Sommar i P1 med Elsa Billgren

20 juli 2012 15:24 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Bortsett från Neil Sedaka (”Oh Carol”), The Velvet Underground, Neil Young och Lykke Li är de artister och grupper som Elsa Billgren spelade i sitt Sommar-program mer eller mindre obekanta för mig, vilket åtminstone delvis kan ha att göra med att hon är född 1986, jag själv 1937.

Inte heller har jag sett de TV-program hon har gjort för olika kanaler.

Men eftersom hon, liksom för övrigt min dotter (född 1969), är insnöad på stil, i Billgrens fall saker som härstammar från 1940-, 1950- och 1960-talen – jag minns dem väl – hör jag gärna på, även om vintage, i synnerhet gamla klänningar, inte är mitt gebit.

Jag antar att det faktum att hon kommer från ett konstnärshem har spelat roll för hennes intresse för form, stil och färg, men jag slås också av att hon under sina formbara tonår bytte inriktning och åsikter så pass många gånger – starkt av henne att berätta om att byte av kille ofta också betydde byte av identitet. Ett inpass från mitt eget förflutna: I samband med att jag tog studentexamen, berättade en av mina trägna Folket i Bild-köpare, en syndikalistisk sömmerska, att hon hade haft en av mina kvinnliga klasskamrater som kund, sytt hennes studentklänning, och när hon hade fört mig på tal av min kvinnliga klasskompis fått svaret ”Enn, han är inte som andra killar; han är mer som en vuxen”.

Programmet var i teknisk mening mycket välgjort – det märktes att den här unga damen redan har rutin att arbeta i och för etermedia – och minnesbilderna pregnanta. Samtidigt hade jag nästan hela tiden grundkänslan, att hennes program var gjort som en föreställning, som en rad poser inför publik.

Därför var det skönt när det här mönstret någon gång bröts, som när hon berättade att hennes far, konstnären Ernst Billgren, hade lämnat hennes mamma, Helene, för en mycket yngre kvinna.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^