När kriget (nästan) kom till Sverige

Jag känner, främst genom Svenska Dagbladet, till Marianne Fredriksson (1927-2007) som journalist, men hennes böcker har jag inte läst, således inte heller ”Simon och ekarna” (1985).

När jag nu har sett Lisa Ohlins filmatisering från 2011 av den här romanen, kan jag inte jämföra med originalhistorien, vilket kan vara både på gott och ont. Å ena sidan läser jag inte in saker i filmstoryn vilka inte finns i filmhandlingen. Å andra sidan finner jag ibland filmhandlingen, med dess kliv i tiden, en smula svår att följa – bland annat åldras huvudpersonen Simon och spelas således av dels Jonatan Wächter, dels Bill Skarsgård. (Vi möter också andra i olika åldrar.)

Vem som är vem är viktigt, eftersom så mycket av handlingen kretsar kring identitet: Simon är – utan att länge veta om det – adopterad och av halvjudisk härkomst.

Långt innan hans egna judiska rötter blir uppenbara för Simon möter han och blir god vän med en annan judisk pojke, Isak Lentov (Karl Linnertorp), vars far, Ruben Lentov (utmärkt spelad av Jan Josef Liefers), som är rik bokhandlare, inte utan att detta leder till konflikter bisträcker Simons föräldrar, Karin (Helen Sjöholm) och Erik Larsson (Stefan Gödicke) med det ena och det andra – det här sker under andra världskrigets ransoneringstider, och familjen Larsson, som bor i en av Göteborgs kustutkanter, är inte förmögen.

Trots det senare låter de Simon få gå i läroverk, och inne i stan, där läroverket ligger, möter han också nazister, som inte låg lågt på den tiden. Det av tyskarna ockuperade Norge låg ju heller inte långt från de västsvenska platser, där filmhandlingen utspelar sig. Tiden markeras i filmen också genom radioutsändningar både från krigsutbrottet och andra världskrigets slut.

Jag ska här inte försöka återge hela den intrikata och i tiden långt utdragna handlingen, där Simon relativt sent och på ett för honom chockartat sätt blir varse om sina egna biologiska rötter och sedan, i Berlin, hittar sin döde fars grav och också blir varse vem som är hans farbror. Allt det här kan förresten inte ha varit alldeles lätt att fånga just i en filmstory och sen gestalta som film.

Till det som ändå gör ”Simon och ekarna” till en hyggligt sevärd film hör musiken i den och, ännu mer, de inledande och avslutande scenerna, där gamla ekar, och i en väldig ek ett gömsle i dess krona, erbjuder den ro och den trygghet som världen i övrigt dess värre inte är så rik på.

Dan Laustsens foto hör över huvud taget men särskilt här till det bästa med den här filmen.