Sommar i P1 med Björn Lindeblad

Jag har förståelse för Björn Lindeblads livskris, den som ändade i att han sa upp sig från jobbet som biträdande ekonomichef för AGA i Spanien – inte för att det handlade om just AGA utan snarare för att många av oss ibland kommer till vägs ände och inser att det vi håller på med, till exempel försörjer oss på, känns utan djupare mening.

Däremot begriper jag för egen del inte att svaret på en sådan livskris skulle kunna vara religiös tro. Ändå måste jag respektera hans slutsatser mot bakgrund av att han för sin del själv valde att kliva av ett välavlönat jobb för att i 17 år i materiell fattigdom verka som buddhistmunk, först i Thailand, sedan i Schweiz och England.

Mitt problem med hans Sommar-program om detta – för jag hade problem med det – hade med något annat att göra. Jag hör inte till den kategori lyssnare, som vägrar att höra på, när det som sägs handlar om erfarenheter och övertygelser som man inte delar, men i det här fallet hade jag svårt att förstå vad det egentligen var som fångade honom i det buddhistiska alternativet och varför, inte heller varför meditation egentligen skulle kunna vara svaret på något.

Kanske beror det här på att jag inte riktigt tyckte att Björn Lindeblad förmådde att på ett begripligt sätt dela med sig av den erfarenhet som var hans. Det här intrycket förstärktes av den lite rosenskimrande berättelse om den kärlek till en kvinna, som en tid efter hemkomsten till Sverige hade drabbat honom.

Bortsett från Mark Knopflers ”Sailing To Philadelphia” talade inte heller musiken i programmet – till stor del knuten till hans religiösa erfarenhet – till mig.

Sommar i P1 med Katrin Sundberg

Katrin Sundberg är bland annat känd som Häxan Surtant i TV. Som Sommar-pratare bjöd hon dock på musik som var gladlynt, ibland nästan glättig; mycket hade discorytm. Allt det här var väl kanske inte just min musik, men låtarna var ofta vältajmade med det hon pratade om, allt från inledningens proklamation ”Don’t Stop Me Now” till ”Ring Them Bells” med Liza Minnelli (som spelades apropå att den då mycket unga Katrin gärna ville bli som Minnelli), från Love Antells ”Allt dom bygger upp ska vi meja ner” i ett avsntt om generationsskillnader till ”Show Some Emotions” med Joan Armatrading om att ibland gå över gränsen. The Kinks och Talking Heads förekom också.

Katrin Sundbergs prat var säkert mycket genomtänkt, och hon talade mycket distinkt, men jag stördes lite av att hon hoppade från ämne till ämne och nästan hela tiden höll garden uppe. Somligt, till exempel historien om mamman och datorn, var i alla fall roligt, och i ett avsnitt brände det till: Avsnittet om alla styvbarnen och hur svårt det kan vara att vinna deras fulla förtroende var utlämnande i ordets bästa bemärkelse, och delavsnittet om hur man i en matinésalong ändå kan få en av dessa små händer i sin rörande.

I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.