Sommar i P1 med Jan Lööf
19 juli 2012 16:04 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Serier, Ur dagboken | 11 kommentarerJag är en stor beundrare av Jan Lööf som serieskapare. När jag blev chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om den till socialdemokratiskt familjemagasin, innebar detta bland annat att jag införde tre teckande serier i tidningen. Ett av de för mig självklara valen var Jan Lööfs fantasifulla äventyrsserie ”Felix”. När han för Vi tecknade originalserien ”Ville” och där lät Olof Palme spela vad som faktiskt var en hjälteroll, missförstod den uppenbarligen serieovana familjen Palme nog Jan Lööfs avsikter och sa upp prenumerationen på Vi – men jag för min del ändrade inte uppfattning utan försvarade i min personliga spalt på ledarsidan i AiP Lööf och ”Ville”.
Lööf har för övrigt i en senare kommentar förklarat att han är socialdemokrat.
Det här ligger egentligen utanför ramen för Jan Lööfs Sommar-program i dag, men att han är politiskt engagerad kom fram även där, när han kritiserade både regeringen och den socialdemokratiska delen av oppositionen för Sveriges ibland alltför yviga vapenexport. Bra rutet, tycker jag,
Lite gåtfullt förblev hans förhållande till barn även efter det här programmet. Uppenbarligen har han och hans fru inte kunnat få barn, men medan han i början av programmet drog en rad fördelar med att inte ha barn, betygade han i slutet av samma program sina goda relationer till en rad namngivna barn både i Sverige och i Grekland där han sen åratal bor på en ö största delen av året. Och fattas bara: hans huvudsakliga försörjning kommer från egenhändigt skrivna och illustrerade barnböcker, många av dem mycket prisvärda.
Under programmets gång hann han för övrigt ge glimtar av sitt liv både i barndomens Trollhättan och på sin grekiska ö med dess halvvilda vakthundar.
Fast egentligen låg nog tonvikten i hans Sommar-program på musiken, och jag är inte förvånad: Jan Lööf är nämligen också jazzmusiker. Själv äger jag en LP med Sumpens Swingsters, där han spelar saxofon och flöjt. Många minns honom säkert också från den smått geniala barn-TV-serien ”Tårtan”, där han förekom tillsammans med flera andra som också var jazzmusiker. En del av hans personliga jazzvänner förekom också i bandade inslag i programmet.
Alltså fick vi höra mycket jazz i hans Sommar-program: Tony Bennett och Count Basies orkester, Richard Rogers’ ”Manhattan” med Jon Hendricks, George Russell, Bill Evans, John Coltrane och Art Farmer, mer Basie i Lester Young’s ”Lester Leaps In” och annat som hör hemma i det både fria och mycket melodiösa och rytmiska jazzfacket. Lite i samma anda var hans val av musik av Fritz Kreisler, zigenarmusik och Johannes Brahms’ ”Ungersk dans nummer 5” med virtuosen Sandor Lakatos.
Last chorus: Leif Palmgren
19 juli 2012 12:59 | Politik, Ur dagboken | 2 kommentarerJag läser i tidningen att Leif Palmgen har dött, i en ålder av 72 år. För nu ganska länge sen var han en av mina arbetskamrater på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sitt gatnummer på Sveavägen. Men vi har genom åren mötts då och då i många olika sammanhang, vilket väl har att göra med att han även därefter jobbade inom olika grenar av det en gång så stolta och stora Folkrörelsesverige. Riksbyggen, ABF, Brevskolan, Litteraturfrämjndet, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap och PRO hör till de organisationer där han har verkat. Och så har vi förstås stött på varann på partikongresser.
Leif var en långvägare med sju års folkskola och arbete som bilelektriker som första arbetslivserfarenhet. Men ett engagemang i SSU förde honom vidare till de här andra folkrörelsevärven.
När jag kom till partiexpeditionen i början av 1968, dominerades den av långvägare av Leifs typ, medan det fortfarande var ganska sällsynt att anställa personer som likt mig kom direkt från studentvärlden.
Nu var också jag ganska atypisk för den: första generationen student i familjen och fortfarande med rötter i en kroppsarbetarvärld, så jag hade inga större problem med att smälta in i den sociala miljön på 68an. Men sammantaget tror jag det var nyttigt för den politiska analys och de slutsatser partiexpeditionens anställda gjorde respektive drog, att så många av de anställda hade med sig erfarenheter av arbetsliv, rent av ett liv som kroppsarbetare, och inte bara från olika studieanstalter.
Det här betydde ingalunda att ombudsmännen med arbetarbakgrund uteslutande skulle ha varit intresserade av materiella aspekter på livet och politiken. Man behöver bara titta på förteckningen över de rörelseorganisationer, där Leif har varit anställd, för att förstå att hans intressen var vidare än så.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^