Döden, döden, döden

Till slut kommer döden, obönhörligen. Här om dagen skrev jag om Pete Seeger, som döden faktiskt till slut hann i kapp, fast först när han hade uppnått 94 års ålder.

Före jul dog en av de personer som jag förknippar med det jag, i egentlig mening, förknippar med begreppet arbetarrörelse. Aldes Andersson hann bli 89 år.

Birgitta och jag lärde känna honom när han i våra unga år var ombudsman i det socialdemokratiska partidistriktet. På den tiden var ombudsmännen fortfarande till stor del långvägare med egen bakgrund i arbetarklassen. Aldes’ utbildningsbakgrund var sjuårig folkskola, och han hann jobba som springpojke och tidningsbud, senare främst som postis, innan han, bland annat via fortbildning vid Brunnsviks folkhögskola, fick jobb på arbetsförmedlingen. Men vi lärde känna honom under hans tid som partiombudsman och kommunpolitiker.

Här om dagen fick vi ett tackkort från hans döttrar för att vi hade skickat en sista hälsning på hans begravning. Fattas bara!

Men jag grämer mig över att vi, faktiskt av en ren lapsus (fast med förklaring i att vi talar om den vinterhelgperiod då vi ambulerade mellan Uppsala och sommarhuset i Öregrund och inte hade ordning på våra nya almanackor), missade att gå på hans begravning. Vissa människor känner man sig skyldig att hedra i ett sådant här sammanhang. Så förlåt oss, Aldes!

I dag har vi i alla fall deltagit i en begravningsgudstjänst, i Helga Trefaldighets kyrka här i Uppsala. Den som begravdes var Gunilla Strömholm (1935-2013).

Gunilla var en gammal bekant till Birgitta från deras ungdomsår i SSUH, Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Det senare kunde ha betytt att också jag hade blivit bekant med henne redan då, detta eftersom jag i början av 1960-talet umgicks mycket med sådana som bodde i de helnyktra studenternas hus, Arken kallad – Birgitta var en av dem. Men så vitt jag minns, bodde inte Gunilla där.

Henne lärde jag känna långt senare, i hennes egenskap av hustru till Stig Strömholm. Stig är känd inte bara som professor i juridik – hans talanger har också tagits i anspråk av universitetet, vilket mängden av begravningsgäster med universitetsanknytning bar vittnesbörd om.

Stig är en konservativ herre men ingalunda ointressant att utbyta tankar med för en radikal som jag, och det finns sidor hos honom som jag värdesätter högt. Både han och Birgitta är så kallade hedersupplänningar, och eftersom även hedersupplänningarnas respektive kallas till de årliga middagarna hos landshövdingen, har jag den här vägen lärt känna även Gunilla, en mångsidig och bildad dam. Men mot slutet av sitt liv blev hon gradvis allt mer sjukdomsdrabbad, till slut så svag och fysiskt inkapabel att hon behövde assistans inte bara med transporter. Något av det finaste jag har sett – en sinnebild av kärlek – är det, när Stig vid landshövdingens middagsbord satt bredvid sin hustru och matade henne, som vore hon en vingbruten fågel.

Alla de där psalmerna vid begravningen – säkert valda med hänsyn till vad som är Stigs och var hans hustrus tro – rörde däremot inte vid mitt hjärta.