Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Regeringsprogram och fördelning av ministerposter klara i överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Reformpartiet i Estland

Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) och Reformierakond (Reformpartiet) har kommit överens om gemensamt regeringsprogram och om fördelningen av ministerposter mellan partierna.

Regeringsprogrammet är ett oerhört långt och detaljerat dokument, som berör politikens samtliga fält. Det mesta av det här är inte av intresse för svensk publik, men man lägger märke till att det här dokumentet inleds med familjepolitik, ett av Socialdemokraternas hjärtebarn. Barnbidraget höjs till exempel till 45 euro i månaden för första och andra barnet och till 100 euro i månaden för tredje barnet. Ytterligare stöd utlovas till de mest behövande familjerna. Ett program för utbyggnad av barnomsorgen utlovas. Skollunch, som hittills har serverats bara grundskoleelever, ska nu serveras också till gymnasister – på det här fältet handlar det om höjda statsbidrag.

Socialdemokraterna, som har engagerat sig starkt för förbättrade lönevillkor för lärarna (och som har starkt stöd bland dessa), har nu också fått in i regeringsöverenskommelsen en passus om höjd lön åt dessa.

En liten lättnad aviseras för en del av de ryssar som ansöker om estniskt medborgarskap: De som är över 65 år ska behöva avlägga endast ett muntligt prov i estniska, inte ett skriftligt.

När det gäller fördelningen av ministerposter, är fördelningen mellan de båda koalitionspartierna klar – däremot har ministerlistan ännu inte offentliggjorts.

Men premiärministerposten tillfaller Reformpartiet, och den kommer med hundraprocentig sannolikhet att tillfalla Taavi Rõivas.

Som en motsvarande ledningsfavör får Socialdemokraterna posten som talman i Riigikogu, Riksdagen, och den kommer att tillfalla den socialdemokratiske veteranpolitikern, den förre partiordföranden Eiki Nestor, vilket också har bekräftats av honom själv.

En intressant fråga är den nuvarande socialdemokratiske partiordföranden Sven Miksers deltagande i den nya regeringskoalitionen. Han hade ju tidigare låtit sig nomineras till förstaplatsen på Socialdemokraternas lista i EU-valet, men han har nu till estniska media sagt, att han kanske – som läget är nu – ska hoppa av från den kandidaturen. I estniska media nämns han som tänkbar försvarsminister, eftersom han har tidigare erfarenheter från det området.

Det finns rätt så kvalificerade gissningar om vilka Socialdemokraterna ska utse till ”sina” olika ministerposter, men jag väntar med att skriva namn, även om jag tror mig veta rätt bra, vilka det är fråga om. De poster Socialdemokraterna också får är de som närings- och transportminister, justitieminister, utbildnings- och forskningsminister, jordbruksminister och socialvårdsminister.

Men jag kan ändå nämna, att estniska media pekar ut Jevgeni Ossinovski som ny utbildnings- och forskningsminister. Han är i motsats till de övriga som nämns i media en mycket ung politiker, i det här fallet dock inte intressant främst för att han har gjort rekordkarriär. Får han en ministerpost, markerar Socialdemokraterna att deras intresse för ryssarna inte bara handlar om att få deras röster. Men givetvis spelar det en roll, att Ossinovski i Narva och de övriga delarna av det närmast helt ryskspråkiga nordöstra Estland fick en enorm andel personröster i det senaste valet.

Idealrealisation

Genom goda vänner fick jag i går höra att vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg kommer att läggas ner sista april. Då stängs också Coop Extra – före detta Coop Forum, före detta OBS! – i Gränby.

Kvar i Uppsala finns då bara några få konsumhallar, en relativt ny vid Centralstationen, samt ett par externa varuhus.

Värst känns förlusten av butiken här vid torget, belägen bara något kvarter från vårt hus. Det tar emot – väldigt mycket – att börja handla på ICA, som ligger vägg i vägg med den konsumbutik som nu kommer att läggas ner. Ska jag åka buss ner till centrum för att kunna fortsätta handla kooperativt?

När jag hösten 1959 flyttade till Uppsala för att plugga, fanns konsumentkooperationen överallt i stan. Eftersom jag då bodde på Jumkilsgatan, handlade jag på Konsum vid Ringgatan. Den här butiken finns faktiskt kvar om än i nya lokaler, men de båda konsumbutiker jag, beroende på väg hem från universitetet eller centrum, passerade är nedlagda.

Nästa bostad fanns i hörnet Linnégatan/Kungsgatan, och då handlade jag och brorsan (som också bodde där) i livsmedelshallen i Forum-varuhuset i centrum. Där har man inte kunnat handla livsmedel på länge nu.

När jag en tid bodde med Birgitta på Sturegatan, fanns en konsumbutik i hygglig närhet. Dess lokaler har övertagits av ett expanderande ICA.

Och när vi sen hamnade här i Svartbäcken, fanns Konsum uppe vid torget. (Dessutom fanns det en konsumbutik lite längre ut och två på vägen in mot centrum. Ingen av dem finns kvar.)

Strukturförändringarna inom all handel, förorsakade inte minst av bilismen, har allmänt slagit mot närbelägen handel, men det är utan tvekan Konsum som har blivit mest drabbat.

En viktig motor i det här är den minskade köptroheten: Kunderna jagar låga priser och handlar där de tycker sig få mest för pengarna. Kooperationen har under den senaste tiden delvis lyckats öka andelen trogna kunder genom att införa ett bonussystem, som ger mer i återbäring åt dem som koncentrerar sitt handlande till kooperativa och andra Med mera-anknutna butiker, men ledningen finner det här vara ett för dyrt system, så det kommer att slopas i sin nuvarande form. Vad händer sen?

Ett problem som Coop-butikerna har gentemot de tillfälliga kunderna – de som prövar på – är kooperationens system för prissättning. Det de här kunderna ofta gör är att de jämför priserna på kända märkesvaror – sådana som Findus och ABBA – i Konsum respektive till exempel ICA. Det är dock inte med de här märkesvarorna, ofta med stor marknadsandel i privathandeln, Konsum priskonkurrerar utan med de egna Coop-märkta.

ICA har genom sin nuvarande relativa storlek lättare än Coop att pressa inköpspriserna, men de prisskillnader som finns är inte så stora som många påstår – nämligen om man väljer att köpa de Coop-benämnda varorna i Konsum.

Så kanske var det inte så smart av kooperationen att sälja alla sina livsmedelsindustrier och tillverkningsenheter. Det var en fjäder i Konsums hatt att kunna stoltsera med egna varor som Björnekulla sylt och saft, Juvel mjöl, Cirkel kaffe, te och kryddor, och så vidare. Många av kooperationens märkesvaror fick större marknad och därmed lägre pris genom ett tillverkningssamarbete mellan de nordiska konsumentkooperationerna. Helst-tvålen tillverkades till exempel av den norska kooperationen.

Ytterligare en viktig skillnad finns i dag om man jämför med den förr så framgångsrika kooperationen: inte bara de egentillverkade livsmedelsprodukterna och en otrolig mängd butiker och varuhus har försvunnit, utan det har också större delen av den kooperativa fackhandeln gjort.

Cityvaruhusen har i och för sig delvis ersatts av externa köplador, men innehållet i dem har också kraftigt förändrats.

Förr hade de kooperativa varuhusen alltid ett förnämligt sortiment av porslin, tillverkad den egna Gustavsbergs-fabriken, som också hade en avdelning för badrumsutrustning.

Förr ägde kooperationen en växande fackhandel för kläder och skor (bland annat Wedins), allt från dammodebutiker till det övertagna (men inte fackmässigt skötta) Kapp-Ahl, som ju också fanns i andra länder.

Förr drev kooperationen en egen kedja av guldsmedsaffärer, bland annat Guldfynd.

Förr drev kooperationen egna hotell och restauranger, bland de senare både brickbarer och gourmetrestauranger.

Fast än är det inte slut med utförsäljningarna. Kooperationen har lyckats bygga upp både Sveriges näst största förlagsgrupp (Norstedts plus Rabén & Sjögren) och Sveriges dominerande största bokhandelskedja (Akademibokhandeln, som nu slukar också Bokia). Nu vill Anders Sundström sälja allt det här. Med följer då också resterna av bokförlaget Tiden, under många år lett av Gustav Möller, om han är känd för den före detta ledamoten i Socialdemokraternas VU.

Ledarstriden i norska Senterpartiet in i ett skarpt läge

Valberedningen i krisande norska Senterpartiet har nu lagt fram sitt förslag. Det råder enighet om att Trygve Slagsvold Vedum bör bli ny partiledare. Han har fram till nu varit andre vice ordförande i sitt parti och var jordbruksminister i Jens Stoltenbergs regering, den som förlorade valet i höstas.

Men när det gäller de två viceordförandeposterna är valberedningen splittrad.

Majoriteten i valberedningen vill peta Ole Borten Moe från posten som förste vice ordförande, och den vill över huvud taget inte ha in honom i partiledningen.

Som ny första vice ordförande föreslår denna majoritet Anne Beathe Tvinnereim, som jag presenterade i går. Som ny andre vice ordförande föreslår samma majoritet Janne Sjelmo Nordås.

Minoriteten i valberedningen vill ha kvar Ola Borten Moe som förste vice ordförande. Den vill också ha in Anne Beathe Tvinnerheim i partiets ledning men på posten som andra vice ordförande.

Det blir alltså en kraftmätning på partiets landsmöte.

I opinionsmätningarna är Senterpartiet ändå märkligt oberört av den här toppstriden, som alltså rör både ledarskap och politisk inriktning. I den senaste, februarimätningen från Avisenes Nyhetsbyrå, en mätning som ju inte fångar in förslaget till ny partiledning, får Senterpartiet 4,7 procent (+ 0,4), att jämföra med 5,5 procent i valet.

Det kan ju vara intressant att jämföra med de två övriga mittenpartierna, de som bildar parlamentariskt underlag för den nuvarande blå-blå regeringen utan att själva ingå i den.

Kristelig Folkeparti backar med 0,2 procentenheter till 4,7 procent, mot 5,6 procent i valet i höstas.

Och liberala Venstre minskar med 0,1 procentenheter till 5,1 procent, mot 5,2 procent i valet.

Också de båda partier som ingår i regeringen backar en aning.

Høyre minskar med 0,6 procentenheter till 26,6 procent, alltså aningen under valresultatet, 26,8 procent.

Och regeringskollegan Fremskrittspartiet backar med 0,1 procentenheter till 14,9 procent, vilket är under valresultatet, 16,3 procent.

Arbeiderpartiet har framgång, + 0,9 procentenheter, även i den här mätningen och får då 35,7 procent, vilket är märkbart över valresultatet, 30,8 procent.

Krisande Sosialistisk Venstre ligger med 3,9 procent fortsatt under spärrgränsen men kan i den här undersökningen glädja sig åt en uppgång på 0,7 procentenheter. I valet i höstas fick partiet 4,1 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt backar samtidigt med 0,2 procentenheter till 1,1 procent, den nivå partiet uppnådde i valet.

Och det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne backar också, med 0,4 procentenheter, och hamnar då på 2,5 procent, alltså under valresultatet, 2,8 procent.

Serier, inte precis för barn

Jag har läst Galago nästan från början, och jag har sen varit prenumerant under många år. Av de riktigt gamla galagotecknarna medverkar fortfarande John Andersson regelbundet, så också i senaste numret, 1/2014, där framför allt hans omslag är en fantasieggande och lockande skapelse.

Inte allt i ”Galago” hör till höjdpunkterna i svensk seriekonst – jag har genom åren sett både illa tecknade och illa stavade serier där.

Men det här numret bjuder på en mycket läsvärd och framför allt vältecknad serie, signerad Hilda-Maria Sandgren, ”Det som händer i skogen stannar i skogen”, en historia om ung sexualitet.

Varför innehåller förrestren Galago inte någon presentation av henne och av övriga medverkande?

I Galago och över huvud taget bland svenska serietecknare är Liv Strömqvist vid det här laget en veteran. När det gäller hennes bidrag i det här numret, ”Blood mountain”, har jag samma invändning som mot flertalet av hennes serier: De är mer essäer än serier – bildberättelser – där variationen ofta mest består av textstorlek, fetstil, textplattor och negativ text. Om då inte heller den essäistiska texten, i det här aktuella fallet om mens, innehåller några enastående poänger, tröttnar man som läsare. Och ändå kan Liv Strömqvist: den där förargliga röda fläcken på trosan eller på TV-soffan sitter provokativt rätt.

Jag har flera gånger efterlyst äventyrsserier i Galago och i Galagos bokutgivning, men det här tycks inte vara något för de nuvarande redaktörerna.

Därmed har det också öppnats en marknad för det konkurrerande magasinet Utopi. Serierna i den är genomgående vältecknade men generellt sett bättre i fråga om gestaltningen än i fråga om handlingen. En del av innehållet förefaller dessutom att vara korta smakprov, som ska locka läsarna vidare till Kolik förlags albumutgivning.

Och det är också där man hittar det som förmodligen är förklaringen till att Nordstedts har gått in med friskt ägarkapital.

Så vitt jag vet började det här samarbetet med en serieversion av den värld Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skapade i sin Egelsfors-trilogin. Som serietecknare användes Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. I det aktuella numret av ”Utopi”, 12/2014, finns förresten ett annat exempel på det här samarbetet, ”Vei, del 6”, av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Kim W Andersson, mycket riktigt känd också i USA, är dock ett strå ännu vassare.

Jag läste först hans ”Alena”/”Puppy Love” i serietidningen Nemi, och jag har nu köpt och läst hans album ”Love Hurts 2” (Kolik förlag, 2013), och det här är verkligen något för Rabén & Sjögren/Norstedts att satsa på, om den här förlagskoncernen verkligen vill bli stor även på serieområdet.

Som serie är ”Love Hurts” inte bara vältecknad (naturligtvis i den mening som gäller för tecknade serier) utan också full av överraskningar. Ett exempel är daten i Love Hurts 26, där läsaren lockas att tro, att den kontaktsökande tjejens date med den sympatiske unge mannen ska ända i något hemskt övergrepp från hans sida – men sen slutar historien med en bild där han sitter fastbunden i en stol, medan hon med en stor sax i näven är beredd att införliva hans huvud i den samling manshuvuden hon redan har som troféer på väggen. En annan läskig historia är nummer 22, där en tjej buds hem till en gammal tjejkompis på middag och det väninnan tar fram till middag ur ugnen är det griljerade huvudet av hennes man, med äpple i munnen och allting. Fast fullt så här makabra är inte alla historierna.

En av dem, ”Blod är tjockare än vatten” med Sara Bergmark Elfgren som medförfattare, med ett barn med böjelse för att livnära sig på blod, är dock ganska läskig.

Och det är nog ingen slump att Mats Strandberg har fått skriva förordet.

Ola Borten Moe får ung kvinnlig utmanare

Ola Borten Moe, förste vice ordförande i norska Senterpartiet, ses som samlingsnamnet för den mer traditionellt borgerliga delen av sitt parti, det som fram till regeringsskiftet i höstas var en del av den röd-gröna koalitionsregeringen i Norge.

Han ses i Norge allmänt som den ytterst ansvarige för att partiledaren i Senterpartiet, Liv Signe Navarsete, valde att avgå.

När Navarsete i samband med sin avgång deklarerade, att hela partipresidiet, utöver ordföranden också de båda viceordförandena, borde ställa sina platser till förfogande inför den kommande extrakongressen, ignorerade Borten Moe detta.

Partiets valberedning har ännu inte lagt fram sitt förslag, men nu får Borten Moe en intressant, ung och lyskraftig utmanare om posten som förste vice ordförande, Anne Beate Tvinnereim, född 1974.

Tvinnereim är akademiker med bred internationell erfarenhet (Nya Zeeland, Ecuador, Portugal, Costa Rica, Moçambique) men har också arbetat som politisk sekreterare i Senterpartiet och dess riksdagsgrupp samt varit statssekreterare. 2013 blev hon invald i sitt partis styrelse.

Hon ”utfordrer Borten Moe fra venstre”, som rubriken formuleras i Dagsavisen, som står Arbeiderpartiet nära. Men flera norska tidningar av olika partifärg har haft artiklar om hennes kandidatur, och hon betraktas uppenbarligen inte som chanslös.

Annika Bengtzon på sexklubb

Liza Marklund publicerade sin deckare ”Studio sex” 1999. Inte heller den har jag läst.

För övrigt är detta både en fördel och en nackdel. Hade jag läst boken, hade jag riskerat att tolka in saker i den långt ifrån glasklara handlingen i filmen med samma namn. Nu har jag svårt att hänga med i alla svängarna, vilket är ett vittnesbörd om att filmen faktiskt i en del avseenden har svårt att stå på egna ben.

Att jag är kritisk har heller inte att göra med att en känd politiker visar sig ha befunnit sig på den strippklubb, där den kvinna arbetade som hittades död på en kyrkogård. Att politiker har haft förbindelser med prostituerade är inget okänt, och jag hör inte till de fördragsamma i de här fallen.

Men att reportern på en av landets största tidningar Annika Bengtzon (Malin Crépin) ens av delvis andra och privata skäl skulle gå så långt som till att rycka in på strippklubben i fråga för att få fram sanningen låter ganska skruvat.

Så kanske är det inte regissörens, Agneta Fagerström-Olssons, fel att jag aldrig blir rädd ens när Annika blir avslöjad på klubben – fast Annika hinner ju larma polisen, som hinner fram innan hon blir ihjälslagen.

Mer mysdeckare än thriller

Det som främst intresserar mig och får mig att se den svenska deckarfilmen ”Tärningen är kastad” från 1960 är manusförfattarna: dels en nestor bland de svenska deckarförfattarna, Vic Suneson, dels Kerstin Ekman, som ju i yngre dagar skrev en del egna deckare. Hur det kom sig att de här båda i det här fallet kopplades ihop vet jag inte – regissören, Rolf Husberg, var ju heller inte känd för deckarfilmer.

Nå, det blev en välspelad om än inte ohyggligt spännande film av det här.

På sätt och vis är grundkonstruktionen i den metalitterär. Jerk Domare (Åke Falck) gör en populär deckarserie för TV, ”Tärningen är kastad”, och testar en rad uppslag på hur man kan få mord att se ut som självmord.

När sedan TV-teknikern Leif Hagman (Jan Malmsjö) hittas död – hängd – i TV-studion, faller polisens misstankar på Domare, eftersom han dagen före har presenterat en snarlik mord/självmordsteori. En smula kul för oss som är bekanta med Kalle Blomkvist är det att undersökningen leds av kriminalkommissarie Björk, mittåt: Odd, i skepnad av Sigge Fürst.

På klassiskt deckarmanér riktas sökljuset på den ena efter den andre i TV-teamet. Framför allt är det den först misstänkte, den i deckarintriger förfarne Åke Domare, som känner de övriga på pulsen och därmed för utredningen framåt.

Samtidigt fortsätter han att testa nya intriger och mordmetoder för sin TV-serie. Ett av de senare är förgiftade cigarretter – alla rökte kopiöst på den här tiden – och då passar någon på att placera två sådana, som Domare har testpreparerat (varför begriper jag inte riktigt), i ett glas vid hans arbetsplats. En sådan bjuder han intet ont anande en besökande poet, Dag Serén (Allan Edwall) på, men genom att snabbt tillkalla ambulans lyckas han ändå rädda poeten.

Samtidigt hittar man ett riktigt lik i källaren, den sedan sommaren försvunna Inger Brett. På klassiskt sätt testas flera agerande som tänkbara mördare, men sen visar det sig, att den skyldige är hennes make, skådespelaren Leonard Brett, spelad av Gunnar Sjöberg.

För övrigt är skådespelarprestationerna genomgående goda, vilket säkert har att göra med att rollerna görs av rutinerade skådespelare, utöver de nämnda sådana som Anita Björk, Sven Lindberg, Gio Petré, Sif Ruud, Toivo Pawlo och Olof Thunberg.

En historia om skelett utan att tändena skallrar

Skelett är ett fascinerande ämne, som man kan skriva om för barn utan att deras tänder börjar skallra. Särskilt Gunilla Kvarnströms illustrationer i ”Alla tycker om skelett” (En bok för alla, 2014, i originalutgåva på Rabén & Sjögren, 2005) är fantasieggande men inte skrämmande.

Helen Rundgrens text är mångsidig och informativ men innehåller också ord som är svåra att förstå för yngre läsare. Vad en doktor är vet nog de flesta barn. Men vad är en biolog, en arkeolog, en paleontolog? Det hade ju varit lätt att ge ordförklaringar.

Texten följer heller inte någon solklar linje. Mellan texterna om Alla helgons dag/Halloween respektive om mexikanska De dödas dag ligger recept på amerikansk pumpapaj och på köttfärsfylld pumpa.

En mycket liten raggare

Ulf Sindt (text) och Eva Lindström (bild) har gjort boken ”Raggar-råttan Roger” (En bok för alla, 2014, utgiven i original 2005 av Alfabeta).

Roger är en snäll och söt liten råtta, älskad inte bara av sin mamma. Men det där som de tuffa grabbarna gör, som att cykla på bakhjulet och spotta mellan framtänderna, klarar han inte.

Fast tillvaron förändras när han av sin pappa lockas att bygga en lådbil. Kompisarna börjar kalla honom för raggarråtta. Och då gör han till och med försök att se ut som en raggare. (Men så långt som till att ragga rått-tjejer går han inte.)

Den här historiens dramatik inträffar, när några stora grabbar lånar Rogers fina bil och sen försvinner med den.

Men Roger och hans kompisar hittar den till slut i en annan del av stan, ommålad till röd mot att i Rogers ägo ha varit blå. Och nu visar Roger både mod och civilkurage och tar tillbaka sin bil.

Så på eftermiddagen målar Roger och hans kompisar bilen blå igen.