Sommar i P1 med Heidi Andersson

Jag har väl själv i yngre dar lockats till armbrytning, men då har jag nog inte varit riktigt nykter. Att det skulle finnas något sådant som SM, NM, EM och VM i armbrytning ligger utanför min föreställningsvärld, och ännu mer gäller detta att det skulle finnas ett armbrytningsgymnasium. Men jag har fel på alla dessa punkter; armbrytningsgymnasiet ligger i Storuman.

Lätt fascinerad lyssnar jag på Heidi Anderssons Sommar-program – hon har själv åtta VM-guld i armbrytning. Och varför en ung tjej har lockats in på den här banan förstår jag nog inte ens efter hennes sommarprogram. Men kanske har hon lockats av utsikterna att klå killarna i en nordlig kroppsarbetarkultur som är ganska macho.

Fast egentligen är jag ännu mer fascinerad av människors envisa vilja att leva kvar i en västerbottnisk inlandsby som Ensamheten (16 invånare!). Och ska man det, gäller det att förena stor kreativitet – Heidi Andersson själv är egenföretagare om än på ett udda område – med stor varsamhet om de pengar man lyckas få in.

Den musik hon hade valt att spela hade stor spännvidd, allt från Kiss till Gunnar Wiklund, från Boney M till Dolly Parton, från Johnny Cash och June Carter till Laleh. Tre låtar uppskattade jag för egen del alldeles särskilt att få höra: Peps Perssons ”Spelar för livet” fast här med Sofia Karlsson, ”Det är hit man kommer när man kommer hem” med Euskefeurat och så ”Katjusa” med Limpopo.

Till ”Katjusa” – även skriven ”Katyusha”, ”Katusha” eller ”Katjusha” (på ryska: Катюша) har jag som flyktingpojke ett särskilt förhållande – jag hörde den i radio i andra världskrigets Estland. Den var mycket stor då – melodin komponerades 1938 av Matvei Blanter och fick under andra världskriget sin text av Mikhail Isakovsky. Sångens text handlar om en flicka som längtar efter sin man som är soldat.

Katjusa blev också namnet på en myckdet effektiv rysk raket, som användes under andra världskriget.