En klassisk rövarhistoria

1 januari 2014 21:05 | Film | Kommentering avstängd

Butch Cassidy (det vill säga Robert Leroy Parker, 1866-1908) och Sundance Kid (det vill säga Harry Longabaugh, 1867-1908 – fast det finns uppgifter om att han levde ända till 1939) var mytomspunna rånare av den där typen som även påstods ha hjälpt fattiga.

George Roy Hills (regi) och William Goldmans (manus) film om dem, ”Butch Cassidy and the Sundance Kid”, 1969, visad i Sverige från samma år som ”Butch Cassidy och Sundance Kid”, betraktas allmänt som en stor film, vilket har med flera faktorer att göra: Huvudrollerna spelas, lysande, av Paul Newman (Butch Cassidy) och Robert Redford (The Sundance Kid). Landskapen, ofta vilda, fångas både realistiskt och fantasieggande i Conrad L Halls foto. Mellan de olika episoderna har man lagt ganska långa vinjettavsnitt som påminner om stumfilmseran, men där hörs också musik signerad Burt Bacharach (”Raindrops Keep Falling On My Head”).

Butch Cassidy och Sundance Kid sysslar med växlande framgång – pengarna tar hur som helst snabbt slut även när de rinner till – med bank- och tågrån. Bland annat rånar de Union Pacifics ”Overland Flyer” i tågets båda riktningar. Allt det här är gjort med gott humör – vid det andra rånet är sprängladdningen för kraftig, så det yr sedlar i luften. Och mitt i alltihopa anländer ytterligare ett kort tågsätt, som skjutsar ett gäng prisjägare, inhyrda av järnvägsbolaget, och de visar sig inte vara några dunungar.

Vi får också se Sundance Kid göra ett överraskande besök hos sin älskarinna, skollärarinnan Etta Place (Katharine Ross). Scenerna där han skjutsar henne på cykel är charmiga och lekfulla – över huvud taget känns allt i den här filmen, även rånen och de dödliga skotten, som en lek med västernschabloner mer än dirty reality.

De båda kumpanerna blir varse att det bland prisjägarna som är efter dem finns legendarer som Joe LeFors och den indianske spåraren ”Lord Baltimore”. De gör sitt bästa för att förvilla och undkomma förföljarna, men Lord Baltimore går inte att lura på villospår. Till slut är de uppträngda på ett högt berg och tvingas att, med livet som insats (den ene av dem kan inte ens simma), hoppa i en strid flod långt nedanför. Men även det här är gjort med ett slags evigt gott humör.

Läget blir ohållbart, och de båda kumpanerna beslutar sig för att fly landet, och för att inte bli upptäckta klär de inte bara upp sig utan tar också med skollärarinnan, inte mot henens vilja – hennes propra klädsel och fagra utseende hjälper till att få dem att se ut som ett anständigt och välbeställt sällskap på resa.

Komiken tar nästan över, när den här ligan anländer till en gudsförgäten håla i Bolivia. Genom sin klädsel, sin hudfärg och sin usla spanska – de får ofta tillgripa parlör – tilldrar sig vår rånarliga maximal uppmärksamhet.

Lika fullt lyckas de genomföra ett antal rån där också. Och sedan gäller det förstås att förflytta sig till en ny ort. De blir beryktade även i Bolivia, nu benämnda Los Bandidos Yanquis.

Någonstans här beslutar sig Etta för att återvända hem, och de skiljs förstås utan att fälla några tårar.

Butch och Sundance gör faktiskt också ett försök att växla in på den smala vägen. De tar jobb som väpnad eskort åt en man som ska frakta en lönekassa genom oländig vildmark. Deras boss blir dock på vägen tillbaka med alla pengarna skjuten av lokala banditer, som också hotar att skjuta de två gringos. De här båda vakterna/tidigare rånarna är emellertid ganska flinka med avtryckarna, så hela banditgänget stryker med, och de återtar inte bara lönekassan utan tar med sig också en laståsna som bärhjälp.

När de så anländer till en liten stad och anförtror sina hästar plus åsnan åt en av ortens killar, ser denne att åsnan är stulen – att stölden begick av de nu döda lokala banditerna vet han ju inte, så han går till polisen. Och denne, en rättskaffens företrädae för ordningsmakten, organiserar inte bara lokalt en jakt på de båda banditerna utan kallar också på militär hjälp.

Till en början klarar Butch Cassidy och Sundance Kid livhanken genom att förflytta sig en i taget under skydd av skottlossning från den andre. Men till slut är de inneslutna och är tvungna att försöka göra en utbrytning.

Vad de inte vet är att militären under tiden har anlänt och omringat deras gömställe. Så när de rusar ut med dragna pistoler är de chanslösa: de träffas av en skur kulor och faller.

Fast vi ser dem egentligen aldrig just dö. Mitt i skottsalvan fryser regissören fotografens bild, ungefär som det sker också i Bo Widerbergs slutscen i ”Elvira Madigan”.