redan under folkskoletiden – brukar vara ordagranna och oavkortade, när de presenteras för barn och unga. Men det här är en hygglig utgåva!

Huvudproblematiken i den här boken – vad händer med människor som strandsätts på en öde ö? – har senare gestaltats skönlitterärt av många olika författare.

När Lisa Tetzner (1894-1963) skrev sin långa och mycket läsvärda bokserie om barnen i 67an i Berlin, lät hon bland annat den judiska flickan Miriam, på flykt undan nazisterna i Tyskland, tillsammans med ett antal andra barn råka ut för ett skeppsbrott som ändade i att barnen blev strandsatta på en öde ö utanför Sydamerikas kust. Det här är, bland mycket annat, en skildring av både solidaritet och egoism.

William Golding (1911-1993), som fick nobelpriset i litteratur år 1987, gav också ut en bok på det här temat, en vuxenroman men med barn i huvudrollerna: ”Lord of the Flies” (1954), på svenska ”Flugornas herre” (1959). Golding är en ojämn författare, men ”Flugornas herre” är utan tvekan i nobelprisklassen. En sevärd filmversion gjordes 1963 av Peter Brooks.

Fler exempel skulle kunna nämnas, men den här genomgången är bara avsedd att teckna en bakgrund till Arto Paasilinnas ”Paradisets fångar” (översättning Camilla Frostell, Brombergs 2010), i finskt original ”Paratiisisaaren vangit”, 1974.

Som den finska men inte svenska titeln anger, hamnar de agerande i den här historien, när deras plan störtar, på en ö, en paradisisk sådan – men de är lika fullt fångar på den. Ön ligger någonstans i den indonesiska övärlden, och eftersom planet har drabbats av och drivit i väg under ett våldsamt oväder, tror förstås alla, att planet har störtat någonstans i havet och alla ombordvarande har omkommit. När de vid ett tidigt tillfälle under vistelsen på ön siktas av indonesiskt flyg, tror militärerna ombord att de är gerillasoldater och skjuter på dem i stället för att rädda dem.

Eftersom planet hade störtat i en lagun, lyckades de flesta ombord, 26 kvinnor och 22 män, ta sig i land. Flertalet av dem var finländare eller svenskar; besättningen var brittisk och ett par läkare norrmän. Passande nog var många av de här strandsatta sjukvårdspersonal respektive skogsarbetare, båda kategorierna på väg att transporteras till FN-projekt.

Upp dyker efter ett tag också en förrymd indonesisk soldat, av skandinaverna snart döpt till Indones-Janne.

Den här Janne får också en konfliktutlösande roll, när han blir vansinnigt svartsjuk (och mordiskt arg) i sambaband med att han upptäcker, att det barn hans på ön erövrade käresta väntar möjligen är en annan mans.

Alla övriga kvinnor klarar sig från den sortens konsekvenser av det sexualliv de praktiserar genom att använda spiral – spiralerna, uppfiskade ur flygplansvraket, var avsedda som u-hjälp till Indien.

Mycket av det här är både roligt och fyndigt, även om Paasilinna särskilt i början också frestar läsarnas kräkreflexer med att de skeppsbrutna tvingas äta i djungeln infångade ormar. Fast sedan stiger de skeppsbrutnas välstånd till en högre nivå: de äter både fisk och stora sköldpaddor, och en efter en lyckas de få bättre bostäder genom att bygga hyddor på stolpar. Jämfört med barnens i ”De skeppsbrutnas ö” respektive ”Flugornas herre” är deras liv märkvärdigt paradisiskt, vilket ytterligare förstärks genom omfattande tillverkning av kokosbrännvin.

Man kläcker och förverkligar så småningom också genom hårt och organiserat skogsarbete idén att i djungeln röja ett fullkomligt gigantiskt SOS, riktat upp mot skyn. När det här till slut är klart för att sättas i brand nattetid, har en del av de flygskeppsbrutna hunnit falla i tvivel om värdet med att bli räddade och återvända till den så kallade civilisationen. Så man röstar om saken – men en majoritet vill fortfarande komma därifrån, och det brinnande SOSet riktas en natt mot skyn, där det kan fångas upp av satelliter.

Den armada som nu dyker upp och först beskjuts av de skeppsbrutna visar sig vara en del av den amerikanska örlogsflottan. Och den anser att order är order, så även de skeppsbrutna som inte vill bli räddade fångas in och transporteras, så småningom, hem.

Fast en av engelsmännen återvänder så småningom till ön, nu med hustru och barn. Hustrun och barnen finner sig dock inte till rätta på den öde ön och återvänder hem, så han stannar ensam kvar.

I en epilog får man även veta hur det senare går för de övriga flygskeppsbrutna vi har blivit bekanta med. Om den kvinna som stod i centrum för det dramatiska svartsjukedramat på den öde ön får vi veta följande:

”Fru Sigurd har skilt sig och är numera sambo med Indones-Janne. Barnet som föddes friskt och välskapt i Sverige tycks av allt att döma ändå vara hans. Janne driver ett litet hyrbilsföretag.”

Melodikrysset nummer 9 2014

1 mars 2014 12:17 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Dagens melodikryss var en blandning av lätt och svårt.

Det började lätt: ”Ta mig i din livbåt” (”Take Me In Your Lifeboat”) är kanske inte någon av Alf Roberstsons mest kända låtar, men hans karaktäristiska röst är lätt att känna igen.

Ännu lättare var det att identifiera Caroline af Ugglas, i dag med ”Snälla snälla”. Den kommer man i håg, fastän den förekom i Melodifestivalen 2009. Varför innehåller årets melodifestival inget som fäster sig i melodiminnet på det där sättet?

Men inte allt som Anders Eldeman plockar upp ur tidigare melodifestivaler hör till det som blir evergreens. Ett exempel ur dagens kryss är ”Desperados” med Pernilla Andersson från Melodifestivalen 2011.

Lättare att komma i håg är då Petra Nielsens ”Tango tango” från 2004, delvis för hennes kuriösa uttal: ”Tängo tängo”.

Fredrik Kempe kommer man ju i håg för att han så flitigt år efter år förekommer som låtmakare i melodifestivalerna. Men att han själv sjöng ”Finally” i Melodiestivalen 2004 hade jag glömt.

Dagens svåraste uppgift tyckte jag för egen del annars var att identifiera Katarina Ewerlöf i ”Icke så”.

Då är jag mer bekant med Mats Rådberg, som tillsammans med Rankarna framförde ”Du kan lita på pojkarna över 35″. Just den här låten hör väl inte till det bästa han har gjort, men han har gjort en hel del annat som inte är så dumt. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade vi en porträttartikel om honom, där researchen en smula underlättades av att hans båda föräldrar, Sven och Karin, jobbade på tidningen, med reklam respektive distribution. Mats har förresten några gånger skrivit kommentarer här på min blogg.

Monica Zetterlund har jag också kommit i kontakt med, bland annat när hon turnerade med Tage Erlander och senare Olof Palme. Min tidning, Aktuellt i politiken (s), gjorde förresten en artikel om henne och min egen hustru, Birgitta Dahl, på besök hemma hos Monica. Utgångspunkten för det här dubbelporträttet var att de här båda damerna var födda samma år, samma månad och samma dag. I dag hörde vi dock inte just Monicas version av ”Gröna små äpplen”, i original ”Little Green Apples”. Allt detta för att vi till slut skulle komma fram till svaret på vad äpplen kallas i sin första begynnelse: kart.

I dag förekom för övrigt ytterligare en fråga, som hade anknytning till ytterligare en artist med partikoppling (S). Jag tänker då inte på Thore Skogmans budskap ”ja, se pengar, ja, se pengar, är till bekymmer för fattig och för rik” utan på att han – och jag lovar att det var av övertygelse; han var en brukspojke – ställde upp i Socialdemokraternas kampanj 1968.

Också Karl Gerhard har jag mött i folkrörelsesammanhang. Han medverkade då och då i Folket i Bild, till vars ombudskår jag hörde under 1950-talet, och han medverkade också i FiBs turnéprogram. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”, vars melodi har skrivits av Jules Sylvain.

”Knäpp upp, relax, koppla av” var ett budskap från Povel Ramel. Också Povel har jag lyssnat på live i olika skeden av hans liv, bland annat i Knäpp upp-tältet, vid just det här tillfället uppställt på läroverksplan i min gamla skolstad Sundsvall.

Povels gamla primadonna Brita Borg sjöng 1969 in ”Ljuva sextital”, en utmärkt låt, signerad Björn & Benny och Stikkan Andersson.

Nostalgikänslor väcker även ”We Are All the Winners”, som vi minns med Nick Borgen.

I kväll tävlar de låtar i Melodifestivalen som har gått vidare till andra chansen. Alla där är verkligen inte vinnare.