Beatles möter Monty Pythons flygande cirkus

I går kväll såg och hörde vi Beatles-föreställningen ”Come Together” i den nybyggda delen av Fyrishov, som för övrigt ligger på promenadavstånd från vår bostad på Idrottsgatan.

I fokus stod förstås musik, signerad John Lennon och Paul McCartney, och eftersom jag har allt Beatles har gett ut på skiva, är jag väl förtrogen med de låtar, sammanlagt 30, som förekom i föreställningen.

I den första akten hade jag svårt att ta till mig framför allt melodiska och långsamma låtar som ”Yesterday” och ”Norvegian Wood” i den här tappningen, men min entusiasm över den här danska uppsättningen ökade gradvis, och när jag före mellanakten hade hört ”Help”, ”Hello Goodbye”, ”All You Need Is Love” och ”Get Back” var jag helt fångad.

Kanske spelade det här en roll för att jag sen gillade andra akten ännu bättre. Ska jag där peka ut någon enskild låt, är det kanske framför allt ”Back In the U.S.S.R” med Louise Hart och den svenska gästartisten Pernilla Andersson som solister.

Sångarrangemangen och kompet, som klokt nog inte försökte kopiera The Beatles, var nästan genomgående bra och kompetent utförda.

Dräkterna och det teatraliska scenframförandet med rent akrobatiska inslag – flygeln lyfter till exempel tillsammans med pianist och sångerska – är knappast förklarande eller sammanbindande men ger ett slags Monty Python-dimension åt den här föreställningen. Det här förstärks av att de medverkande då och då byter kön.

* * *

Före föreställningen och under pausen såg vi många av dem som regelbundet ses på kulturevenemang i vår stad, till exempel Sten Bernhardsson från Kulturnämnden och landstingsrådet (s) Börje Wennberg. Bakom oss satt Lena Redin, som gör musikprogram för Sveriges Radio, och framför oss Magnus Bäckström, som vi har lärt känna och uppskatta som chef för Musikens hus.

Han kom fram och pratade en stund med oss i pausen, och jag fick klart för mig, att han hade läst det jag hade skrivit med anledning av hans avgång, läst med uppskattning. Vi pratade en stund om det här och om vad som kommer att hända med Musikens hus, men eftersom det var ett privat samtal, avstår jag från referat.

Mot slutet av det här samtalet hände något, som tycks drabba mig varje gång jag är på konsert – jag har tidigare berättat om ölen på byxorna och om hett kaffe över fötterna. Den här gången stod vi nära ett serveringsbord med attiraljer för varm korv, och trots att jag inte så mycket som snuddade vid det där bordet föll det samman – två av benen var tydligen inte ordentligt fastskruvade – och det stänkte ut ketchup och senap över golvet. Help!

Fast den här gången klarade jag mig faktiskt torrskodd.

The End, som en av Lennon-McCartney-låtarna heter.