Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.

Le Carrés Mullvaden som film

I deckarhyllorna i sommarhuset i Öregrund har jag samlat böcker av författare med särskilda kvaliteter. En av dem är John le Carré, och bland de böcker jag har där finns naturligtvis också ”Mullvaden” (översättning Nils A Bengtsson, 1975), i original ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1974).

Den här spionhistorien blev TV-serie 1979, men den svenske regissören Tomas Alfredson slog 2011 världen med häpnad genom att göra en spännande och välgjord långfilm av den, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Hans filmatisering, med intressant personteckning och väl fångade miljöer, komprimerar naturligtvis något le Carrés historia och ändrar någon enstaka miljö – är därmed naturligtvis också aningen svårare att få grepp om för den helt oinvigde – men har ändå blivit en högst sevärd historia.

John le Carré arbetade under 1950- och 1960-talen själv för den brittiska underrättelseorganisationen M16. Från den perioden minns vi en rad avslöjanden av ryska underrättelseagenter, som hade nästlat sig in i den brittiska underrättelsetjänsen. Le Carré spinner vidare på det här temat, men handlingen är här förlagd till 1970-talet.

Hans hjälte, kanske i någon mån alter ego George Smiley (Gary Oldman) är en då nyligen pensionerad – sidoställd – ledande kraft inom underrättelsetjänsten, här kallad Cirkusen efter huvudkontorets placering, Cambridge Cirkus i London. Cirkusen, som har utsatts för fler personskiften, misstänks nu för att läcka information till ryssarna. Smiley kallas sidovägen in från kylan igen, den här gången för att utreda vem det är som har förrått både honom och andra, i slutändan Storbritannien.

Filmens och det brittiska bokoriginalets ramsa har sitt ursprung i en engelsk lite längre räkneramsa, ”Tinker, tailor, soldier, sailor, richman, poorman, beggarman, thief”. Det finns fem misstänkta att välja bland:
Tinker – den nuvarande chefen för ”Cirkusen” Percy Alleline (Toby Jones)
Tailor – chefen för londonstationen och därmed för alla underrätelseoperationerna Bill Haydon (Colin Firth)
Soldier – chefen för spionaget i warszawapaktsländerna Roy Bland (Ciarán Hinds)
Poorman – chefen för den interna säkerheten Toby Easterhase (David Dencik)
Beggarman – George Smiley själv – jo, misstanken faller även på honom, eftersom hans cigarrettändare har funnits hos hans motståndare på den ryska sidan Karla (Michael Sarne), men den saken får sin förklaring i ett tillbakablickande parti i filmen.

Längre tillbaka i tiden ligger också den historia som leder till att Smiley fördes åt sidan: han sänder en brittisk agent, Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest (en avvikelse från boken), där han hamnar i en väpnad fälla.

Cirkusen genomgår på grund av detta personförändringar, men Smiley kallas återigen in från sidan för att rota i vem det är som är den mullvad, som läcker information till ryssarna, och här kommer all hans intelligens och förslagenhet till användning. Lager för lager lyckas han blottlägga en mörk historia om förräderi, en historia som till och med inbegriper att Ann, kvinnan som har lämnat sår i hans hjärta, har utnyttjats – låtit sig utnyttjas – för att komma åt honom.

Inte många i den här intrikata historien – jag har här hoppat över några element – har alldeles rena händer, och Smiley lyckas idka utpressning mot Esterhase, som har haft kontakt med den centrale ryske agenten i London, Polyakov, för att få upplysningar viktiga för att föra honom vidare till den som i själva verket är Mullvaden, men han måste ändå gillra en fälla för att till slut fånga mullvaden: Haydon.

Haydon konfronteras med vad Smiley har fått fram och får veta, att han kommer att utlämnas till Sovjetunionen.

Prideaux, som efter hemska upplevelser i samband med händelserna i Budapest har kunnat återvända till England och som har kunnat ge Smiley visst bistånd i hans aktuella efterforskningar, tar emellertid, när han får bekräftat att det är hans gamle förtrogne Haydon som har förrått honom, lagen i egna händer och skjuter Haydon.

Därmed faller också rimligen den uppgörelse Smiley har föreslagit ryssarna: i utbyte mot Haydon vill han ha den av Prideaux hett eftertraktade ryska dubbelagenten Irina (Svetlanda Khodehennkova).

I filmens avslutning återvänder Smiley till Cirkusen som chef.

Sommar i P1 med Rakel Chukri

Rakel Chukri, nu kulturredaktör på Sydsvenskan i Malmö, har bland mycket annat varit ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Jönköpings län. Hon är syrian men uppvuxen i Smålands Jerusalem.

Invandrartjejer med rötter i den region hon kommer ifrån lever ofta i kulturer med olika normer och villkor för kvinnor respektive män, vilket ibland leder till förfärliga konsekvenser – det räcker med att nämna fall som Fadime och Pela. Men somliga av de här tjejerna lyckas också utan våldsamma konvulsioner, vilket Rakel Chukri är ett exempel på, frigöra sig och leva i enlighet med de regler som gäller i vårt förhållandevis jämställda samhälle.

I sitt Sommar-program berättade Rakel Chukri öppenhjärtigt och inte utan humor om hur hon steg för steg erövrade en ny frihet och om hur detta i sin tur också påverkade föräldrarna. Hennes grundtes var att den invandrargrupp hon och hennes familj tillhör ändå till slut obönhörligt kommer att påverkas av livsmönstren i sitt nya samhälle. Intressant var hennes berättelse om resan tillsammans med modern till den lilla stad i Turkiet föräldrarna kom ifrån, där en kvarboende syriansk yngling konstaterade, att gästerna från Sverige numera nog bara kunde ses som syrianer till 25 procent.

När det gällde Rakel Chukris musikval, känner jag mig mer hemma med Merle Haggard än med Madonna; P J Harvey har jag fått ögonen på via en egen dotter. Jag skulle också gärna ha lyssnat på lite mer musik från den region hennes familj kommer ifrån. Men på den senare punkten får jag väl acceptera att Rakel Chukri har fått sin musiksmak präglad av det samhälle hon lever i.

Sommar i P1 med Eskil Pedersen

Dagens Sommar-program samsändes i norsk, svensk, dansk och finsk radio. Det här programmet sändes på årsdagen av massakern på Utøya, norska AUFs – motsvarigheten till vårt SSU – sommarö. Programmet var förinspelat – eftersom dagens värd, AUFs ordförande Eskil Pedersen, själv var med på Utøya den där nästan obegripligt hemska dagen, har han en viktig roll i dagens många minnesceremonier.

Särskilt Pedersens berättelse om vad som hände på Utøya den där dagen för ett år sen hör till det mest berörande vi har hört i något sommarprogram. Ändå hörde han till de lyckliga som på ett relativt tidigt stadium lyckades ta sig därifrån med livet i behåll. Men sorgen, som han gav uttryck åt, över alla de kamrater som miste livet, kommer säkert heller aldrig att lämna honom.

Till det fina med det här programmet hör också att han tecknade en bredare bild av det arbetet i ett politiskt ungdomsförbund och samvaron på dess sommarläger kan ge: allt från vilja att förändra samhället och världen till kamratskap och mänsklig samvaro, ibland med följden att man på det här sättet möter sitt livs kärlek. Somliga kanske tyckte det var udda att han i det här programmet ägnade tid åt att berätta att han själv är homosexuell – men handlade inte också Anders Behring Breiviks massaker på Utøya egentligen om hans hat mot avvikelser och olikhet?

Av naturliga skäl spelade Eskil Pedersen många sånger med politiskt innehåll, flera av dem kända också här hos oss. Några av dem finns sen tidigare återgivna här på bloggen under Kulturspegeln, Sångtexter. Ett exempel är Lillebjørn Nilsens ”Barn av regnbuen”, i original en sång av Pete Seeger. Ett annat är Mikael Wiehes ”En sång till modet” – Wiehe sjunger den i Oslo i dag.

Efter tragedin för ett år sen skrev Melissa Horn, den här sången som vann AUFarnas hjärtan:

Kungsholmens hamn

Text och musik: Melissa Horn, 2012

Jag ser ljusen som tänds i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll

Är du en av dem som var där när det hände
eller saknade du någon du en gång trodde du kände?
Är du en av dem som gråter när ingen ser på,
är du en av dem som berörs ändå?

Jag ser mig i spegeln med ögon röda av gråt
Jag tänker: hur gick det till, hur bar de sig åt?
Min lillebror går ut och vi vet aldrig vart han ska
Jag blir så rädd när jag tänker att det kunde vart han eller jag

Aldrig mer ung eller aldrig mera fri
När det handlar om barn har vi rätt att ta någons parti
Men ni vet hur det känns när röda ögon ser svart
Och jag sänder en tanke till dig som ligger sömnlös i natt

Alla som vill ta en stund och fundera:
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår
Och vi fortsätter växa fast han förblir 16 år

Jag ser ljusen som tänds i parken vid Kungsholmens hamn
Jag ser pojkar som gråter och flickor som tar dem i hand
Jag ser mannen på balkongen ta en tyst minut för sig själv
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll
Nej, det kan aldrig göras ogjort det där som hände i kväll

(Melissa Horns insjungning finns på RCA.)

Också annat som Eskil Pedersen spelade var bekant för oss här i Sverige, till exempel ”Some Die Young” av Laleh Pourkarim – men här hörde vi den med Frida Amundsen (Lost Army):

Some Die Young

Text och musik: Laleh Purkarim, 2012

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best I can, I will tell them to the children
If we have some, if we have some

That I’ve always felt the feeling we would die young
Some die young, some die young, some, some die young
But you better hold on,
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young, but you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try
But how long will your thoughts of valleys stay green
When the world you were born in changes with seasons,
Will you run with this dream, or will you run alone
Or will you run against and finally reveal

Why some die young
Why some die young
Why some die,

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold on
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
But you better hold
So many things I need to say to you
Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together

Some die young
(Some die young)

Det finns en rad norska artister som skulle förtjäna att bli lika kända här som många av våra är i Norge. Ett exempel är Åge Aleksandersen – själv har jag hört honom live tillsammans med Mikael Wiehe och har honom också på skiva. Eskil Pedersen spelade den här låten för oss:

Va det du Jesus?

Text och musik: Åge Aleksandersen

Han sa likhet og frihet
for svart og for kvit
Ingen storm uten vind
dæm mått kjæmp skull dem vinn
Han visst tida va knapp
ingen uka og år
ingen brann uten ild,
bloet rinn fra et sår

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

Mellomspill

Navnet var Palach
og byen var Prag
Ett senka flagg på en
gryandes dag
Ett skrik ut mot verden
ei rose, ei bønn
ett land og ei mor
bøyd i sorg for sin sønn

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

Sønn av en snekker
født av ei mor
kvar einaste kveld sa
det bli fred på jord
Du ble kalt terrorist
men var kun åtte år
Sabra Chatila
Et verkandes sår

Refreng:
Å, va det du Jesus
Va det dæ vi mista igjen
Å, va det sjansen te livet vi lemlesta no igjen

(Åge Aleksandersen har sjungit in den på ”Levva livet”, Plateselskapet AS).

En annan norsk favorit är Stein Ove Berg – jag har faktiskt själv översatt en av hans sånger till svenska. I dag spelade Eskil Pedersen en av hans sånger, som ofta sjungs i AUF och Arbeiderpartiet:

Ta hverandre i handa og hold!

Text och musik: Stein Ove Berg

Vi har gått under faner og flagg
på en lang vei fra natt imot dag.
Hån og spott har vi tålt,
men når styrke blir målt
var vi sterkest – vi kjempet i lag.

Det har hendt våre rekker ble brutt
av soldater med kuler og krutt.
Men vår mannsterke hær
med de brukne gevær
sto som fjell, og de seiret til slutt.

Mang en bauta vil stå uten navn
– reist av tårer, av sult og av savn –
over kvinner med mot
som var stamme og rot
for et mailøv som vi fikk i favn.

Det finns de som har snudd seg og gått;
som tror frihet er no’ man har fått.
De vil smi for seg selv,
tror på evner og hell.
Slike folk har vår framtid forrådt.

Nei, nå gjelder det mere enn før!
For hvis samholdet rakner og dør,
venter fiender nok
som vil splitte vår flokk.
Og vår flamme blir aske og glør.

Du skal synge, men aldri i moll!
Du skal kjempe, men aldri med vold!
Tusener støtter vår sak,
så vær stolt og stå rak!
Ta hverandre i handa og hold!

(Insjungen som användes kommer från ”AUF synger”, AOF)

Programmet började och slutade med Nordahl Griegs pacifistiska dikt ”Till ungdommen” (”Kringsatt av fiender”) från 1936, tonsatt 1952 av dansken Otto Mortensen. Först hörde vid den med Herborg Kråkevik (Kråkeviks Songbook), sedan i en modern version med svenska The Real Group, Sebbe Staxx och Rune Stakser (Universal Music, Sverige):

Til ungdommen / Kringsatt av fiender

Norsk originaltext: Nordahl Grieg, 1936
Musik: Otto Mortensen, 1952

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd.
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

På nätet har jag också hittat en svensk textversion, signerad Roland von Malmborg, som jag samarbetade med när jag gjorde min egen sångbok ”Upp till kamp!” (1970):

Till ungdomen
Svensk text: Roland von Malmborg
Norsk originaltext: Nordahl Grieg (”Til Ungdommen” / ”Kringsatt av fiender”), 1936
Musik: Otto Mortensen, 1952

Bryt av mot fiendskap, gå rak i din tid.
Mitt uti blodig storm välj fredens strid!
Oskyddad frågar du, med händerna vida:
Vad är mitt vapen, med vad skall jag strida?

Här är ditt värn mot våld, rostar ej som svärdet:
Tron uppå livet självt och människovärdet!
För all vår framtids skull: Sök det, låt gro det.
Dö om du måste – men, bygg det och tro det.

Kärnvapen hotar tyst folken och landen.
Röj bort allt hot mot liv, gör det med anden!
Krig är förakt för liv. Fred är att besinna.
Skapa med all din kraft och hatet ska ej vinna.

Mänskan kan ädel bli, jorden gör oss rika
Om här finns nöd och svält beror på att vi svika.
Ändra det! Livets namn låt orätt falla
solsken och bröd och ande ägs av alla.

Detta är löftet vårt från syster till broder.
Låt oss bli goda mot Jorden vår moder.
Låt oss ta vara på kärleken, skönheten värmen.
Så som man bär ett barn varsamt på armen.

Sommar i P1 med Daniel Espinosa

Den fortfarande mycket unge Daniel Espinosa har, allt ifrån ”Jalla! Jalla!” (2000), där han var regiassistent, till egna filmer (regi) som den svenska biosuccén ”Snabba cash” (2009) och ”Safe House” (2012), tvåa på den amerikanska biotoppen, haft en formidabel karriär inom filmen.

När jag lyssnar på hans Sommar-program, slås jag av att han även där använde sig av filmens teknik: situationsdramatik, hopp i tid och rum, återblickar som kastar nytt ljus över det han tidigare har talat om. En del av det här, som bilderna från polisattacken på Christiania, skildrades med stor dramatik – det är väl inget av årets sommarprogram i övrigt som har rymt så här mycket action.

Den andra och mer negativa sidan av det här filmiska sättet att berätta är att man saknar en sammanhängande analys av utanförskapet och våldet som ett ibland nödvändigt men inte alltid optimalt sätt att värja sig. Inte heller tycker jag att man fick tillräcklig information om hans väg mot ett annat liv via Sigtunaskolan och filmen – märk att de dramatiska händelserna i Christiania ägde rum efter det att han redan hade etablerat sig inom filmen.

Inte allt han spelade men ganska mycket av det är musik som även jag har en (positiv) relation till: Stephen Stills, Bruce Springsteen, Silvio Rodriguez, Paul Simon, Burt Bacharach, Bob Marley.

Melodikrysset nummer 29 2012

Dagens kryss var bitvis riktigt knepigt.

Ganska mycket låg utanför ramen för det jag brukar lyssna på, men det är faktikt inte främst dagens dansbandsfråga jag tänker på: Det var inte våldsamt svårt att med hjälp av hjälpbosktäverna lista ut, att bandet som gjorde ”När kärleken slår till” var Matz Bladhs.

Däremot tyckte jag att dagens barnvisa var svår. Redan innan Anders Eldeman avslöjade att fågeln i titeln var en gök, dök emellertid orden ”Göken ropar” upp i huvudet, och sen har jag på nätet hittat hela titeln, ”Göken ropar högt uti skogen”. Jag måste rimligen ha hört den någon gång.

Trots att jag har sett programmen i TV med Kalle Moraeus, har jag inget minne av just Erik Hassle, vars ”Stay Away” vi hörde i dag.

Jan Malmsjös svenska version av ”The Rose” – vad heter den egentligen på svenska? – har jag i alla fall hört tidigare, men vem var det som gjorde originalet? Ledbokstäverna pekade mot ”Amanda”, men jag fick faktiskt googla innan jag fick det bekräftat: hon heter Amanda McBroom.

Eurythmics, det vill säga Annie Lennox och Dave Stewart, är jag då lite mer bekant med. Vi hörde dem i ”Miracle of Love”.

”Take My Breath Away” ur filmen ”Top Gun” har vi väl hört förut i krysset? De som spelade i dag var The Shadows.

Mera film: ”Let’s Face the Music And Dance” sjöngs av Fred Astaire i ”Follow the Fleet”, 1936, med musik signerad Irving Berlin.

Och vem minns inte den fina filmen ”Kan du vissla, Johanna?”, som brukar visas på julaftnarna. Titelmelodin, signerad Sten Axelsson och Åke Söderblom, skrevs redan 1932.

Svenska artister är av naturliga skäl ofta ganska lätta att känna igen, detta även om de inte ingår i ens egen skivsamling.

Det senare gäller till exempel Markoolio, som inledde dagens kryss med ”Svensk sommar, extra allt”.

Och Orup, som vi i dag hörde i ”Inte mycket jag behöver”, har jag egentligen bara i några andras inspelningar.

Dagens melodifestivalare – etta 1982, åtta i europafinalen – ”Dag efter dag” är en sån där låt som fastnar i örat. Den sjöngs, när det begav sig, av Chips, det vill säga Elisabeth Andréassen och Kikki Danielsson.

Därifrån är steget ganska långt till Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”. Det händer att man får höra den på ODs tillställningar, men jag har faktiskt allt signerat Bellman både på skiva och i olika sångböcker.

Men allra närmast mitt hjärta av det som spelades i dag står ”Den vackraste visan om kärleken”, Ture Nermans fredsdikt, skriven 1916 mitt under första världskriget. Tonsättningen, gjord av Lille Bror Söderlundh, kom senare, 1939, då ju nästa världskrig startade. Vill du läsa texten och mer om visan, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Elsa Billgren

Bortsett från Neil Sedaka (”Oh Carol”), The Velvet Underground, Neil Young och Lykke Li är de artister och grupper som Elsa Billgren spelade i sitt Sommar-program mer eller mindre obekanta för mig, vilket åtminstone delvis kan ha att göra med att hon är född 1986, jag själv 1937.

Inte heller har jag sett de TV-program hon har gjort för olika kanaler.

Men eftersom hon, liksom för övrigt min dotter (född 1969), är insnöad på stil, i Billgrens fall saker som härstammar från 1940-, 1950- och 1960-talen – jag minns dem väl – hör jag gärna på, även om vintage, i synnerhet gamla klänningar, inte är mitt gebit.

Jag antar att det faktum att hon kommer från ett konstnärshem har spelat roll för hennes intresse för form, stil och färg, men jag slås också av att hon under sina formbara tonår bytte inriktning och åsikter så pass många gånger – starkt av henne att berätta om att byte av kille ofta också betydde byte av identitet. Ett inpass från mitt eget förflutna: I samband med att jag tog studentexamen, berättade en av mina trägna Folket i Bild-köpare, en syndikalistisk sömmerska, att hon hade haft en av mina kvinnliga klasskamrater som kund, sytt hennes studentklänning, och när hon hade fört mig på tal av min kvinnliga klasskompis fått svaret ”Enn, han är inte som andra killar; han är mer som en vuxen”.

Programmet var i teknisk mening mycket välgjort – det märktes att den här unga damen redan har rutin att arbeta i och för etermedia – och minnesbilderna pregnanta. Samtidigt hade jag nästan hela tiden grundkänslan, att hennes program var gjort som en föreställning, som en rad poser inför publik.

Därför var det skönt när det här mönstret någon gång bröts, som när hon berättade att hennes far, konstnären Ernst Billgren, hade lämnat hennes mamma, Helene, för en mycket yngre kvinna.

Sommar i P1 med Jan Lööf

Jag är en stor beundrare av Jan Lööf som serieskapare. När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om den till socialdemokratiskt familjemagasin, innebar detta bland annat att jag införde tre teckande serier i tidningen. Ett av de för mig självklara valen var Jan Lööfs fantasifulla äventyrsserie ”Felix”. När han för Vi tecknade originalserien ”Ville” och där lät Olof Palme spela vad som faktiskt var en hjälteroll, missförstod den uppenbarligen serieovana familjen Palme nog Jan Lööfs avsikter och sa upp prenumerationen på Vi – men jag för min del ändrade inte uppfattning utan försvarade i min personliga spalt på ledarsidan i AiP Lööf och ”Ville”.

Lööf har för övrigt i en senare kommentar förklarat att han är socialdemokrat.

Det här ligger egentligen utanför ramen för Jan Lööfs Sommar-program i dag, men att han är politiskt engagerad kom fram även där, när han kritiserade både regeringen och den socialdemokratiska delen av oppositionen för Sveriges ibland alltför yviga vapenexport. Bra rutet, tycker jag,

Lite gåtfullt förblev hans förhållande till barn även efter det här programmet. Uppenbarligen har han och hans fru inte kunnat få barn, men medan han i början av programmet drog en rad fördelar med att inte ha barn, betygade han i slutet av samma program sina goda relationer till en rad namngivna barn både i Sverige och i Grekland där han sen åratal bor på en ö största delen av året. Och fattas bara: hans huvudsakliga försörjning kommer från egenhändigt skrivna och illustrerade barnböcker, många av dem mycket prisvärda.

Under programmets gång hann han för övrigt ge glimtar av sitt liv både i barndomens Trollhättan och på sin grekiska ö med dess halvvilda vakthundar.

Fast egentligen låg nog tonvikten i hans Sommar-program på musiken, och jag är inte förvånad: Jan Lööf är nämligen också jazzmusiker. Själv äger jag en LP med Sumpens Swingsters, där han spelar saxofon och flöjt. Många minns honom säkert också från den smått geniala barn-TV-serien ”Tårtan”, där han förekom tillsammans med flera andra som också var jazzmusiker. En del av hans personliga jazzvänner förekom också i bandade inslag i programmet.

Alltså fick vi höra mycket jazz i hans Sommar-program: Tony Bennett och Count Basies orkester, Richard Rogers’ ”Manhattan” med Jon Hendricks, George Russell, Bill Evans, John Coltrane och Art Farmer, mer Basie i Lester Young’s ”Lester Leaps In” och annat som hör hemma i det både fria och mycket melodiösa och rytmiska jazzfacket. Lite i samma anda var hans val av musik av Fritz Kreisler, zigenarmusik och Johannes Brahms’ ”Ungersk dans nummer 5” med virtuosen Sandor Lakatos.

Last chorus: Leif Palmgren

Jag läser i tidningen att Leif Palmgen har dött, i en ålder av 72 år. För nu ganska länge sen var han en av mina arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sitt gatnummer på Sveavägen. Men vi har genom åren mötts då och då i många olika sammanhang, vilket väl har att göra med att han även därefter jobbade inom olika grenar av det en gång så stolta och stora Folkrörelsesverige. Riksbyggen, ABF, Brevskolan, Litteraturfrämjndet, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och PRO hör till de organisationer där han har verkat. Och så har vi förstås stött på varann på partikongresser.

Leif var en långvägare med sju års folkskola och arbete som bilelektriker som första arbetslivserfarenhet. Men ett engagemang i SSU förde honom vidare till de här andra folkrörelsevärven.

När jag kom till partiexpeditionen i början av 1968, dominerades den av långvägare av Leifs typ, medan det fortfarande var ganska sällsynt att anställa personer som likt mig kom direkt från studentvärlden.

Nu var också jag ganska atypisk för den: första generationen student i familjen och fortfarande med rötter i en kroppsarbetarvärld, så jag hade inga större problem med att smälta in i den sociala miljön på 68an. Men sammantaget tror jag det var nyttigt för den politiska analys och de slutsatser partiexpeditionens anställda gjorde respektive drog, att så många av de anställda hade med sig erfarenheter av arbetsliv, rent av ett liv som kroppsarbetare, och inte bara från olika studieanstalter.

Det här betydde ingalunda att ombudsmännen med arbetarbakgrund uteslutande skulle ha varit intresserade av materiella aspekter på livet och politiken. Man behöver bara titta på förteckningen över de rörelseorganisationer, där Leif har varit anställd, för att förstå att hans intressen var vidare än så.

Sommar i P1 med Björn Lindeblad

Jag har förståelse för Björn Lindeblads livskris, den som ändade i att han sa upp sig från jobbet som biträdande ekonomichef för AGA i Spanien – inte för att det handlade om just AGA utan snarare för att många av oss ibland kommer till vägs ände och inser att det vi håller på med, till exempel försörjer oss på, känns utan djupare mening.

Däremot begriper jag för egen del inte att svaret på en sådan livskris skulle kunna vara religiös tro. Ändå måste jag respektera hans slutsatser mot bakgrund av att han för sin del själv valde att kliva av ett välavlönat jobb för att i 17 år i materiell fattigdom verka som buddhistmunk, först i Thailand, sedan i Schweiz och England.

Mitt problem med hans Sommar-program om detta – för jag hade problem med det – hade med något annat att göra. Jag hör inte till den kategori lyssnare, som vägrar att höra på, när det som sägs handlar om erfarenheter och övertygelser som man inte delar, men i det här fallet hade jag svårt att förstå vad det egentligen var som fångade honom i det buddhistiska alternativet och varför, inte heller varför meditation egentligen skulle kunna vara svaret på något.

Kanske beror det här på att jag inte riktigt tyckte att Björn Lindeblad förmådde att på ett begripligt sätt dela med sig av den erfarenhet som var hans. Det här intrycket förstärktes av den lite rosenskimrande berättelse om den kärlek till en kvinna, som en tid efter hemkomsten till Sverige hade drabbat honom.

Bortsett från Mark Knopflers ”Sailing To Philadelphia” talade inte heller musiken i programmet – till stor del knuten till hans religiösa erfarenhet – till mig.