Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.