Sommar i P1 med Eskil Erlandsson

Jag har, sen unga år och mina år som journalist, bland annat som årlig gäst på centerstämmorna, en del av mitt hjärta kvar hos Centern men då inte i första hand hos dagens centerparti utan hos det som en gång i världen hette Bondeförbundet. Jag minns många av dem jag mötte till exempel på CUF-stämmorna – några av dem blev till och med mina personliga vänner – som företrädare för jordbrukskultur och kroppsarbete, i vissa avseenden olika, i andra avseenden ganska lika de unga arbetarungdomar som en gång i världen dominerade SSU.

Dagens landsbygdsminister, det som förr var det mer inskränkta jordbruksminsiter, Eskil Erlandsson, bär helt uppenbart med sig en erfarenhet av lantlig kroppsarbetarkultur, och jag blev glad över att han så tydligt gav uttryck åt det i dagens Sommar-program. I hans berättelse om sitt liv fanns många inslag som bidrog till det här, allt ifrån beslutet att han efter faderns död tillsammans med brorsan och mamman (”morsan”) skulle driva gården vidare till stormen som fällde all skogen och lidelsen för älgjakt och lantlig mat.

Hans musikval var nästan ett skolexempel på att låtarna i Sommar kan knytas direkt till det man talar om: ”In the Summertime” med Mungo Jerry till ett lantligt intro, ”Sommarpsalm” till avsnittet om faderns (”farsans”) död, ”Blommig falukorv” och ”Bullfest” till snack om mat (i det senare fallet mellanmål i skolan), ”Mitt lilla barn” med Jojje Wadenius som avslutning på avsnittet om det barn som blev resultatet av ett äktenskap sent i livet och så vidare. Fast Ulf Lundells ”Öppna landskap” skulle ju också ha kunnat spelas i avsnittet om stormen och trädfällningen.

Några av tjejerna i Ainbusk (”Lassie”) kommer visserligen från gotländska lantbrukarhem, men Ulf Lundell är ju inte centerpartist, och Thore Skogman (i dag med ”Älgjakt”) var socialdemokrat, liksom – vad jag vet – Bo Sundström i Bo Kaspers orkester (”I samma bil”), så det var nästan en femtiotalistisk rödgrön folkrörelseanda över musikvalet i det här programmet.

Le Carrés Mullvaden som film

I deckarhyllorna i sommarhuset i Öregrund har jag samlat böcker av författare med särskilda kvaliteter. En av dem är John le Carré, och bland de böcker jag har där finns naturligtvis också ”Mullvaden” (översättning Nils A Bengtsson, 1975), i original ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (1974).

Den här spionhistorien blev TV-serie 1979, men den svenske regissören Tomas Alfredson slog 2011 världen med häpnad genom att göra en spännande och välgjord långfilm av den, ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy”. Hans filmatisering, med intressant personteckning och väl fångade miljöer, komprimerar naturligtvis något le Carrés historia och ändrar någon enstaka miljö – är därmed naturligtvis också aningen svårare att få grepp om för den helt oinvigde – men har ändå blivit en högst sevärd historia.

John le Carré arbetade under 1950- och 1960-talen själv för den brittiska underrättelseorganisationen M16. Från den perioden minns vi en rad avslöjanden av ryska underrättelseagenter, som hade nästlat sig in i den brittiska underrättelsetjänsen. Le Carré spinner vidare på det här temat, men handlingen är här förlagd till 1970-talet.

Hans hjälte, kanske i någon mån alter ego George Smiley (Gary Oldman) är en då nyligen pensionerad – sidoställd – ledande kraft inom underrättelsetjänsten, här kallad Cirkusen efter huvudkontorets placering, Cambridge Cirkus i London. Cirkusen, som har utsatts för fler personskiften, misstänks nu för att läcka information till ryssarna. Smiley kallas sidovägen in från kylan igen, den här gången för att utreda vem det är som har förrått både honom och andra, i slutändan Storbritannien.

Filmens och det brittiska bokoriginalets ramsa har sitt ursprung i en engelsk lite längre räkneramsa, ”Tinker, tailor, soldier, sailor, richman, poorman, beggarman, thief”. Det finns fem misstänkta att välja bland:
Tinker – den nuvarande chefen för ”Cirkusen” Percy Alleline (Toby Jones)
Tailor – chefen för londonstationen och därmed för alla underrätelseoperationerna Bill Haydon (Colin Firth)
Soldier – chefen för spionaget i warszawapaktsländerna Roy Bland (Ciarán Hinds)
Poorman – chefen för den interna säkerheten Toby Easterhase (David Dencik)
Beggarman – George Smiley själv – jo, misstanken faller även på honom, eftersom hans cigarrettändare har funnits hos hans motståndare på den ryska sidan Karla (Michael Sarne), men den saken får sin förklaring i ett tillbakablickande parti i filmen.

Längre tillbaka i tiden ligger också den historia som leder till att Smiley fördes åt sidan: han sänder en brittisk agent, Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest (en avvikelse från boken), där han hamnar i en väpnad fälla.

Cirkusen genomgår på grund av detta personförändringar, men Smiley kallas återigen in från sidan för att rota i vem det är som är den mullvad, som läcker information till ryssarna, och här kommer all hans intelligens och förslagenhet till användning. Lager för lager lyckas han blottlägga en mörk historia om förräderi, en historia som till och med inbegriper att Ann, kvinnan som har lämnat sår i hans hjärta, har utnyttjats – låtit sig utnyttjas – för att komma åt honom.

Inte många i den här intrikata historien – jag har här hoppat över några element – har alldeles rena händer, och Smiley lyckas idka utpressning mot Esterhase, som har haft kontakt med den centrale ryske agenten i London, Polyakov, för att få upplysningar viktiga för att föra honom vidare till den som i själva verket är Mullvaden, men han måste ändå gillra en fälla för att till slut fånga mullvaden: Haydon.

Haydon konfronteras med vad Smiley har fått fram och får veta, att han kommer att utlämnas till Sovjetunionen.

Prideaux, som efter hemska upplevelser i samband med händelserna i Budapest har kunnat återvända till England och som har kunnat ge Smiley visst bistånd i hans aktuella efterforskningar, tar emellertid, när han får bekräftat att det är hans gamle förtrogne Haydon som har förrått honom, lagen i egna händer och skjuter Haydon.

Därmed faller också rimligen den uppgörelse Smiley har föreslagit ryssarna: i utbyte mot Haydon vill han ha den av Prideaux hett eftertraktade ryska dubbelagenten Irina (Svetlanda Khodehennkova).

I filmens avslutning återvänder Smiley till Cirkusen som chef.