Serier, inte precis för barn

20 mars 2014 13:15 | Media, Serier | Kommentering avstängd

Jag har läst Galago nästan från början, och jag har sen varit prenumerant under många år. Av de riktigt gamla galagotecknarna medverkar fortfarande John Andersson regelbundet, så också i senaste numret, 1/2014, där framför allt hans omslag är en fantasieggande och lockande skapelse.

Inte allt i ”Galago” hör till höjdpunkterna i svensk seriekonst – jag har genom åren sett både illa tecknade och illa stavade serier där.

Men det här numret bjuder på en mycket läsvärd och framför allt vältecknad serie, signerad Hilda-Maria Sandgren, ”Det som händer i skogen stannar i skogen”, en historia om ung sexualitet.

Varför innehåller förrestren Galago inte någon presentation av henne och av övriga medverkande?

I Galago och över huvud taget bland svenska serietecknare är Liv Strömqvist vid det här laget en veteran. När det gäller hennes bidrag i det här numret, ”Blood mountain”, har jag samma invändning som mot flertalet av hennes serier: De är mer essäer än serier – bildberättelser – där variationen ofta mest består av textstorlek, fetstil, textplattor och negativ text. Om då inte heller den essäistiska texten, i det här aktuella fallet om mens, innehåller några enastående poänger, tröttnar man som läsare. Och ändå kan Liv Strömqvist: den där förargliga röda fläcken på trosan eller på TV-soffan sitter provokativt rätt.

Jag har flera gånger efterlyst äventyrsserier i Galago och i Galagos bokutgivning, men det här tycks inte vara något för de nuvarande redaktörerna.

Därmed har det också öppnats en marknad för det konkurrerande magasinet Utopi. Serierna i den är genomgående vältecknade men generellt sett bättre i fråga om gestaltningen än i fråga om handlingen. En del av innehållet förefaller dessutom att vara korta smakprov, som ska locka läsarna vidare till Kolik förlags albumutgivning.

Och det är också där man hittar det som förmodligen är förklaringen till att Nordstedts har gått in med friskt ägarkapital.

Så vitt jag vet började det här samarbetet med en serieversion av den värld Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg skapade i sin Egelsfors-trilogin. Som serietecknare användes Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. I det aktuella numret av ”Utopi”, 12/2014, finns förresten ett annat exempel på det här samarbetet, ”Vei, del 6”, av Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren.

Kim W Andersson, mycket riktigt känd också i USA, är dock ett strå ännu vassare.

Jag läste först hans ”Alena”/”Puppy Love” i serietidningen Nemi, och jag har nu köpt och läst hans album ”Love Hurts 2” (Kolik förlag, 2013), och det här är verkligen något för Rabén & Sjögren/Norstedts att satsa på, om den här förlagskoncernen verkligen vill bli stor även på serieområdet.

Som serie är ”Love Hurts” inte bara vältecknad (naturligtvis i den mening som gäller för tecknade serier) utan också full av överraskningar. Ett exempel är daten i Love Hurts 26, där läsaren lockas att tro, att den kontaktsökande tjejens date med den sympatiske unge mannen ska ända i något hemskt övergrepp från hans sida – men sen slutar historien med en bild där han sitter fastbunden i en stol, medan hon med en stor sax i näven är beredd att införliva hans huvud i den samling manshuvuden hon redan har som troféer på väggen. En annan läskig historia är nummer 22, där en tjej buds hem till en gammal tjejkompis på middag och det väninnan tar fram till middag ur ugnen är det griljerade huvudet av hennes man, med äpple i munnen och allting. Fast fullt så här makabra är inte alla historierna.

En av dem, ”Blod är tjockare än vatten” med Sara Bergmark Elfgren som medförfattare, med ett barn med böjelse för att livnära sig på blod, är dock ganska läskig.

Och det är nog ingen slump att Mats Strandberg har fått skriva förordet.