När kriget (nästan) kom till Sverige

Jag känner, främst genom Svenska Dagbladet, till Marianne Fredriksson (1927-2007) som journalist, men hennes böcker har jag inte läst, således inte heller ”Simon och ekarna” (1985).

När jag nu har sett Lisa Ohlins filmatisering från 2011 av den här romanen, kan jag inte jämföra med originalhistorien, vilket kan vara både på gott och ont. Å ena sidan läser jag inte in saker i filmstoryn vilka inte finns i filmhandlingen. Å andra sidan finner jag ibland filmhandlingen, med dess kliv i tiden, en smula svår att följa – bland annat åldras huvudpersonen Simon och spelas således av dels Jonatan Wächter, dels Bill Skarsgård. (Vi möter också andra i olika åldrar.)

Vem som är vem är viktigt, eftersom så mycket av handlingen kretsar kring identitet: Simon är – utan att länge veta om det – adopterad och av halvjudisk härkomst.

Långt innan hans egna judiska rötter blir uppenbara för Simon möter han och blir god vän med en annan judisk pojke, Isak Lentov (Karl Linnertorp), vars far, Ruben Lentov (utmärkt spelad av Jan Josef Liefers), som är rik bokhandlare, inte utan att detta leder till konflikter bisträcker Simons föräldrar, Karin (Helen Sjöholm) och Erik Larsson (Stefan Gödicke) med det ena och det andra – det här sker under andra världskrigets ransoneringstider, och familjen Larsson, som bor i en av Göteborgs kustutkanter, är inte förmögen.

Trots det senare låter de Simon få gå i läroverk, och inne i stan, där läroverket ligger, möter han också nazister, som inte låg lågt på den tiden. Det av tyskarna ockuperade Norge låg ju heller inte långt från de västsvenska platser, där filmhandlingen utspelar sig. Tiden markeras i filmen också genom radioutsändningar både från krigsutbrottet och andra världskrigets slut.

Jag ska här inte försöka återge hela den intrikata och i tiden långt utdragna handlingen, där Simon relativt sent och på ett för honom chockartat sätt blir varse om sina egna biologiska rötter och sedan, i Berlin, hittar sin döde fars grav och också blir varse vem som är hans farbror. Allt det här kan förresten inte ha varit alldeles lätt att fånga just i en filmstory och sen gestalta som film.

Till det som ändå gör ”Simon och ekarna” till en hyggligt sevärd film hör musiken i den och, ännu mer, de inledande och avslutande scenerna, där gamla ekar, och i en väldig ek ett gömsle i dess krona, erbjuder den ro och den trygghet som världen i övrigt dess värre inte är så rik på.

Dan Laustsens foto hör över huvud taget men särskilt här till det bästa med den här filmen.

Melodikrysset nummer 1 2014

Nytt år och en serie nya melodikryss, och årets allra första var väl en lagom blandning av jätteenkla frågor och knepigheter.

Vad som är knepigt är, som jag brukar skriva, avhängigt av vad man inte brukar lyssna på.

För egen del har jag inget förhållande till ”I Wanna Know What Love Is” och Foreigner, så här fick jag till slut googla, men det jag fick upp stämde med alla bokstäver jag vid det laget hade fått ihop.

Sex Pistols är inget jag har fyllt skivhyllorna med, men jag känner ju till dem, så det var inte våldsamt svårt att landa på att det var Johnny Rotten (John Lydon) vi hörde i ”Anarchy In the UK”.

Tommy Nilsson är uppenbarligen en av Anders Eldemans favoriter, så ofta kan man gissa på honom om man inte känner igen rösten eller låten. Men ”Amelia” har ju spelats en hel del.

Fast för egen del känner jag bättre till Maruschka från Petrograd, kanske för att jag en gång i världen på salig A disc har skrivit mapptext till Björn Arahbs och Monica Nielsens fina skiva med Ture Nerman-material. Fast i dag var det Harry Brandelius som sjöng ”Skeppar Sjöstrands farväl”, som den här sången heter.

Det här med skeppare leder oss tämligen osökt över till ”Till havs”, som vi ju oftast brukar få höra med Jussi Björling.

Den har varit med förr i krysset, så också ”Törnrosa var ett vackert barn” med Rolf Lassgård.

Därmed är vi inne på barnvisor. En av de mest kända är ”Imse Vimse spindel”, där det går ömsom upp och ömsom ner: för spindeln, regnet och solen.

Fantomen var dock i dag inte hämtad från någon serietidning utan från Stora operan: ”Music of the Night” hör hemma i Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”.

Men som oftast innehöll Melodikrysset ganska mycket material från svensktopps- och popvärlden.

Det var för all del Bonnie Tyler som gjorde originalet, ”It’s a Heartache”, men i dag skulle vi kunna den svenska versionen, ”Om du går nu”, en dansbandsfavorit.

Gick gjorde man däremot inte i ”Isabella”. Där förflyttade man sig i stället ”på en bicycle gjord för två”, av Eldeman förenklad till cykel.

Ett ännu mer avancerat fortskaffningsmedel skulle man behöva för att kunna tillmötesgå Ted Gärdestads önskemål, ”Jag vill ha en egen måne”. Det var 1972 som svenska folket grubblade över hur det här skulle gå till – låten låg 14 veckor på Svensktoppen.

Enklare – och vanligare – önskemål framförde Nanne Grönwall i ”Håll om mig”. Den sjöng hon i Melodifestivalen 2005, och själv tyckte jag den var bättre än Martin Stenmarcks ”Las Vegas”, som vann.

Och så går vi då i mål med Kent och ”Ingen kunde röra oss”. Också plattor med Kent finns i mina skivhyllor.

Till slut önskar jag alla mina medkryssare ett gott, ja ett bättre nytt år. Inte minst när det gäller politiken.

Anna Hagberg pekar ut S-kursen

Jag har många gånger prisat Anna Hagbergs kryss. Det senaste jag har löst finns i dagens Aftonbladet (3 januari), och det krävde som vanligt lite tankemöda, vilket jag uppskattar. Hennes kryss kräver inte knappologiska kunskaper – utmaningarna finns i de klurigt formulerade nycklarna.

I dag började krysset längst till vänster och under bilden med nyckeln S-VISIONEN, en nog så svår fråga för många i dagens partiledning.

Svaret är FOLKHEMMET.

Känner partiledningen till det?

Den estniska socialdemokratin växer, även medlemsmässigt

De flesta av de etablerade, i Riksdagen representerade estniska partierna är numerärt ganska små. Så även Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som ju i motsats till systerpartierna i Norden har fått byggas upp från grunden efter kommunismens fall och den återerövrade nationella självständigheten. Den klassmässiga symbiosen mellan parti och fackföreningsrörelse fanns ju heller inte, som i Norden, från starten eller snarare nystarten.

Ännu 2009 hade således SDE fortfarande bara 3.324 medlemmar i hela landet. Som man kan ana av detta, hade partiet följaktligen ingen organisation i många av landets ofta små kommuner, vilket har bidragit till att det särskilt i kommunalvalen vimlar av lokala listor utan anknytning till något av rikspartierna.

2009 fick SDE dock ett tillskott av medlemmar genom att delar av Eestimaa Rahvaliit (Estlands folkunion), bland dem flera ledamöter i Riigikogu (Riksdagen) och partiledningen, gick över till Socialdemokraterna och följdes av flera hundra andra. Därmed blev SDE starkare främst på landsbygden.

2012 fick SDE också ett rejält nytillskott av ryska medlemmar: Vene Erakond Eestis (Ryska partiet i Estland), som hade börjat definiera sig själv som ett socialdemokratiskt parti, beslöt då att gå samman med SDE. Det här innebar också att SDE i ett slag fick ytterligare över ett tusen medlemmar.

Samtidigt fick partiledningen i SDE blodad tand och genomförde ett stort antal länsvisa propaganda- och medlemsvärvarturnéer runt om i landet. Det visade sig då att det, om man alltså ansträngde sig lite, var relativt lätt att få nya medlemmar. För närvarande har SDE således 6.199 medlemmar.

Kanske inte något våldsamt stort medlemstal det heller – men det sannolika är ju att de här nya medlemmarna, förutsatt förstås att de tycker sig ha hamnat rätt och finner att medlemskapet ger dem inflytande, också de lockar vänner och bekanta att bli medlemmar.

Jag är friskare än jag vågade hoppas

Tidigt i morse tog jag bussen in till Uppsala. Det var fortfarande mörkt då, dessutom också regnigt. När jag kom tillbaka till Öregrund, hade det åter hunnit bli mörkt. Mörker, mörker – detta ständiga mörker.

Det främsta skälet till den här utflykten var att jag hade en kallelse till hjärtkliniken på Akademiska för kontroll. Strax före jul hade jag varit där och tagit blodprover för analys. I dag följdes det här av först hjärtkontroll, sen samtal med läkare.

Hon fann mig vara vid god vigör i alla de avseenden kollen omfattade. Vi hade ett vänligt samtal, och sen skrev hon ut recept på dem av mina mediciner som var på väg att ta slut eller där det helt sonika inte fanns mer på receptet att hämta ut.

Jag fick sen också göra test för Waran-doseringen där och behövde den här gången alltså inte gå till vårdcentralen.

Glad i hågen promenerade jag till klassiska konditori Fågelsången vid Svandammen och beställde där en köttbullslandgång plus kaffe till lunch, samtidigt försenad frukost.

Sen tog jag bussen hem till lägenheten på Idrottsgatan för att kolla posten, ta med mig dagens tidningar och inte minst hämta kepsen, som jag hade glömt ta med, när vi åkte ut till Öregrund. Det är ju inte precis väder att gå barhuvad i.

Tillbaka i centrum var jag inne på banken samt på Apoteket för att hämta ut den medicin jag hade slut på.

Inte långt från Apoteket ligger den affär, Rolans, dit Birgitta före nyårshelgen hade gått med mig för att välja ut och köpa en ny ytterrock, en julklapp – det är en generös och omtänksam hustru jag har; god smak har hon också. Till ytterrocken valde vi dessutom en ny halsduk, men också den fick vara kvar i affären eftersom ärmarna i rocken måste kortas lite, innan jag kunde ta den i bruk. Vi är gamla kunder i affären, känner innehavaren och hans dotter sen många års handlande där, och i dag kom han fram och önskade gott nytt år också.

Och sen tog jag alltså bussen ut till Öregrund igen.

Kokade där potatis till middag och serverade till den en av mina estniska julsyltor plus inlagd gurka.

Så en lång mörk dag blev på det hela taget mycket bättre än vad jag hade vågat hoppas.

En klassisk rövarhistoria

Butch Cassidy (det vill säga Robert Leroy Parker, 1866-1908) och Sundance Kid (det vill säga Harry Longabaugh, 1867-1908 – fast det finns uppgifter om att han levde ända till 1939) var mytomspunna rånare av den där typen som även påstods ha hjälpt fattiga.

George Roy Hills (regi) och William Goldmans (manus) film om dem, ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”, 1969, visad i Sverige från samma år som ”Butch Cassidy och Sundance Kid”, betraktas allmänt som en stor film, vilket har med flera faktorer att göra: Huvudrollerna spelas, lysande, av Paul Newman (Butch Cassidy) och Robert Redford (The Sundance Kid). Landskapen, ofta vilda, fångas både realistiskt och fantasieggande i Conrad L Halls foto. Mellan de olika episoderna har man lagt ganska långa vinjettavsnitt som påminner om stumfilmseran, men där hörs också musik signerad Burt Bacharach (”Raindrops Keep Falling On My Head”).

Butch Cassidy och Sundance Kid sysslar med växlande framgång – pengarna tar hur som helst snabbt slut även när de rinner till – med bank- och tågrån. Bland annat rånar de Union Pacifics ”Overland Flyer” i tågets båda riktningar. Allt det här är gjort med gott humör – vid det andra rånet är sprängladdningen för kraftig, så det yr sedlar i luften. Och mitt i alltihopa anländer ytterligare ett kort tågsätt, som skjutsar ett gäng prisjägare, inhyrda av järnvägsbolaget, och de visar sig inte vara några dunungar.

Vi får också se Sundance Kid göra ett överraskande besök hos sin älskarinna, skollärarinnan Etta Place (Katharine Ross). Scenerna där han skjutsar henne på cykel är charmiga och lekfulla – över huvud taget känns allt i den här filmen, även rånen och de dödliga skotten, som en lek med västernschabloner mer än dirty reality.

De båda kumpanerna blir varse att det bland prisjägarna som är efter dem finns legendarer som Joe LeFors och den indianske spåraren ”Lord Baltimore”. De gör sitt bästa för att förvilla och undkomma förföljarna, men Lord Baltimore går inte att lura på villospår. Till slut är de uppträngda på ett högt berg och tvingas att, med livet som insats (den ene av dem kan inte ens simma), hoppa i en strid flod långt nedanför. Men även det här är gjort med ett slags evigt gott humör.

Läget blir ohållbart, och de båda kumpanerna beslutar sig för att fly landet, och för att inte bli upptäckta klär de inte bara upp sig utan tar också med skollärarinnan, inte mot henens vilja – hennes propra klädsel och fagra utseende hjälper till att få dem att se ut som ett anständigt och välbeställt sällskap på resa.

Komiken tar nästan över, när den här ligan anländer till en gudsförgäten håla i Bolivia. Genom sin klädsel, sin hudfärg och sin usla spanska – de får ofta tillgripa parlör – tilldrar sig vår rånarliga maximal uppmärksamhet.

Lika fullt lyckas de genomföra ett antal rån där också. Och sedan gäller det förstås att förflytta sig till en ny ort. De blir beryktade även i Bolivia, nu benämnda Los Bandidos Yanquis.

Någonstans här beslutar sig Etta för att återvända hem, och de skiljs förstås utan att fälla några tårar.

Butch och Sundance gör faktiskt också ett försök att växla in på den smala vägen. De tar jobb som väpnad eskort åt en man som ska frakta en lönekassa genom oländig vildmark. Deras boss blir dock på vägen tillbaka med alla pengarna skjuten av lokala banditer, som också hotar att skjuta de två gringos. De här båda vakterna/tidigare rånarna är emellertid ganska flinka med avtryckarna, så hela banditgänget stryker med, och de återtar inte bara lönekassan utan tar med sig också en laståsna som bärhjälp.

När de så anländer till en liten stad och anförtror sina hästar plus åsnan åt en av ortens killar, ser denne att åsnan är stulen – att stölden begick av de nu döda lokala banditerna vet han ju inte, så han går till polisen. Och denne, en rättskaffens företrädae för ordningsmakten, organiserar inte bara lokalt en jakt på de båda banditerna utan kallar också på militär hjälp.

Till en början klarar Butch Cassidy och Sundance Kid livhanken genom att förflytta sig en i taget under skydd av skottlossning från den andre. Men till slut är de inneslutna och är tvungna att försöka göra en utbrytning.

Vad de inte vet är att militären under tiden har anlänt och omringat deras gömställe. Så när de rusar ut med dragna pistoler är de chanslösa: de träffas av en skur kulor och faller.

Fast vi ser dem egentligen aldrig just dö. Mitt i skottsalvan fryser regissören fotografens bild, ungefär som det sker också i Bo Widerbergs slutscen i ”Elvira Madigan”.

Ett bättre nytt år!

Vid min ålder är förhoppningarna inför ett nytt år inte längre så himlastormande. För egen del är jag nöjd, om jag får leva något år till. Men barnen och barnbarnen önskar jag allt gott.

Jag ser också gärna att det lilla förtroende den sittande regeringen har kvar ytterligare eroderas, för att sedan ända i att den förlorar makten. Jag ser fram mot ett regeringsskifte, men jag skulle ju helst se att socialdemokratin förmådde att formulera ett socialdemokratiskt alternativ i stället för den socialliberalism light som i dag är kännemärket åtminstone för stora delar av partiledningen.

Men att steg för steg byta ut de där socialliberalerna (S) får väl bli nästa projekt.

* * *

Nyårshelgen tillbringar vi Öregrund, där gräsmattorna fortsatt är lika gröna som i höstas, då vi bommade igen huset för ett par månaders vintervila.

I går, på nyårsafton, var det min tur att laga mat, och jag dukade fram en måltid, som har hämtat inspiration från resor i unga år till sydligare nejder.

I början av 1960-talet var jag med på en socialdemokratisk ombudsmannaresa – jag var själv då deltidsarvoderad ombudsman i Studentförbundet – till Israel, och jag hade av min gode vän Hans O Sjösröm tipsats om vänner till honom på en kibbutz i norra delen av landet, som jag kunde besöka och på så sätt också få en iblick i hur kibbutzer fungerade. Jag hade med mig min kompis partiombudsmannen Sören Thunell, och vi stannade också kvar över natten i ett av kibbutzens enkla gästhem. Nästa morgon åt vi frukost i matsalen, och där fick vi något som jag tyckte var gott: skivor av tomater och gul lök, givetvis odlade på kibbutzen.

Vid senare besök i forna Jugoslavien och Grekland fann jag, att det här, tillsammans med bland annat rökt lammkött, kan varieras till olika mycket närande och framför allt goda mål.

Så jag har nu i åratal lagat en plockmåltid, som har sina rötter i östra medelhavsregionen.

Man skär alltså strimlor av kött från en rökt lammfiol, och finns det ingen sådan i affären, kan man – har jag upptäckt – faktiskt också använda sig av rökt kalkonlår.

Till detta serverar jag skivade tomater, skivad gul lök, strimlad isbergssallad, svarta oliver, pepperoni och stänger av fetaost. Det här är i sig så smakrikt, att någon särskild kryddning inte behövs.

Till det här lägger man lämpligen också vitt bröd av baguettetyp.

Rött vin går utmäkt till det här, men vi har generellt – självvalt, av hälsoskäl – övergått till att dricka lättöl eller vatten till maten. I det här fallet är lättöl att föredra.

* * *

Nyårsaftonen i övrigt tillbringade vi till stor del framför TVn.

Vi tycker fortfarande, trots vår egenvalda helnykterhet, att ”Grevinnan och betjänten” närmast är ett måste på nyårsafton.

Bland det vi sedan också såg i TV fanns en långfilm, ”Butch Cassidy och Sundance Kid” – jag ska försöka återkomma till den.

Fast senare, fram mot tolvslaget, bytte vi till radio: hörde diktuppläsningen och lyssnade på domkyrkornas klockor runt om i Sverige – det senare har inget med tro att göra. Radion bjöd också på musik i nyårsnatten.

Redan före tolvslaget fick dock radion konkurrens av ljudet av smällare och raketer, och en lite stund öppnade vi också glasverandans dörr ut mot trädgården och beskådade de färggranna fyrverkerier, som sprakade och förgrenade sig mot natthimlen.

På själva tolvslaget drack vi var sitt glas bubbel, numera alkoholfri Chapel Hill, inköpt av mig på Konsum.

Ett gott, ja ett bättre nytt år önskar jag er alla!