Palmepriset till Rosa Taikon, en viktig markering också med anledning av romernas allt mer utsatta situation

I fredags var jag och Birgitta i Riksdagen för att närvara vid utdelningen av 2013 års Olof Palme-pris. Det har genom åren tilldelats en rad internationellt bemärkta personer, men i år gick priset till en svensk, Rosa Taikon. Svensk, ja – men också rom, därmed en företrädare för en folkgrupp som nu åter utsätts för en tilltagande diskriminering. Jag behöver där inte nöja mig med att hänvisa till vad romer i länder som Rumänien och Ungern utsätts för – en del av dem drivs hit för att tigga ihop pengar till familjens överlevnad och lever här, även vintertid, under omständigheter som vi har fått ta del av i TV. Polisen i Skåne har fört särskilt register över romer, så väl åldringar som små barn, alla tydligen – oberoende av faktiskt leverne – misstänkta för att vara åtminstone presumtiva brottslingar.

Rosa Taikon, själv en mycket skicklig skilversmed – jag och Birgitta var i november 2011 på vernissagen till hennes utställning på Nordiska museet – tilldelades 2013 års Olof Palme-pris ”för sin livslånga kamp för mänskliga rättigheter”, och hon skrädde inte orden i fråga om det jag skriver om ovan, när Pierre Schori hade läst upp motiveringen och hon ur Lisbet Palmes hand tillsammans med ytterligare personligt understrykande av motiveringen mottog priset, 75.000 USD.

Rosa uppehöll sig i sitt tacktal främst vid romernas åter igen allt mer utsatta läge men framhöll också, att hon såg priset inte som något som gavs bara till henne själv utan också till hennes nu avlidna syster, Katarina Taikon. Jag har skrivit om mina publiceringar av texter av Katarina, till exempel om Katizi, i samband med att jag skrev om Rosas utställning på Nordiska museet – se vidare ovan under Kulturspegeln, Konst & museum.

Och liksom vid den vernissagen medverkade vid prisutdelningen i Riksdagen Hans Caldaras och medmusiker.

Efter prisceremonin fick vi tillfälle att hälsa på både Rosa Taikon och Lisbet Palme, även paret Palmes söner Mårten och Joakim som vi känner sen gammalt. Och på vägen ut hade vi en pratstund med bland andra Stefan Löfven.

Under mottagningen efteråt återsåg jag många gamla vänner, bland annat arbetskamrater från min tid på den socialdemokratiska partiexpeditionen.

* * *

Palme-priset har genom åren tilldelats bland andra Cyril Ramaphosa, Václav Havel, Hannan Ashrawi, Anna Politskovskaja, Aung San Suu Kyi och Kofi Annan.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Maria Lang-deckare, filmad enligt löpande band-principen

Ett antal gamla Maria Lang-deckare har återutgivits, och samtidigt har fem av hennes böcker filmatiserats. Eftersom de ledande karaktärerna återkommer, spelas de av samma skådespelare: Berättarperspektivet är i böckerna så väl som filmerna Pucks (Tuva Novotny), i det här aktuella fallet svårt förkyld, vilket markeras med halsduk. Bekant med trakten – bergslagsbygd, närmare bestämt Rödbergshyttan – är hennes man, Einar Bure (Linus Wahlgren), men den riktigt centrala rollen intas i den här historien av deras vän, Christer Wijk (Ola Rapace), anställd på Riksmordkommissionen i Stockholm. Det som har fört den senare till den här miljön är Gabriella Malmer (Lisa Henni): komissarie Wijk har blivit kär och ämnar ingå förlovning med föremålet för sin kärlek.

Ett mord äger rum i familjekretsen i den här bruksherrgården, och ett gammalt uppdagas. När det gäller huvudintrigen ber jag att få hänvisa läsarna till min recension av den underliggande boken av Maria Lang (Dagmar Lange). Du hittar texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Filmatiseringen följer, åtminstone i grova drag, handlingen i boken, även om den senare är mycket mer detaljerad och sålunda mer begriplig.

Några rutinerade skådespelare gör ett par av rollerna: Anita Wall spelar faster Fanny, disponent Fredrik Malmers (Måns Westfelt) syster, och Anders Ekborg gör rollen som Jan-Axel – någon Jan-Axel finns inte i Langs original. Nämnas bör också Andreas Nilsson som Otto.

Regissören, Daniel Di Grado, har i en del avseenden gjort ett hyggligt jobb, men eftersom jag, trots att jag såg filmen först, fick lov att läsa bokförlagan innan alla bitarna föll på plats, har nog också den här filmdelen sina brister.

Kyssar som ändar med döden

Maria Lang – Dagmar Lange – har som metod att presentera sitt persongalleri genom att minutiöst beskriva de agerandes klädsel. Huruvida alla dessa klädesplagg kom från tidens modemagasin eller speglade ett genuint intresse hos henne själv, vet jag inte.

I hennes deckare från 1953, ”Rosor, kyssar och döden” (återutgiven av Norstedts 2013), är miljön, herrgården Rödbergshyttan i Bergslagen, dessutom inbäddad i rosor. Oftast namnges rosorna inte, men på ett ställe nämns tre tehybrider vid namn: den gula President Herbert Hoover, den vita Charles Mallerin och den vita Virgo. Jag vet ju inte om de här rosorna är tillräckligt härdiga för bergslagsklimatet, men åtminstone två av dem var vid tiden för bokens publicering så pass nya att de omöjligt, som antyds på ett annat ställe i boken, kan vara bevarade delar av en gammal trädgård.

Inte för att det här spelar någon större roll, men det här stärker min läsarkänsla av att de här rosorna liksom de många namngivna klädesplaggen med sina snitt och olika färger utgör rekvisita i den teater Lan/Lange förevisar.

Däremot lyckas hon nästan aldrig individualisera sina rollfigurer genom att låta dem tala ett individuellt färgat, karaktäristiskt språk. Men i den här boken finns faktiskt en udda gubbe, Udda-Kalle, som talar bergslagsmål.

Fast nu har jag onödig länge varit bara kritisk – den här boken har faktiskt goda deckarsidor också.

Till Langs/Langes talanger hör att skapa läslockande inledningar. I den här boken får Puck och Einar Bure en inbjudan till ett förlovningskalas, och inte nog med det: Den som, till deras stora överraskning, tänker förlova sig är deras gode vän, kriminalkommissarie Christer Wijk. Och eftersom den han ska förlova sig med, Gabriella Malmer, har sitt hem, herrgården Rödbergshyttan, inte så långt från den bilväg de ändå ska ta, svänger de in i förväg för att hälsa på.

I den här miljön råkar de snart ut för mystiska händelser: gamle disponenten, Fredrik Malmer, ändrar plötsligt sitt testamente, med Christer och Puck som inkallade vittnen, och sedan på natten hör Puck egendomliga ljud och hittar disponent Malmer död och husföreståndarinnan som vakade vid bädden nedsövd, drogad.

Sedan visar det sig att det här stället ruvar på fler mysterier och hemligheter. Vad hände egentligen med den sköna Udda-Gertrud, som försvann? Fyndet av hennes lik, som har legat nedgrävt i ett par årtionden i en jordkällare, bidrar till att kasta ljus över mörka händelser, både nu och i det förflutna.

På klassiskt pusseldeckarvis avslöjar också Christer Wijk mördaren och ställer, först efter att ha gjort en kringgående rörelse, bland annat ha slagit upp sin förlovning, den som är skyldig inför entydigt utpekande bevis. Det här leder också till att mördaren tar sitt eget liv.

Man får väl lov att säga att upplösningen tog överraskande lång tid. Det fanns ju ändå en hint i form av ett markant minskat belopp i gamle disponentens ändrade testamente.

Fremskrittspartiet går tillbaka, och Sosialistisk Venstre ligger på spärrgränsen

Ytterligare en opinionsmätning, den här gången gjord av Opinion för Avisenes Nyhetsbyrå, bekräftar – utan att siffrorna är identiska – den nedgång för Fremskrittspartiet jag noterade i samband med en annan mätning.

I den aktuella mätningen får FrP 13,4 procent, vilket är en tillbakagång med 1,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. I valet i höstas fick partiet 16,3 procent.

Också enligt den här mätningen går det uppåt, med 0,9 procentenheter, för Høyre, som nu stöds av 28,8 procent.

Av den nya borgerliga koalitionsregeringens båda samarbetspartier i Stortinget klarar sig i den här undersökningen liberala Venstre bäst: ökar med blygsamma 0,1 procentenheter till 5,5 procent.

Kristelig Folkeparti backar med 1 procentenhet och landar på 4,8 procent.

Det tredje mittenpartiet, Senterpartiet, som ju var en del av den förra, röd-gröna regeringskoalitionen, backar också enligt den här undersökningen (- 0,4) och stöds nu av 4,5 procent.

Sosialistisk Venstre, också det en del av förra regeringen, ligger darrigt till, precis på spärrgränsen, med 4 procent, men det är ändå en uppgång med 0,5 procentenheter sen förra mätningen.

Det ledande partiet i den förra regeringen, Arbeiderpartiet, stärker sin ställning med 1,1 procentenheter och är med 33,8 procent landets största parti.

Det lilla yttervänsterpartiet Rødt ökar med 0,1 procentenheter till 0,9 procent.

Och Miljøpartiet De Grønne, som i det norska fallet vägrar välja sida, är nu, med 3,9 procent (+ 0,8), snubblande nära spärrgränsen.

Pressgroda

hittad via Journalisten nummer 1 2014:

”En halv älg har ledningen på jaktgården beslutat att skänka. Plus kött från minst ett 20-tal av funktionärerna!”

Mitt i Bromma

Kan socialdemokratin växa sig stark också i Ryssland?

Eftersom jag på 1950-talet gick i först realskola, sedan latingymnasium, behärskar jag inte bara engelska utan har också i ett antal år pluggat tyska och franska (och alltså latin).

Jag fick i studenten A i svenska, men eftersom jag bland annat har läst nordiska språk, har jag inte bara lärt mig lite fornisländska utan också till exempel läst ett urval skönlitterära böcker i norskt respektive danskt original.

Det här hade jag sedan stor nytta av när jag under ett antal år var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Jag höll mig à jour med vad som hände i politik och samhälle i grannländerna genom besök, inte bara i samband med partikongresser, men också genom att prenumerera på de ledande tidningarna i grannländerna, dock inte i Lettland och Litauen, eftersom jag inte kan lettiska och litauiska.

Men estniska, som är mitt barndomsspråk, kan jag läsa, och när det gäller Finland är jag, tack vare att estniska och finska är besläktade, inte uteslutande hänvisad till svenskspråkiga media.

Ofta önskar jag, att jag också behärskade ryska – trots det ryska imperiets väldighet och närhet är nyhetsrapporteringen därifrån, liksom nu från Ukraina, starkt begränsad här i landet: Det som sker bortanför akuta kriser får vi veta väldigt lite om i svenska media.

Estniska media, som jag följer på nätet, är lite bättre, detta eftersom Ryssland finns som en (ibland hotfull) mäktig granne vid östgränsen, kanske också för att landet efter den återerövrade självständigheten har fått en ny, stor rysk minoritet.

På de estniska socialdemokraternas (Sotsiaaldemokraatlik Erakonds) hemsida läser jag ett pressmeddelande om att Ivari Padar deltar i de ryska socialdemokraternas sammanslagningskongress.

Av texten framgår att vid den här kongressen, som äger rum i Moskva den 25 januari, kommer två partier att slås samman. Dels Rysslands socialdemokratiska parti. Dels något som kallas De grönas allians – Folkpartiet, på ryska, som jag inte behärskar, Альянс зелёных – Народная партия.

Jag läser mig också till att ledarna i dessa båda partier heter Gennadi Gudkov respektive Gleb Felisov, men i övrigt vet jag ingenting om de här sammangående partierna och deras eventuella möjligheter att göra sig gällande.

Men uppenbarligen anser de ganska framgångsrika estniska socialdemokraterna, att sammanslagningskongressen är så pass intressant, att man skickar dit Padar, partiledare för estniska SDE 2003-2009 och estnisk EU-parlamentariker från 2009.

Poängen med ”Barna Hedenhös” är vitsandet, inte det historiskt och moraliskt korrekta

Jag såg inte ”Barna Hedenhös” som julkalender (2013), men så vitt jag förstår blev den en succé bland tittare i de åldrar den var avsedd för.

I spåren av den här uppmärksamheten prånglade också Bonnier Carlsen ut en ny upplaga av Bertil Almqvists ”Den stora boken om Barna Hedenhös”, en samlingsvolym som ursprungligen utgavs 1991. Men de fem Hedenhös-böcker som ingår i den här samlingsvolymen är förstås mycket äldre än så, utgivna åren kring 1950 – en eftersläntrare är från slutet av femtitalet.

Den här nyutgivningen utlöste en ganska fånig debatt bland annat om det (in)korrekta i att indianerna i ”Barna Hedenhös upptäcker Amerika” (1950) benämns ”rödskinn”. Själva färgen är i den här historien svår att retuschera bort, eftersom poängen i en viktig del av handlingen är att bufflarna à la tjurar som jagar toreadorer reagerar ilsket på allt som är rött.

Varken med den här hedenhösvolymen eller någon av de andra är dessutom poängen, att berätta en historiskt korrekt eller i något annat avseende sann historia – betänk till exempel att familjen Hedenhös tar sig hem i världens första ur-an-drivna flygplan.

Poängerna i hedenhösböckerna är över huvud taget göteborgsvitsiga – ”Barna Hedenhös åker bananbåt till Kanarieöarna” (1953) inleds till och med bland Ur-Kållarna i Kålleborg.

Redan här känns greppen ganska utnötta, och ännu värre blir det sen i ”Barna Hedenhös reser till Paris” (1957) – dess modeassociationer tror jag inte ens dagens barn förstår.

Men den allra första boken, ”Barna Hedenhös” (1948), är faktiskt väldigt fyndig, och också ”Barna Hedenhös reser till Egypten” (1949) är läsvärd.

Men märk alltså att inte heller de gör anspråk på att vara några läroböcker i historia.

Tolv års vidrigt slaveri

Historien i filmen ”12 Years a Slave” är baserad på den självbiografi Solomon Northup 1853 publicerade: Om hur han, en fri man – snickare och violinist – i New York, vid ett besök i Washington 1841 drogades, kidnappades och sen fängslad i kedjor fraktades ner till New Orleans för att säljas som slav.

Om detta och om vad som sedan hände under de tolv år Solomon Northup fick leva som slav har Steve McQueen (regi) och John Ridley (manus) gjort en imponerande bra film.

Northup, en fri man som dittills hade levt ett materiellt hyggligt liv tillsammans med fru och två barn, ställdes efter ankomsten till New Orleans ut på en slavmarknad och såldes. Redan under frakten ner till Södern har han lärt sig de regler som nu gäller: Håller man inte käften, blir man brutalt misshandlad.

Och redan i själva starten till sitt nya liv som slav kan han också konstatera, att människor med hans hudfärg i den här miljön inte har några som helst rättigheter. Man till och med straffas om man, som en kvinnlig medslav, gråter ut sin förtvivlan över att i samband med försäljningen på slavmarknaden bli skild från sina två barn.

Som slav förlorar han sin gamla identitet och även sitt namn – nu får han heta ”Platt”.

Det hjälper inte att Northup/Platt (Chiwetel Ejiofor) visar talanger man i Södern inte tilltror afrikaner, här sedda som ett slags talande apor. Fast när han kommer på en smartare väg, en vattenväg, för det fällda timret, belönas han faktiskt av sin herre och ägare William Ford (Benedict Cumberbatch) med en fiol – han får på så sätt möjligheter att på fester/danser upprätthålla sin speltalang.

Men i hans närhet och som hans överordnade finns en rasistisk förman, John Tibeats (Paul Dano), som provocerar fram ett slagsmål som ändar i att Northup/Platt är ytterst nära att dö under en lynchning – det här skildras i en långt utdragen och vidrig filmsekvens.

Northup/Platt klarar med nöd och näppe livhanken, men Ford säljer honom – närmast för att rädda honom från nya lynchningsförsök – vidare till Edwin Epps (Michael Fassbinder), en alkoholiserad, grym och nyckfull slavägare med bomullsplantage. Bland annat mäter han varje dag vad slavarna har fått ihop ute på bomullsfälten, och de som hamnar under den norm han har satt upp straffas. En kvinnlig slav, Patsey (Lupita Nyong’o), som är särskilt duktig på att plocka bomull, belönas för detta genom att upprepade gånger våldtas av Epps – vilket förstås leder till att hon hamnar i onåd hos Epps’ fru (Sarah Paulson), lika obarmhärtig som gudfruktig.

När Epps råkar ut för missväxt förknippar han detta med de senast inköpta slavarna och hyr tillfälligt ut dem till en granne.

Northup/Platt har, när han återvänder till Epps, lyckats lägga undan lite pengar, som han erbjuder en vit man, Armsby (Garret Dillahunt), tidigare bas, som verkar hygglig och redbar, för att vidarebefordra ett brev till familj och vänner uppe i norr om vad som har hänt honom, till lika en bön om hjälp. Men Armsby bedrar och sviker honom.

Epps’ spritmissbruk blir bara värre och värre, och han fortsätter också att sexuellt utnyttja Patsey. När Patsey vid ett tillfälle har försvunnit – för att köpa en bit tvål, visar det sig – tvingar Epps Northup/Platt att piska henne. När denne efter ett tag inte klarar att slå mer, tar Epps själv över den blodiga misshandeln av den afrikanska kvinna han själv regelbundet sexuellt utnyttjar.

Under byggnadsarbete tillsammans med en vit kanadensare, Samuel Bass (Brad Pitt), kommer Northup/Platt äntligen på talefot med en vit man som inte ser honom som en nära släkting till en apa. Han berättar för Platt om sin bakgrund och om kidnappningen. Northup/Platt ber Bass hjälpa honom att vidarebefordra ett brev upp till norr, och trots att denne inser vilken fara det här utgör för honom själv villfar han i smyg Northups/Platts begäran.

Och så kallas Northup/Platt till slut en dag upp till förhör hos den lokale sheriffen – och som tur är har denne i sitt sällskap en man som han känner sen gammalt, en affärsägare från Saratoga.

När nu denne kan vittna om att Northup är en fri man, släpps han – trots Epps’ protester – fri och kan återvända till familjen i Washington.

Återseendet med hustrun, nu en betydligt äldre kvinna, och barnen – dottern är vid det här laget gift och han får för första gången se sitt barnbarn – skildras kort och emotionellt återhållet, men det här slutet på en med tanke på innehållet förbluffande stramt berättad historia framkallar nog till slut ändå en och annan tår.

Filmen fick också en applåd i slutet av den visning jag bevistade.

Min enda anmärkning mot den här filmen gäller dess titel här i Sverige: Varför kunde den här filmen inte få ett svenskt namn? Det här är en principsak; jag har inga problem med att förstå engelska.

Askungen, på ytterligare ett sätt

Som författare till ”Askungen” (svensk översättning Susanna Hellsing, Rabén & Sjögren, 2013) anges Charles Perrault, och säkert har man i det här fallet också utgått från – men bearbetat – den text, ”Cendrillon”, Perrault (1628-1703) publicerade i sin berömda sagosamling ”Histoires ou contes du temps passé, avec des moralités: Contes de ma mère l’Oye” (1697), på svenska förkortat till ”Gåsmors sagor”. Fast Perrault skrev faktiskt för vuxna, och nästan alla de textvarianter vi läste som barn, så även den här, ursprungligen publicerad i Frankrike 2009, är förenklade textbearbetningar av ursprungstexten.

Nu finns det egentligen inget man kan spika som ursprungstext. Perrault återgav en folklig sagoberättelse som har funnits på många språk och i många länder, också i mycket olika tidsepoker. Askungesagan finns också i en tyskspråkig variant hos bröderna Grimm och i gamla nordiska folksagevarianter – fast där har hon bytt kön och heter Askeladden, Askepjäsken, Askefisen eller Askepåten. Motivet i askungesagan återfinns i en grekisk-egyptisk berättelse från första århundradet efter Kristus och i en kinesisk saga från 800-talet.

En faktiskt mycket skickligt gjord variant är Walt Disneys tecknade film ”Cinderella” från 1950, ur vilken vi varje julafton får se ett avsnitt i TV.

I den bilderbok jag här talar om har illustrationerna gjorts av Charlotte Gastaut. De avviker så kraftigt från den disneyversion vi alla har på näthinnan, att ”Askungen” här nästan känns som en annan saga. (Men läser man texten känns historien, även om inte heller den är identisk med den Disney berättar, ändå bekant.)

Charlotte Gastauts bildversion känns annorlunda också av ett annat skäl: Här knyter illustrationerna med sina detaljer i guld an till den orientaliska tradition vi känner bland annat genom utgåvor av sagosamlingen ”Tusen och en natt”.

Hennes illustrationer gör att ”Askungen” blir inte bara en saga att läsa eller berätta utan också konst att vidga barnets öga med.