Kyssar som ändar med döden
24 januari 2014 7:10 | Deckare | 2 kommentarerMaria Lang – Dagmar Lange – har som metod att presentera sitt persongalleri genom att minutiöst beskriva de agerandes klädsel. Huruvida alla dessa klädesplagg kom från tidens modemagasin eller speglade ett genuint intresse hos henne själv, vet jag inte.
I hennes deckare från 1953, ”Rosor, kyssar och döden” (återutgiven av Norstedts 2013), är miljön, herrgården Rödbergshyttan i Bergslagen, dessutom inbäddad i rosor. Oftast namnges rosorna inte, men på ett ställe nämns tre tehybrider vid namn: den gula President Herbert Hoover, den vita Charles Mallerin och den vita Virgo. Jag vet ju inte om de här rosorna är tillräckligt härdiga för bergslagsklimatet, men åtminstone två av dem var vid tiden för bokens publicering så pass nya att de omöjligt, som antyds på ett annat ställe i boken, kan vara bevarade delar av en gammal trädgård.
Inte för att det här spelar någon större roll, men det här stärker min läsarkänsla av att de här rosorna liksom de många namngivna klädesplaggen med sina snitt och olika färger utgör rekvisita i den teater Lan/Lange förevisar.
Däremot lyckas hon nästan aldrig individualisera sina rollfigurer genom att låta dem tala ett individuellt färgat, karaktäristiskt språk. Men i den här boken finns faktiskt en udda gubbe, Udda-Kalle, som talar bergslagsmål.
Fast nu har jag onödig länge varit bara kritisk – den här boken har faktiskt goda deckarsidor också.
Till Langs/Langes talanger hör att skapa läslockande inledningar. I den här boken får Puck och Einar Bure en inbjudan till ett förlovningskalas, och inte nog med det: Den som, till deras stora överraskning, tänker förlova sig är deras gode vän, kriminalkommissarie Christer Wijk. Och eftersom den han ska förlova sig med, Gabriella Malmer, har sitt hem, herrgården Rödbergshyttan, inte så långt från den bilväg de ändå ska ta, svänger de in i förväg för att hälsa på.
I den här miljön råkar de snart ut för mystiska händelser: gamle disponenten, Fredrik Malmer, ändrar plötsligt sitt testamente, med Christer och Puck som inkallade vittnen, och sedan på natten hör Puck egendomliga ljud och hittar disponent Malmer död och husföreståndarinnan som vakade vid bädden nedsövd, drogad.
Sedan visar det sig att det här stället ruvar på fler mysterier och hemligheter. Vad hände egentligen med den sköna Udda-Gertrud, som försvann? Fyndet av hennes lik, som har legat nedgrävt i ett par årtionden i en jordkällare, bidrar till att kasta ljus över mörka händelser, både nu och i det förflutna.
På klassiskt pusseldeckarvis avslöjar också Christer Wijk mördaren och ställer, först efter att ha gjort en kringgående rörelse, bland annat ha slagit upp sin förlovning, den som är skyldig inför entydigt utpekande bevis. Det här leder också till att mördaren tar sitt eget liv.
Man får väl lov att säga att upplösningen tog överraskande lång tid. Det fanns ju ändå en hint i form av ett markant minskat belopp i gamle disponentens ändrade testamente.
2 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Tere jälle, EK!
Nu blev jag på kommenterarhumör, må du tro! ”Rosor, kyssar och döden” var den första Maria Lang-bok jag läste. Jag hittade den i mina föräldrars hylla när jag var tio eller elva år, alltså nån gång i 80-talets början. Jag gillade boken ofantligt, den stämningsfulla herrgårdsmiljön och alla skräckromantiska inslag – spökhistorier, källare, gruvhål och nergrävda skelett. I gengäld begrep jag nog inte mycket av de passioner och potensproblem som var så viktiga för handlingen. Men det kvittade …
Under de följande åren läste jag en hel del av Maria Langs produktion, lade så småningom märke till hur böckerna under hennes senare år obevekligt sjönk i kvalitet, och övergick efterhand till Stieg Trenter och Sjöwall-Wahlöö och anglosaxiska deckare, helst då på originalspråket.
Maria Lang är i mitt tycke en fascinerande skribent på många vis. Hon var en av den svenska pusseldeckarens skapare, hon var under 50- och 60-talen en av landets mest lästa författare och en kändis av rang, hon fick genomgående dåliga omdömen av kritikerna, och hon tycks ha glömts bort mycket snabbt efter sin död 1990.
Men trots att kritiken i många fall var och är helt befogad, förtjänar hon också en del beröm. Hon var den förste ”riktige” deckarförfattare jag läste, den som lotsade in mig i detektivromanens värld. Än idag fungerar hennes böcker ypperligt som underhållning och nostalgitrippar, något som den allmänna retro- och vintagevurmen bidragit till. Nu verkar det som om även kritikerna blivit vänligare stämda – de konstaterar att 60 år gamla böcker inte ska läsas med dagens kritiska blick.
Jag har skrivit lite om Maria Lang i den här tråden på Flashback, och länkat till en rad läsvärda artiklar.
https://www.flashback.org/t2104342
(Förlåt att jag använder pseudonym den här gången!)
Comment by Ördög — 2014 01 24 12:03 #
Till Ördög (som jag vet vem det är): Tack för en lång och genomtänkt kommentar och också för länken.
Comment by Enn Kokk — 2014 01 24 12:16 #