Nu är djävulen lös på Dramatens stora scen

Michail Bulgakov (1891-1940) var en av Sovjetunionens främsta författare, till att börja med också uppburen av dess kommunistiska toppskikt – Stalin själv lär ha sett ”Familjen Turbins dagar”, dramatiseringen av Bulgakovs tidiga roman ”Det vita gardet”, inte mindre än 13 gånger.

Men det var inte lätt att behaga dem som enväldigt styrde i landet. Den roman som är Bulgakovs främsta, ”Mästaren och Margarita”, över huvud taget en av de stora prosaverken i världslitteraturen, gavs aldrig ut under hans livstid. Bulgakov arbetade med den 1928 fram till sin död 1940 – hann både bränna och skriva till delar – men den publicerades, som följetong, först 1966-1967 och gavs ut som samlad volym 1967. Och inte förrän 1973 gavs den ut ocensurerad på ryska.

Redan 1971 kom dock Lars Erik Blomqvists översättning till svenska ut, i originalpocket på AWE Gebers – senare har den återutgetts av Norstedts, i vilket detta förlag har inlemmats. Jag läste den svenska översättningen tidigt och entusiastiskt. (Någon snodde för övrigt mitt ursprungliga exemplar, men jag har senare köpt ”Mästaren och Margarita” i ny pocketutgåva.)

”Mästaren och Margarita” har också satts upp, bearbetad till teaterpjäs, på oräkneliga teatrar runt om i världen.

I det fallet finns ingen kanoniserad teaterversion. När nu Dramaten har satt upp den på Stora scenen (premiär 16 januari 2014), har dramatiseringen gjorts av Niklas Rådström. För regin står Stefan Metz och för scenografin – vi rör oss, med en smula varierat fokus, i samma scenrum – Alex Taragüel Rubio.

Jag hade problem med den här föreställningen, delvis av banala skäl: De biljetter vi lyckades få gällde platser i första radens fond, varifrån det faktiskt – inte bara för min hustru, som har hörsnäckor – under långa perioder var svårt att höra alla replikerna. Dessutom hade vi framför oss personer – inget ont om dem! – som skymde sikten för oss, så att vi hela tiden måste försöka luta oss åt vänster eller höger för att se vad som hände på scenen. Det här kunde inte vår flera årtionden gamla läsning av romanen kompensera.

Dessutom spelade flera av skådepelarna flera olika roller i den här dramatiseringen.

Inte heller begrep jag riktigt vitsen med att låta Mästaren/Jesjua spelas av en kvinna, vilket inte är någon anmärkning mot Elin Klingas sätt att spela – men den här lesbiskt anstrukna vinklingen finns knappast hos Bulgakov. Det fanns heller inga problem med Hans Klingas sätt att spela satansgestalten Woland, Jennie Silfverhjelms tolkning av rollen som Margarita eller Johan Holmbergs scenframställning av Korovjev.

Handlingen, sådan vi ser den på scenen, blir likväl svårtolkad. Kanske är det djävulen som har haft en hand med i spelet och styrt uppsättningen på Dramaten.