Märklig regeringskarusell i Estland

Oppositionspartierna i Estland – Keskerakond (Centerpartiet) och Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokraterna) – har nu länge haft ett opinionsmässigt övertag över regeringspartierna, Reformierakond (Reformpartiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), det förra med nyliberal anstrykning och det senare ett socialkonservativt, kristet och nationellt parti.

Eftersom Centerpartiet har en del lätt vänsterpopulistiska drag, borde man ju kunna tro att Socialdemokraterna inte skulle ha något emot att samregera med detta parti, men Socialdemokraterna misstror, liksom de övriga partierna, Centern och då framför allt dess partiledare, Edgar Savisaar, en slug taktiker.

Socialdemokraternas partiledare, Sven Mikser, var förr själv centerpartist, och hans olust inför Savisaar – särskilt om Centern i nästa val skulle bli största parti och därmed kunna göra anspråk på premiärministerposten – har säkert bidragit till att han har låtit sig nomineras till en plats på Socialdemokraternas kandidatlista i EU-valet senare i vår.

Reformpartiets låga siffror i opinionsmätningarna är utan tvekan den främsta grunden till att dess ordförande, som också innehar statsministerposten, har meddelat att han ska avgå. Som ny ordförande och statsminister lanserade då Reformpartiet ett av sina gamla ess, Siim Kallas, som antog utmaningen, återkom från Bryssel och började den obligatoriska förhandlingsrundan i parlamentet.

Det märkliga och intressanta var att Kallas’ förhandlingar med Socialdemokraterna pågick så länge, att man förstod att en överenskommelse låg inom möjligheternas gräns. Mycket tyder på att Kallas var inne på att byta ut IRL mot SDE som ny regeringspartner.

Men så plötsligt hände något, som tog alla med överraskning: Kallas lämnade plötsligt, förebärande att man i media hade kastat skit på honom i en gammal fråga, regeringsförhandlingarna och åkte tillbaka till Bryssel.

Just nu ser det ut att bli en betydligt yngre reformpartist, den nuvarande socialministern Taavi Rõivas, som får uppdraget att bli ny regeringsbildare.

Socialdemokraterna hoppas uppenbarligen att detta inte innebär, att de nu är tillbaka på ruta ett utan att förhandlingarna kan fortsätta där de avbröts.

Hur det här går kan man inte veta, men skulle det bli en koalition mellan Reformpartiet och Socialdemokraterna, kan man spekulera i åtminstone tre följder för Socialdemokraterna: I regeringsställning skulle partiet hamna mer i rampljuset. Bedömningen av dem skulle vara avhängig av hur de lyckades i för deras väljare viktiga frågor, inte bara ökat stöd till barnfamiljerna. Och Edgar Savisaars och Centerns nästan monopolartade grepp över de ryska väljarna skulle befästas.