Sommar i P1 med Amirzai Sangin

Den afghanske telekommunikationsministern Amirzai Sangin var dagens värd i ”Sommar”, vilket möjliggjordes av att den här mannen efter ett antal år i landsflykt i Sverige och i framgångsrik utlandstjänst hos Telia fortfarande talar svenska. Toppbetyg, snabb anställning i ett stort företag – alltsammans jävar de fördomar som florerar om invandrare och flyktingar från så fjärran länder.

Dessutom visade han sig inte vara ekonomisk flykting. När de politiska förhållandena i hemlandet ändrades, kände han att han måste göra en insats där, detta trots att det Afghanistan han återvände till var ett land i ruiner. Och när han där erbjöds en post som telekommunikationsminister, avsade han sig i enlighet med sitt gamla hemlands konstitution det medborgarskap han under tiden i landsflykt hade fått i Sverige.

I sitt ministerämbete har han uppenbarligen varit framgångsrik – 85 procent av afghanerna har i dag mobiltäckning – och säkert har också det faktum att han har motstått påtryckningar om väntjänster och korruption bidragit till att han, i motsats till många andra afghanska ministrar, har lyckats behålla sin post under så många år.

Under sin tid i Sverige var han aktiv i Svenska Afghanistankommittén, och han tackade också denna kommitté för dess stora och på många sätt unika hjälpinsatser.

Jag hoppas att också en del organiserade så väl som oorganiserade xenofobiker lyssnade på Amirzai Sangins lågmält sympatiska sommarprogram, till exempel på avsnittet om det talibaniscensatta bombattentat som så när hade kostat honom livet – vilket senare ändå inte skrämde i väg honom från Afghanistan igen.

De svenska radiolyssnarna försökte han möta genom att åtminstone delvis spela musik han hade lärt sig att gilla under vistelsen här i Sverige: ABBAs ”Dancing Queen”, ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival, ”Life Is a Flower” med Ace of Base och ”Escucha Me” med Gipsy Kings.

Men själv tyckte jag att det just i det här sammanhanget var ännu mer intressant att få höra populärmusik från både Afghanistan och en del andra länder, vars musik sällan når oss via den svenska radion.

Monsieur Hulot i den moderna världen

I Jacques Tatis film från 1967, ”Play Time”, får vi återknyta bekantskapen med Monsieur Hulot. Tati spelar som tidigare Monsieur Hulot samt står för manus och regi, men den här filmen är – trots att den i motsats till föregångarna har gjorts i fyrfärg – en blekare kopia av ”Semestersabotören” från 1953 och ”Min onkel” från 1958.

I princip är den uppbyggd som föregångarna: Monsieur Hulot anländer till en specifik miljö, skildrar den och människorna i den med den speciella hulotska blicken. I det här fallet är det den franska huvudstaden Paris som bildar ramen, och mina invändningar börjar redan där: det Paris också jag har besökt är ju inte det kyliga helvete av glas och betong Tati skildrar.

Tati har valt att i tur och ordning skildra olika inslag i den lätt antiseptiska miljö moderna storstäder förvisso också rymmer, sådant som kontorslandskap, utställningshallar, lägenheter och trafikapparater, och i dem finns förvisso en hel del inneboende komik, men hos mig utlöser Monsieur Hulots iakttagelser här, i motsats till i de tidigare filmer där han också figurerar, ganska få riktigt hjärtliga skratt.

Filmkritikerna, också här i Sverige, gillade likväl den här filmen, som också fick pris. Men publiken svek, och man lyckades aldrig få igen de mycket stora och över flera år utspridda inspelningskostnaderna.