Taubes många sidor – och ett lån från Robert Burns

5 juli 2012 22:28 | Musik, Politik | 4 kommentarer

”Flickan i Havanna” återkommer även på CD 7 i den norska Evert Taube-utgåvan ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS).

Fritiof Andersson är en karaktär som vi redan har mött på många av skivorna i den här CD-serien, i sånger som ”Fritiof Anderssons paradmarsch” (1929), ”Jag är fri, jag har sonat” (1929), ”Möte i Monsunen” (1936), ”Fritiof i Arkadien” (1938) och ”Tango i Nizza” (1938). De bär alla spår av Evert Taubes år till sjöss, i Argentina och Italien, men man kan naturligtvis inte se dem som strikt självbiografiska – Fritiof Andersson är både ett alter ego och en diktad figur.

På CD 7 i den här serien finns ytterligare tre sånger med Fritiof Andersson i huvudrollen.

Av dem är den tidiga (1919) ”Fritiof Andersson” minst värd att återvända till. Men de två andra hör hemma i den bestående taubeska sångsktten.

Fritiof och Carmencita

Text och musik: Evert Taube, 1937

Samborombon, en liten by förutan gata,
den ligger inte långt från Rio de la Plata,
nästan i kanten av den blåa Atlanten och med
Pampas bakom sig många hundra gröna mil,
dit kom jag ridande en afton i april
för jag ville dansa tango.
Dragspel, fiol och mandolin
hördes från krogen och i salen steg jag in,
där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm
satt den bedårande lilla Carmencita.
Mamman, värdinnan, satt i vrån,
hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton.
Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gracias senor
Vamos a bailár este tango.

Carmencita lilla vän,
håller du utav mig än?
Får jag tala med din mamma och din pappa,
jag vill gifta mig med dig, Carmencita!
Nej, Don Fritjof Andersson,
kom ej till Samborombon,
om ni hyser andra planer när det gäller mig,
än att dansa tango.

Ack, Carmencita gör mig inte så besviken,
jag tänkte skaffa mig ett jobb här i butiken,
sköta mig noga,
bara spara och knoga,
inte spela och dricka men bara älska dig,
säg, Carmencita, det är ändå blott med mig,
säg, som du vill dansa tango?

Nej, Fritjof, Ni förstår musik,
men jag tror inte att Ni kan stå i en butik
och förresten sa min pappa just i dag
att han visste vem som
snart skulle fria till hans dotter.
En som har tjugotusen kor
och en estancia som är förfärligt stor.
Han har prisbelönta tjurar,
han har oxar, får och svin,
och han dansar underbart tango.

Carmencita lilla vän,
akta dig för rika män!
Lyckan den bor ej i oxar eller kor,
och den kan heller inte köpas för pengar.
Men min kärlek gör dig rik,
skaffa mig ett jobb i er butik!
Och när vi blir gifta söta ungar ska du få,
som kan dansa tango.

Evert Taube spelade in ”Fritiof och Carmencita” 1937, på Columbia DS 1004.

Den här historien får alltså en epilog i ”Tango i Nizza” (1938), som egendomligt nog ligger tidigare i den aktuella CD-samlingen.

”Tatuerarevalsen” spelades in redan 1928, på Columbia 8554.

Tatuerarevalsen

Text och musik: Evert Taube, 1928

Fröken får jag lov, ska vi dansa ett tag?
Andersson heter jag –
är hemma ett slag!
Kommer från Bahia
hej! Sjung faderia!
Vi kom in till Saltsjökvarn just idag.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

Nu tror jag nästan att jag stannar kvar
hemma i Sverige och blir stadig karl!
Jag brukar försörja mig ibland
som tatuerare i land.
Drakar och ormar kring armar och ben,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Sån’t gör man numera, som fröken vet,
med elektricitet.

Ganska mycket folk här på banan i kväll
trevlig och bra musik –
fastän antik!
Borta i Bahia –
hej! Sjung faderia!
Va’ de bara negrer och skräll och skrik.
Va’ de går! Va’ man mår
när man för uti dansen en sådan liten vacker tös,
som ni är – va’ ni klär
i den klänningen ni bär!
Vilken arm! Är ni varm?
Ja – det är ingen kyla i kväll, det kan jag hålla med!
Sommarnatt – lilla skatt,
den är söt, er nya hatt!

I Antwerpen tatuerade jag
tre, fyra kunder så där varje dag –
Här blir det kanske svårt att få
någon att tatuera på.
Men har man bara en söt liten vän,
sol, stjärnor, tron, hoppet och kärleken –
Ja, ni får se, tatuerar man en
så blir det nog fler sen!

Här är Fritiof Andersson-gestalten inte fullt utmejslad än, men han har varit på sjön, varit verksam i främmande hamnar, och så kan han dansa vals.

”Tatuerarevalsens” scen finns dock i Sverige, och svensk skärgård utgör miljön också för flera av de andra sångerna på den här CDn.

Det är fallet med ”Kom i min famn” eller ”Rose-Marie” eller ”Sommarnatt” – men den har också förekommit på en tidigare skiva i den här serien, som jag redan har skrivit om och då också har återgett texten till sången.

I Evert Taubes ”Brudvals”, som också den hämtar sin miljö från Stockholms skärgård, figurerar en annan av Taubes stående figurer, Rönnerdahl:

Brudvals

Text och musik: Evert Taube, 1943

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl.

Musikanterna spelar en trio i moll,
det är toner som talar till tomtar och troll,
och på ängar och fält kring vårt festliga hus
dansar älvor i vårnattens ljus.
Jorden klär sig i blommande skrud
för vår aningsfullt rodnande brud.
Låt oss leka och drömma där lyckan är gäst
ingen vet hur vi träffas härnäst!

Hör fioler och flöjt, klarinett och klaver,
vackra flicka, kom låt mig få valsa med er!
Det är sällan man skådar på bröllop och bal
så sköna damer som här i vår sal.

Men ni är en av de få som är sötast, ändå,
ja, den saken, min fröken, jag tror mig förstå.
Ty den skönsta brunett i Paris karneval
har dock valsat med Rönnerdahl!

Evert Taube sjöng in ”Brudvals” 1943, på Sonora 7131.

Det intressanta är att Rönnerdahl också kan förekomma i Evert Taubes västkustanknutna visor. I handelsman Gustav Johansson Flincks handelsbod på Flatön i Bohuslän befinner sig Rönnerdahl, när den vackra Maj på Malö, i verkligheten kioskägarinnan på Malö Maj Ströberg, anländer:

Maj på Malö

Text och musik: Evert Taube, 1943

”God dag, herr handelsman Flinck, min vän!
Jag kommer med storm ut till Flatön igen!
Det blåser, nordvästan ger hals.”
”God dag, herr Rönnerdahl, välkommen ut!
Nordvästen bedarrar, han blåser snart slut.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj,
dej vill alla böljor smeka,
när du kommer i din eka
och förtöjer den på svaj.
Hoppar iland,
smidig och grann,
blåögd och brun
med små, små fjun.
På ejderdun
vilar du i mina drömmar,
flicka från Malö strömmar.

”Vem ror i brytande sjö hitåt?
En fröken, herr Flinck, kommer ensam i båt
det blåser, nordvästan ger hals.
Vem är den fröken? Hon ror som en man.”
”Det är Maj på Malö så fager och grann.
Men hör min bedårande vals”:

Maj på Malö, vackra Maj…

”Se här, skön’ Maj, nu är allting klart,
hos handelsman Flinck går det undan med fart!
Det blåser, nordvästan ger hals!
En ost, två kilo, så fet och så rar,
ansjovis, sardiner, en burk kaviar!
Men hör min bedårande vals!”

Maj på Malö, vackra Maj…

På skiva sjöng Evert Taube in ”Maj på Malö” 1943, på Sonora 7132.

Sången publicerades samtidigt (1943) i ”Sånger i Bohuslän”.

Värd att nämna från den här CDn är slutligen också ”Min älskling du är som en ros” från 1943, med text fritt efter Robert Burns (”A Red Red Rose”, 1794); Taubes melodi är en fri bearbetning av en argentinsk tango.

Texten finns sedan tidigare att läsa under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Lutfi Kolgjini

5 juli 2012 15:20 | Media, Musik | 2 kommentarer

Trots att jag under min läroverkstid i Sundsvall kände Åke Svanstedt hyggligt väl – han bodde ganska nära mig och vi åkte ofta buss till och från skolan tillsammans – kom jag aldrig att bli intresserad av trav, som han däremot redan i unga år var lidelsefullt intresserad av. Och eftersom jag alltså aldrig läser om trav, är dagens Sommar-värd, travtränaren, kusken och hästuppfödaren Lutfi Kolgjini, ett fullständigt okänt namn för mig.

Jag hör förstås som vanligt troget på även hans sommarprat, dock utan att riktigt fångas av det han har att berätta om både svåra och framgångsrika perioder i det här hästpräglade livet. Egentligen är jag, vilket kanske har att göra med min egen flyktingbakgrund, mer intresserad av vad som hände på vägen dit, när hans albanska familj beslöt sig för att söka en framtid i Sverige, isoleringen men också en hjärtevarm kontakt med en svensk familj i det nya landet och annat sådant. Om det hade jag gärna velat få veta mer.

Ofta, när jag hör på Sommar-programmen, blir jag inte riktigt klok på varför sommarpratarna har valt just den musik de spelar. När det gäller Lutfi Kolgjinis val av musik, gillar jag – dock utan att riktigt förstå sambandet med pratet – hans val att spela Deep Purple och Simon & Garfunkel, men det är ju roligare när man kan koppla ett musikval som soundtracket ur ”High Chapparal” till hans intresse för hästar. Och ”Falla fritt” med Melissa Horn och ”Hundår” med The Latin Kings kan man kanske koppla till de svårigheter i livet han också pratade om – kanske kan man också se valet av Lennon-McCartneys ”Get Back”, spelad tidigt i programmet, som symboliskt.